Ber mannen hjälpa mig att plocka in den raraste av piedestaler från förrådet. Den som har stått där ute i mer än fem år nu. Vi har ärvt den från hans sida. Hans fina sida. Sidan som jag tyckte så mycket om. Kommer alltid att värna om de åren i mitt minne - åren när jag hade förmånen att få känna hans - mannens - föräldrar. Människor som jag beundrade. För deras...mänsklighet. Och humanitet. Jag tillhör de lyckligt lottade som var, är, lite kär i min svärmor. Det vet ni säkert redan - åtminstone ni som lusläser. Tänker mycket på henne idag.
Ett av de starkaste skälen till att jag tycker så mycket om "redan använda saker" är historien. Historierna bakom sakerna förstås, men också all historia vi alla har ärvt, har bakom oss, i ryggen. Det som hände sitter som ett svidande hugg i vår ryggrad och borde för all tid framåt hindra oss från att göra samma misstag. Känner det extra starkt mellan revbenen idag. Nu. Nu måste vi lära av historien. Nu måste vi se sambanden. Parallellerna. Nu måste vi sätta stopp för rasismen, utanförskapet och diskrimineringen. Nu måste vi agera. Nu!
En journalist kallade det "gulligt". Gulligt att vi här längst upp i EU röstar för miljön och jämlikheten. För djuren, naturen och människors lika värde. Gulligt?!? Jag tycker att det är sunt och rätt och riktigt och naturligt! Gullig är kattungen, och fölet. Kampen för alla människors lika värde är rätt och slätt...rätt!
Jag söker tröst. Bland annat i att det finns så många bra människor. Faktiskt. Glöm inte det när Europa visar sitt allra fulaste ansikte, på alldeles för pormaskigt nära håll. Någon sa att nu hörs stöveltramp genom Europas länder igen. Och jag kan inte låta bli att gråta, precis som den där natten för snart fyra år sedan när de - DE - kom in i riksdagen.
Ser deras ledare sitta och i en morgonsoffa och fråga programledaren retoriska frågor samtidigt som han som vanligt inte vill låtsas om att deras åsikter inte kan göra något annat än att dela. Dela i negativ bemärkelse. När det vi behöver stavas h-e-l-a-s. Helas från ondo. Från söndring och missunnsamhet och medmänskligt förfall.
Plötsligt sitter Gudrun S. där istället och det bredaste leendet smittar sig sin väg ända ner i min minsta smilgrop. Det lägger sig till ro där. Och jag påminns om dansen på miljöpartiets valvaka. Den glada segerdansen!
Vi måste ta tillbaka rätten till att tycka att blå blommor med gult i mitten helt enkelt är; vackra blå blommor. Små oskyldiga blommor kan aldrig symbolisera ett bortvänd ansikte.
Jag vänder andra kinden mot piedestalen igen. Ler mot bokmärkesblommorna. Och tänker på alla fina människor som finns i världen. Faktiskt!
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar