Katträd

Ser ni henne? Kom på att jag nog aldrig har visat er mitt allra, allra finaste kattkort. Fotot som jag tog för många år sedan, ståendes vid foten av favoritträdet. Hennes favoritträd. Och mitt. Då var stammen kal och bar. Nästan naken. Nu är den invirad i mossa och lav. Inlindad i tidens tecken. Tidens trädtäcken.

Ett träd - så många minnen. En gång fick jag nästan kedja fast mig vid det, för att det inte skulle sågas ner. Någon ville ha ljust och fräscht i sitt vardagsrum. Jag ville ha - mitt träd. Vårt träd.

Det hände att hon klättrade så högt upp ibland, att husse fick assistera vid den sista delen av nedklättringen. Han fick äran att agera levande hiss. Hussehiss. Men det gick bra, för hon hade ju den där lite småknasiga egenskapen som många katter har; hon litade på människor. Särskilt vissa.

Det här är det näst finaste fotot.

Bläddrade fram en liten dikt också. Av Bo Carpelan, från Måla himlen. Vers för små och stora, 1988. Ur Björn Meidals antologi: Dessa eldting bland all mänskotamhet. Katten i svensk poesi (2002). Ni kan säkert hitta denna rikligt illustrerade katt-En bok för alla på bibblan, om ni vill. Eller varför inte hos Bokbörsen?

Egentligen bläddrade jag fram många dikter, det är en sådan tid nu. Tid att läsa kattdikter. Många av dikterna i den här antologin är så bra, på olika vis. En del är det lite mera klös i, om vi säger så. Och jag kan inta låta bli att tänka att det är fint att tänka på att så många fina människor har tagit sig tid att skriva om något så fint som katter. Nu, kattdiktdags:

Katten

Katten

är svart som natten 

och som natten

smyger den fram 

för att fånga

en ljusstrimma 

med sin tass

:)
/helena

ps "Till Sirikit, Edgar, Nike, Snuttis, Tigran, Kissinger, Korremifalius Caesar och Pia ..." Kan man annat än att le åt litteraturvetaren och Strindbergsforskaren Björn Meidals dedikation?