Hon vet så mycket

Som ett färgglatt, lagom omoget, äpple.
Lite hårt ännu, och lite beskt, men med det viktigaste på plats - en frisk kärna.
Så ser jag min inre 9-åring framför mig.
Inuti mig.
Jag vet att det låter larvigt, och att jag inte kan se hela bilden av henne längre, men det händer ändå att jag frågar henne om råd.
Ofta när det gäller allvarliga saker.
Frågor som innehåller blod och liv och lust och sådant.
Hur kan man veta så mycket fast man ingenting vet? Som att djuren är viktiga. Och träden.
Hon har ett sätt att se på omvärlden som får mig att rodna - över hela kroppen!
Hennes illusioner är inte brustna, för hon har aldrig haft några.
Verkligheten stavas fortfarande ä-v-e-n-t-y-r.
Och ordlistan hon bär på är inte lång, men välformulerad. Det är hjärtat som har ordet.
De blå ögonen talar så länge hon bara orkar hålla dem öppna.

:)
/helena