Kärlek på blixtvisit

- Åh, titta vad fint, sa jag till mannen. Ett hjärta mitt i gatan, nästan. Och jag som älskar kullersten. 

- Måste ta ett med blixt också, sa jag till mannen. Men oj, vad hände? Vart tog hjärtat vägen? For det upp i halsgropen?

- Men, se, där är det ju igen, sa jag till mannen. Hihi. Och fniss. Det var visst ett ömtåligt hjärta. Skapat med hjälp av lite ljus bara. Nästan som ett vanligt hjärta då.

Det här hjärtat är till er. Er alla, som läser och kommer in och kikar. Mest är det till er som ska vimla lite, i natten, i kvällsmörkret, ute på stadens gator. På väg mot mysiga inneställen med god mat, dans, musik och skratt och gemenskap. Dansa en tryckare (säger kidsen så idag? Ehum.) åt mig och mannen, till minne av vår ungdoms gladaste vår (som mannen brukar säga).

Lev lite. Njut lite. Men var rädda om er. Kom ihåg att det fortfarande pågår en pandemi, håll det åtminstone i bakhuvudet någonstans. Även om ni själva inte har så stor risk att bli allvarligt sjuka, så finns det sköra och ovaccinerade bland er, där ute i krogsvängen. Tänk lite på dem också. Tänk på dem som inte alltid orkar tänka rätt hela tiden. För vi bryr oss ju om dem. Ändå. Fortfarande. Alltid.

Sköt om er. Och varandra.

<3

/helena 

ps Det var lite kärlek på blixtvisit det (eller blir det tvärtom? Äsch. Spelar roll). Nästan som ett instagram-inslag bara, fast på nåt slags blogg-vis.

Här hittar ni dagens andra inlägg, eller snarare det första. Och här hittar ni det andra. Puh. Tre inlägg så här precis i början av oktober. Inte dåligt, va? Fast de är ju ganska små förstås. Lättsamma, men behjärtansvärda.