Någon tycker sig kanske känna igen några av fotona? Men det är i så fall bara något enstaka av dem som ni kan ha sett tidigare. För det är med fotona här ovan som med dagarna som går; det är lätt att tro att alla är likadana. Och visst kan många vardagliga dagar verka förvillande lika varandra, men det är de där små sakerna som faktiskt skiljer dem åt, som vi måste värna om. Såg ni t.ex. cyklisterna? Strax nedanför den kvällspigga vårhimlen?
Jag borde säkert varit smart och sparat några av dessa mina dyrbaraste minnesbilder till några andra spridda tankar, men jag ville dela dem med er, nu. De symboliserar alla dessa dagar som kommer och går och kommer och går. Dag efter dag, som Chips väl sjöng redan någon gång för cirka sjutusen år sedan?
Så, vad tar jag då med mig framåt från dessa dagar som ganska nyss gick? (Mer än mycket kluvna hårtoppar vill säga?:) Framförallt tar jag med mig det öppna fönstret.
Det var en tidig vårdag, en av de allra första faktiskt, men timman var redan sen. Vi - mannen & jag - gick i ett kvarter som var nytt för oss. Ett fönster stod öppet. Mitt ständigt nyfikna öga kunde förstås inte låta bli att kika in. Där pågick något som verkade vara en befriande designfri tillvaro. Spartansk är ordet som kommer för mig när jag minns. Bokhögen i fönstret! Innanför persiennerna som inte verkade ha några andra ambitioner än att finnas till.
Tankarna stannar en stund hos alla dessa olästa, orörda böcker som man jämt hittar ute i den värld där jag mest rör mig: Vintage-världen. Har precis läst de första meningarna i en sådan. Ers Majestäts olycklige Kurt: en roman med verklighetsbakgrund. Bara titeln liksom. Och en nästan helt sann saga är det dessutom. Om en helt osannolik man.
Sedan grävde jag lite i min egen gröna bokhylla, tänkte ta fram den där bortglömda titeln av Gabriel Garcia Marques som jag sparat för regniga dagar i flera decennier nu, men den låg inte där, eller det gjorde den visst det, men det visade sig att jag blandat ihop några av Nobelpristagarna. Det är Naguib Mahfouz' Midaqq-gränden (hittade en recension här som gjorde mig oerhört sugen på att äntligen läsa den!) som fortfarande ligger där ensam och öde. Jahaja, bra koll minsann, skiljer bara en kontinent eller så mellan dessa författare. Rent bokstavligt i alla fall.
Det som är bra med att inte veta allt, är att man alltid har mer att lära sig, det tar jag också med mig framåt.
:)
/helena
ps "... han hade fogat sig i att livet var förbryllande. ..." Det är faktiskt den enda mening jag tar med mig från Alice Munros Tiggarflickan. Egentligen är det bara en halv mening. Och egentligen har jag en del annat att säga om boken. Men idag är inte en dag lämpad att kritisera nobelpristagare, känner jag. Om det nu alls finns några sådana dagar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar