Läser just att hälften av befolkningen i vårt land mår dåligt i mörkret. Hur är det ens möjligt, tänker jag. Det finns ju inget skönare än det kreativa mörkret. I mörkret får alla tankar plats. I det begränsade ljusets tid breder allt ut sig, tänker jag. Lugnet leder till tid att tänka i längre tankebanor. Men vi är ju alla olika, förstås. Men hälften? Stackare, tänker jag. Att må dåligt ett helt halvt år varje år måste ju vara både pyton och pest och kolera samtidigt.
Anyway. De får väl komma på kurs hos mig, mörkerdjuret själv. Hos mig blomstrar allt i takt med att solen dimras ner. Fast jag gillar ju ljuset också, naturligtvis. Ljus och mörker ska vara som ett lyckligt gift par, tycker jag. Kompletterande. Uppmärksamma. Gärna uppvaktande. Gärna i vardagen. Och vänligt, men bestämt, diskuterande sin omvärld. Ett flöde, ett utbyte. En dialog som leder till fördjupning, förverkligande, förening.
Motpoler som är bästa polare, så borde ljus och mörker uppfattas. Hoppas bara inte att ni uppfattar det som att jag raljerar över människor som mår dåligt av brist på ljus, självklart inte. Men jag kan inte låta bli att undra om inte en gnutta, eller åtminstone en smula, av det beror på vilken inställning man har.
Fyra årstider, med dess olikheter, är en lyxvara i min värld. Att få bo där skiftena är så tydliga är lyxigt på riktigt. Uppbyggnadsfas, blomstring, nedbrytning, dvala och vila och sedan uppbyggnad igen. Så fint att få vara en del av det naturliga hjulet. Om och om igen.
Funderade på att skriva något litet i diktväg. Något om tid. Fast det är ju gjort så många gånger. Av mig och alla andra hobbypoeter, inte minst. Men ändå, det vore intressant att se om det gick att hitta ytterligare någon ny vinkel, på tidstemat. Åtminstone en ny:ish vinkel. Ska vi göra ett försök? Ja, det gör vi, va? Vi kastar oss ut bland alla välta timglas, förlorad rinnande sand och årsringarna som blivit skrynkligare och skrynkligare.
Först vill jag bara påminna om att ställa tillbaka klockan då. Och trädgårdsmöblerna. Men behåll kreativiteten framme. Ska be - den något äldre versionen av - mannen att plocka fram guran en stund ikväll. Spela oss in i vintertiden. Ett par ackord med ljus och värme i. Ljuset finns inom oss, glöm inte det. Och då menar jag självklart bortanför religionen. Bortanför alla religiösa tolkningar. Jag menar våra självklara, självlysande själar.
Nu dikt.
Du lyser
månen blir avundsjuk
allt förtrollat, i dimma dolt
mörkrets timma har slagit för många pekorala slag i varje diktares unika sekundstrid med tiden
Pekoral, var ordet
Du lyser
genom tiden som en genomskinlig rymdvarelse
Du lyser
fast en del tror att det inte finns något i mörkret
kanske finns det mer där
än någon annan stans
Du lyser
på allt det som seglar runt i luften
obemärkt på grund av ljusbrist
Håll upp handen, då känner du allt som svävar genom årstidsnätterna
Du lyser
ryser
av välbehag
när du förstår
att
du
inte
är
ensam
Allt finns där
i
mörkret
Vi lyser.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar