Meryl, Margaret, minnen

Här kommer ett filmtips: Järnladyn. Om ni inte har hunnit göra det ännu; se Meryl Streep teckna ett ömt porträtt av en kvinna som var tvungen att vässa både sina armbågar, och sina argument, för att överhuvudtaget göra sin röst hörd i den då fullständigt mansdominerade "branschen" som hon gav sig in i - politikerbranschen.

Nu kan jag riktigt höra hur näshuden rynkas av misstro när ni läser själva p-ordet. Ni tycker säkert att det kan få räcka nu, med politikertjafs. Nu när vi äntligen har rott den större delen av detta supervalår i hamn. Men det här är, konstigt nog, inte i första hand en politisk film. Absolut inte en partipolitisk sådan. Det här är en film om kärlek, bland annat om kärleken till maken Denis (suveränt gestaltad av Jim Broadbent!) Det här är en film om minnen. En film om att utvecklas. Och invecklas. En film om att göra bokslut.

Men visst, det ska erkännas; det var väldigt nära att (även?) jag struntade i att se den. Kände mig mest ointresserad av den så omvittnat konservativa Margaret Thatchers liv. Visserligen tycker jag oftast att det kan vara extra intressant att ta del av tider och händelser som skedde då, när jag var lite för ung för att lägga allt sådant "allvarligt vuxensnack" på minnet, men i det här fallet kände jag mig ändå inte särskilt lockad. Kanske berodde det på titeln?

Men så kom mannen hem en dag, efter att ha rotat i en av alla dessa välfyllda korgar med REA-DVD-skivor. Dessa korgar som verkar finnas precis överallt nuförtiden, i dessa blomstrande strömningsstjänsttider. Oftast ligger det mest femtioelva skivor med samma skumma B-filmstitel i de där korgarna. Men inte den här gången. Mannen hittade något som han trodde att: Vi bara måste se!

Och visst hade det varit ett stort misstag att missa Meryl Streep här, när hon gör ännu ett av sina praktfulla porträtt. Hur hon, superskådespelarnas superskådespelare, alltid lyckas med konststycket att fullständigt förvandla sig till en annan person, slutar aldrig att fascinera mig.

Att det intrikata, intelligenta återblicks-manuset dessutom är skrivet av en kvinna, förvånar inte mig ett dugg. Inte heller att det är en kvinna som regisserat, och därmed också varit ytterst ansvarig för den delikata uppgiften att sammanfoga dessa ömsint komponerade minnesfragment, får mig att höja på ögonbrynen.

:)
/helena

ps Blir glatt överraskad när jag hittar färsk film-info som talar om att det är ännu en historiskt hyperintressant film på g: Suffragette. Med allas vår Meryl i rollen som kvinnorättskämpen Emmeline Pankhurst. En riktig kostymfilm med många namnkunniga skådespelare i den digra rollistan: Helena Bonham Carter, Carey Mulligan och Romala Garai, bara för att nämna några. Här hos Daily Mail Online kan ni tjuvkika på foton tagna under några av de mest dramatiska scenerna som redan har spelats in (om ni lovar att blunda för de läskigaste skvallerrubrikerna på online-sidans högerkant...). Kan knappt bärga mig till nästa år för att se slutresultatet!