Schack. Men inte matt. Mer gräsmatta.

Vi såg en film. En bra film. En riktigt bra film, med somriga förtecken. Började följa en kriminalserie, så där som man "ska" göra på sommaren. Och började läsa vidare i boken vi högläser ur.

"Började läsa vidare...", vad är det för formulering egentligen? En relevant sådan i det här fallet. För vi slutade först att läsa vidare, för några veckor sedan, och nu började vi igen. Det är alltid lika tråkigt när man kommer av sig i läsningen, eller hur? Man förlorar liksom flödet och fotfästet i handlingen. Eller ska vi kanske kalla det för ögonfästet?

Vi läser om Afrika, väl valda delar därav. Om den grymma historien. Om slavar. Om barns utsatthet. Om våld. Men också om vänskap och sådant som inte går att göra sönder - som ett beslutsamt sinnelag. Mod. Egensinne. Hjältemod, på gränsen till dumdristighet, nej, över gränsen. Sådant - och sådana - som alltid fört allting framåt. Obevekligen. En vacker dag berättar jag kanske mer om den här boken. Vi får se hur det går. Lyckliga slut är överreklamerade, men jag hoppas ändå på något ditåt. Är man obotlig romantiker och optimist så är man. Dumdristighet, som sagt.

Oj oj oj. Oh boy, vad mannen vinner! Med hästlängder. Men vad gör väl det? Är ingen bra förlorare direkt, måste nästan bita mig i läppen för att inte börja grina ibland. Men men. Mannen började ju öva redan när han var ganska liten, och jag var vuxen och väldigt upptagen och fokuserad på annat när jag började. Fast nu tänker jag att jag ska bli världsmästare, gärna på två röda sekunder. Tålamod, det är den egenskapen jag saknar för att bli riktigt bra på schack. Och så den här lilla detaljen med att inte vara tillräckligt smart och uträknande. Fast det skulle aldrig min snälla man säga. Han säger förstås bara att jag måste fortsätta att öva. Och utrusta mig med mer tålamod.

Och jodå, jag spelar tålmodigt vidare, tänker att springaren säkert är lösningen. Sedan springer tankarna lätt iväg på något annat håll, och så har jag förlorat ännu en gång. Äsch.

Det här är inte ett riktigt parti, det här är mest ett fotogeniskt sådant. (Och två sekunder senare friskade vinden i och fällde den lättviktiga kungen och ett par pjäser till...). Så att jag slapp förlora ett fuskparti också.

Det var det. Bra film. TV-serie med potential. X antal schackmatcher. Och ett besök på Botaniska!

Och ett par riktigt dåliga göteborgska skämt på det. Något om att bli matt med enkla mått, men ändå inte mätt på att spela. Hehe. Inte kul, bara göteborgskt, som sagt. Gräsmatt, men inte gräsmätt. Jaja.

<3
/helena

ps Fearless. Utan rädsla. TV-serien. Mini-serie. Med de stora coola orden: "Read between the lies".  Med Helen McCrory i huvudrollen. Verkar lovande.

Och filmen, som handlar om att växa upp. Att bli sin egen. Trots. Eller på grund av. Eller bara för att. För att det inte finns något alternativ. Om att välja sin väg. Om att hitta sina egna förebilder. De bästa filmerna bygger en bro mellan det fantastiska och det realistiska. Som livet. Som The Way Way Back (2013). Med en massa bra skådespelare i supporting roles. Även om det är Sam Rockwell som äger. Som han brukar äga när han får chansen och scenen. Steve Carell spelar en sådan där vuxen som man önskar inte fanns. Eller som man åtminstone inte kan låta bli att undra varför de finns? Som avskräckande exempel? För att härda en? Toni Collette. Så bra. Så bra med de små gesterna. Ögonkasten. Suckarna. Och Allison Janney. Haha. Så bullrig här. Bullrig och brusig och strålande bra! Även om det är vår unga huvudperson, spelad av en suverän Liam James, som hjälper oss att komma ihåg att alla åldrar har sina utmaningar. Att det inte är lätt att vara ung och utlämnad åt just de vuxna som råkar befinna sig just runtomkring dig.

På tal om att alla åldrar har sina utmaningar, så såg vi en annan verklig filmpärla för några veckor sedan. The Leisure Seeker (2017). En sista semester, på svenska. Också med sommartema. Semestertema. Ett roligt allvar. Ett seriöst skratt. Med en amazing Helen Mirren. Med en busbra Donald Sutherland.

Två filmer. En om början. En om slutet. Båda för oss alla att ta del av. Att lära oss något av. Att njuta av. Att skratta åt! Och fälla en tår över.