- Ska vi spela schack med döden...? Det var faktiskt jag som frågade mannen, inte tvärtom. När vi stod där på det gamla gravfältet med de stora, höga stenarna. En av de platser jag ville fånga, för eftervärlden, för nuet, för mig själv. Det blev inget spelande, vi hade inte tid, fast vi hade gott om tid. Det var något med det gula kvällsljuset som gjorde det svårt att koncentrera sig på något annat än hur vackert allt blir i dess sken.
- Hon fotade när Strindberg dog. Det var mannen som sa det. Som berättade det. Som påminde om det. En annan kväll, när mörkret föll fortare utanför fönstren. Han forskade i kvinnohistorien åt mig, och jag satt och läste om en annan kvinna, i någon av alla mina snart antika antiktidningar. Läste igen om när Astri Bergman Taube skulle ha utställning och kom på att hon inte hade någon hatt! Det var lite förargligt, eftersom alla troligtvis skulle bära hatt på den här tillställningen. Vad göra? Klä in håret i toapapper... Förstås. Och vira lite snyggt tyg utanpå. Ungefär så. Så fick hon en turban som blev kvällens snackis. I alla fall om jag förstod det hela rätt.
Påhittiga människor alltså. De gör mig glad. Alltid.
Det var det. Och asch. Skulle ju inte småblogga så här alls nu egentligen, men jag passade på när jag ändå satt och redigerade lite av veckans bilder. Tyckte jag kunde bjuda er på de här två. De passar så bra ihop. Ute och inne. Ljus och ljus.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Fast det är ju fortfarande det här som gäller. En aning glesare mellan tankarna. Mellan inläggen. Eller? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar