Sommarens bild(er)

Två av mina bilder. Två olika. Men mig lika kära. Kär i kreativiteten bakom allting, spännande och vackert.

Två andra bilder jag tagit. Jag döpte dem lite vitsigt till: Lyssna till tystnaden i Hyssna. Så där som jag brukar göra, ni vet. Men också för att avväpna dem, för att bilderna på kors och kyrkor och kyrkogårdar och gravar har fått en ny innebörd för många av oss. På grund av de rådande omständigheterna. På grund av pandemin och allt det exceptionella som det fört med sig. För med sig. Våra tankar är ständigt hos dem som är sjuka. Hos de som sörjer. Hos de som kämpar. Hos hjältarna inom sjukvården. Inom alla samhällsviktiga funktioner. Hos alla dem som försöker göra en extraordinär insats. Däribland många ideella krafter som verkligen verkar och gör skillnad. Våra hjärtan värker av lika delar medlidande och beundran. Vi tänker på våra kämpande medmänniskor runt om i världen.

Mina bilder vill förstärka de tankarna, men för mig betyder de också något annat. Något alldagligare. Något egoistiskt. De betyder plats för reflektion och eftertanke. Filosofiska, tysta platser. Platser där våra föregångare får vila efter välförrättat värv. Och ju mer jag läser om kriminaliteten som numera finns även på flera av dessa stilla och fridfulla platser, desto argare och ledsnare blir jag. Och mer beslutsam. Vi måste återta marken och platsen och heligheten i den här jorden, på den här jorden. Vi måste patrullera dessa slumrande arealer och göra dem fria från alla intrång, från de destruktiva och kriminella krafterna och kretsarna. Vi måste bli fler som tar en lugn och fridsam och själfull promenad i gruset bland våra förfäder. Bland de som inte fick förmånen att bli gamla, och de som fick det. Vi måste visa var skåpet och gravarna ska stå - helt fria från de som förstör allt som är vackert och viktigt. Vi måste promenera mera på våra kyrkogårdar! Vi ses väl där? I Hyssna eller i Kiruna. I Ystad eller i Haparanda. I New York och Jerusalem. I Paris och London. I Johannesburg och i Borås. Överallt måste vi ta tillbaka det som tillhör alla oss med goda och fredliga intentioner. Vi måste patrullera. Men tyst och försiktigt, med respekt. Vi måste låta de som gått vidare få vila i frid.

De här två tog jag i staden där jag bor. I textilstaden med anor, den som försöker frigöra sig från allt det giftiga och miljöovänliga som textilindustrin fört med sig traditionellt. Men det är nya tider nu. Numera handlar allt om att hitta nya sätt. Nya vägar. Nya miljövänliga tyger. Och återanvända allt som går att återanvända. Om och om igen.

Men det var något med reklambilden och insamlingscontainern som fick mig att reagera. Så nära placerade. Som två skilda världar som möts men aldrig möts. Cyniskt? Eller bara en realitet vi inte kan komma ifrån? Att stadens myller måste få innehålla allt? Få plats med allt? Att allt kan hamna intill vartannat. Intill varandra. Av en slump?

Det är klart att vi ska få vara lite färgglada också. Det behöver vi.

Vi måste få påminna oss om att himlen fortfarande är blå. Trots allt. Och gräset grönt.

Vi måste våga ha framtidstro. Vi måste våga tro på ett slut på skövlingen av vår viktiga, livsviktiga regnskog. Vi måste våga sluta tänka i termer av vi och dem. Eller dom då. Det finns bara vi. Vi har bara varandra. Glöm inte det.

Med det och detta och min egen halvuppsatta bild (magneterna tog slut...) på vårt eget kylskåp vill jag påminna er om att pusslet aldrig bli färdigt.

Särskilt inte om några alltid tror att man kan hitta genvägar genom att skära till nya bitar och låta bli att använda allt det som redan finns. Vi har redan nästan allt vi behöver. Även om vi inte vågar kramas som förr, så vet vi ändå att om vi bara får en extra (mental-)kram kommer vi att orka komma vidare. Orka bry oss. Lite till. Och lite mer. Orka finnas till för varandra.

Vi ses. Sköt om er. Ha en fortsatt bra sommar.

<3
/helena

ps Lät det där som ett farväl? Nja. Nä. Det är det nog inte. Mer ett på återseende. Nu tänkte jag ta lite ledigt från mitt bästa häng - er. Mitt bollblank, min reflektionsyta. Nu behöver jag andas lite. Hitta nya vinklar och vrår, eller rättare sagt fortsätta att hitta nya sätt att använda det redan använda. Vintage och allt det där. Vila lite. Njuta av sommaren. Pussa (försiktigt) på mannen!

Men framförallt få lite annat gjort. Jobba järnet med orden och bilderna, helt enkelt. Skriva lite. Eller mycket! Fota lite. Och lite till. Lite av varje. Förmodligen tittar jag in och delar och delrapporterar med/till er ibland. Men vi kommer inte att ses varje dag framöver. Det kommer att bli en aning längre mellan inläggen ett tag. Sedan får vi se. Nystarten kommer kanske förr än ni, vi, anar och tror. Jag är ju en återfallsbloggare av rang. Oförbätterlig. ÄÄÄÄÄlskar ju att blogga. Om ditten och datten. Men framförallt om de redan använda sakerna.

pps Får ni väldigt tråkigt och inte har en aaaning om vad ni ska göra när jag inte är här och roar (haha) er hela tiden... Då kan jag rekommendera er att följa med två otroligt intressanta konstnärer en bit på vägen.

Även om jag alltid föredrar att personen själv är medförfattare till sitt eget porträtt, så tycker jag att porträttet av Ulrica Hydman Vallien är väldigt sevärt och intressant. Jag älskar hennes snabbhet. Hennes sätt att tro på sina idéer och bara genomföra dem. Hennes sätt att vilja få så många som möjligt att se och röra och använda hennes produkter. Hennes figurer. Ormarna. Djävlarna. Kvinnorna. Kropparna. Tulpanerna. Se Ulrica - en paradisattack, om du inte redan har gjort det.

Och Nathalie Djurberg. Det är mörkt och djupt och långt ner till de delar av människan som Djurberg vill försöka närma sig. Där finns lusten. Det nästan förbjudna. Det tillåtande. Det lättsinniga. Men också det lättsamma sipprar in här och var i hennes välknådade och eftertänksamma filmiska små mästerverk. Lera när den är som mest och bäst. Formbar och oformlig, som ett. Leran (och musiken av Hans Berg) formulerar saker och ting som orden aldrig kan fånga ensamma. Se Det här är himlen. Se den en gång till om du vill, och vågar.