Ibland, när man är på väg någon annanstans, hittar man något som bara måste förevigas. Som den här kannan. En gång har det säkert serverats aromrikt kaffe ur den. En gång har den säkert stått på ett bord med rutig duk. På en välstruken duk, kanske. På ett rangligt trädgårdsbord. Med stenar, eller andra duk-tyngder, som motpol till den ljumma vindens verkningar.
Som vanligt önskar vi att föremålen kunde berätta om allt de varit med om. Men visst talar de ändå till oss? Tilltalar oss. Genom sin blotta uppenbarelse. Blommorna på utsidan här säger till exempel något om vad den som köpt kannan tyckte om innehållet. Dess betydelse. Vikten av det som skulle kokas eller bryggas i den. Att det var värt en blomstrande behållare. En behållare man ville behålla länge? Eller bara en enda solig sommar?
Men sedan tog elementen över. Regnet kom. Höstregnen kanske? Eller de ihållande sommarregnen. Vattnet satte sina spår. Rost och erosion. Vedlåren blev kanske inte fylld mera. Ingen ljuvligt doftande dröm om gott fikabröd uppfylldes sedan. Kaffeveden försummades, och blev till kaffeved? Ingen påtår. Bara en och annan fälld tår över en kanna som har gjort sitt. En kaffetår.
Fortfarande är den vacker att se på. Numera serveras bara patina ur den pensionerade kannans pip.
Eller hurran då. Hurra, för dess charm!
<3
/helena
ps Om ni saknar mitt dagliga "tjöt", så berättade jag ju i förra inlägget lite om hur jag tänker framåt. Eller inte tänker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar