Mellandag

Det är en sådan där dag idag. Ni vet, en sådan dag när glaset mest känns halvfullt,
eller mer halvtomt.
En dag instucken emellan de gladare, bättre dagarna. En dag när man likt snigeln önskade att man var någon annanstans. Bättrestans. Sådana dagar måste kanske också få finnas. Som motpol? Som en naturlig del av livet? För att man inte skall glömma bort att inte ta de bra dagarna för givna? Så nu får bloggen sig också en del av sleven, eftersom den blivit som en liten del av livet. Så det här är en lite trist text, om en lite trist dag. Trist att behöva skriva den och säkert ändå tristare att behöva läsa den...


så hörs vi, en annan dag. En bättre dag?
:(
/helena

Snigeln

-Om du bara får välja en enda dikt att ta med dig till en öde ö, vilken skulle du välja då?
-Det går ju inte att bara välja en! skulle jag svara. Frågeställaren skulle ihärdigt framhärda;
-Du måste! Jag skulle förmodligen vrida & vända på mig likt en daggmask, innan jag skulle tvingas svara. Om jag skulle få den frågan (mycket troligt:) av någon reporter på en kvällstidning eller kanske av en kulturjournalist på en tidskrift med lite utförligare skrivkonstutövningar? Då skulle jag svara; Snigeln. Av Werner Aspenström.

Snigeln

Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

/Werner Aspenström

Vi hörs.

:)

/helena

ps Överhettad av varmt diskvatten och av det dumdristiga tilltaget att värma någonting i ugnen, när graderna fortfarande visar +20 utomhus, gick jag ut för att försöka svalka mig, sent i går kväll. Det gick väl sådär. Värmen kändes nästan lite klibbig, då en stund före åskvädret. I alla fall gick jag in efter kameran och fotade lyktstolpsmånen här utanför. Det var då jag kom att tänka på snigeln. Visst är den underbar? Och kan man annat än att beundra en poet som använder strofen; "...Drivande på vita örngotts-flottar..."?  (Som dessutom hade en katt på axeln! klick!) Jag önskar åt alla sniglar ett par tåspetsskor! Minst ett par.

Mest en söt historia

Se så mycket spring hon har i benen! Och luft under vingarna! Med den ljusa, fladdrande klänningen runt sin lilla kropp skuttar hon fram över det oslagna gräset. Oslagbart. Ingen oro, ingen ängslan - bara äng. Den lilla flickan springer bekymmerslöst fram, ovetande om den verklighet som finns alldeles runt knuten. Landsknuten.

Fotot är taget i början på 1940-talet. Mitt under brinnande krig växer hon upp. I en ransonerad tid, men i ett förskonat land, vars neutralitet inte hade satts under någon granskande lupp - ännu. En helt bekymmerslös barndom hade hon nog inte. Där i de djupaste skogarna i småland fanns också fattigdomen, småsyskonen och det dagliga slitet. 

Jag älskar i alla fall att betrakta henne så där, löpande över fälten, som en kalv på grönbete, med de matchande vita björkstammarna i bakgrunden. Jag tycker om att tänka på henne så - fri. Fri som fågeln. En fågel vars vingar bär. Kanske ändå fram till det stora oupptäckta havet. Det stora blå vattnet, med sin förföriska, glittriga yta.

Hon är så fin -  den lilla flickan som senare skulle bli min mamma.

Borde inte alla barn få springa så där?, genom hela sin barndom. Inte av rädsla, skräck och förföljelse, utan av ren och skär glädje. Med lätta steg. Med en vidöppen tilltro och en välbevarad nyfikenhet, inför framtiden.

Tänker på det här med att växa upp i olika tider och att vara lik någon. Hon kunde varit jag. För precis så såg jag också ut när jag var liten. Mer än 30 år senare. Lika lockig. Lika söt. Med en annan klänning, men med samma spring i benen.

Någon klok person har sagt en gång att det är de egenskaper man retar sig på hos sina nära & kära, alltså de som man råkar ha släktband till, genom blodet, är just de egenskaper som man själv besitter. Jag vet inte om det är sant. Vad jag däremot vet är att hon har väldigt gröna fingrar, min mamma, djupt gröna som den kraftigaste mossan. Mina kunskaper om växter sträcker sig inte längre än näsan räcker. Fingrarna är i bästa fall mintgröna, ljust mintgröna.

I min barndom var hon vida, i släkten, känd för sina kakor, den ömma modern, en liten, ursäkta uttrycket, jävel på att baka helt enkelt! Wienerbullar, saftig mjuk nötkaka, småkakor som smälte i munnen. Smaker att drömma om. You name it! Jag svänger väl ihop en mjuk pepparkaka om det kniper och ett par kanelbullar kan jag väl klämma fram. Småkakor däremot... har nog aldrig skaffat mig tålamodet som krävs, för att bli skicklig nog, för dessa bakbordets minsta utsvävande utkavlingar.

Men jag tar en del bilder och skriver en del, bevarar några ögonblick, för eftervärlden. Så låt mig bara tacka den lilla flickan för att hon "tog på sig" att växa upp då och lät mig bli den som fick födas till en tryggare och på många sätt, mer gynnsam tid.
I detta priviligierade land! Tack mamma! Så ska jag som avslutning bjuda er på en liten bagatell, som jag skrev för några år sedan. Låt er väl smaka!


EN SÖT HISTORIA

Vitt som mjöl är pulvret i hennes bakficka,
hon backar in genom dörren så att vi bara får se baksidan av problemet.

Hon säger: -Du bakar sockerkakor i baktung ugn, du fyller bakplåten med drömmar.

Det är bakvatten i farleden.
Likt en bakåtsträvare stävar du din egen glassbåt genom diset,
Para-diset. Mmm gott med ljus choklad.

I dina baktankar frestar du sockerbagar'n, med egen Candy.
Oh yeeaah, vill han bli din Sugerdaddy?

-Satsar du verkligen framåt nu? Undrar en dansk dejlig wienerbror.
Hellre negerbollar, förlåt, chokladbollar och stulna kyssar än
tillbakaryggande finska pinnar, som stelnad blockchoklad,
blir ditt pinfärska svar.

Chokladinrutad är min drömlösa tillvaro.

Har någon siktat min framtids mörka kakao?
Min väg är inte endast strösockerbeströdd,
men bit för bit får du mig på fall.

-Vad står du där och gaffelkakar om ?
Undrar grannens uppnosiga Maja, där
hon står med en sur eftersmak av grädde i munnen.

-Hallå din gamla torra hålkaka, muttrar jag,
när jag åter fått mellanmål i mun.
-Låt degen jäsa under egen bakduk, väser jag beskt.

-Håll dig till din egen pösiga munk, svarar hon syrligt.
Hon kretsar likt en vidbränd kringla runt din vetelängd.

-Borde inte vi söta bröstkarameller hålla sams?
Undrar du, med ett kanderat leende.
-Så att våra tankar inte bara spritsas ut för vinden.

Jag kavlar upp ärmarna och börjar, inte bara
sopa rent på egen bakgård, utan även där bakpulvret spritts & siktats
en gång i fornstora dar.

Plötsligt nötkrokar våra ögon i varandra - igen
och vi inser att våra liv inte endast, likt schackrutan, är svart & vitt.

Jag vispar i ditt öra, så att du min munk, fylls av annat
än äppelmos inombords.

Sedan till slut säger du:
-Lyssna, spetsa öronen, min lilla spröda spettekaka,
för nu är ingredienserna slut...
och ugnen har svalnat.



så hörs vi snart.
:)
/helena


ps Trodde aldrig att detta skulle hända, men jag vill citera Martin Timell, ?!, i dagen ps, ett citat taget i från Aftonbladets TV-bilaga dessutom. Så här säger han: "-Jag är stolt över att vara svensk och att få bo i det här landet. Det är så förtvivlat mycket som är bra med Sverige!" Svårt att inte hålla med - trots allt.

Wingman

Snuvig som en uv? Lurig? Klurig? Det heter ju klok som en uggla, men vad heter det om en uv? Berguven är å andra sidan en uggla. Vår största. Den största i hela Europa. Vad tror ni? Klurig som en uv. Visst låter det bra!

I dag, den femte juni, är det den årligen återkommande Världsmiljödagen, eller World Environment Day som den kallas av sin skapare UN, FN. (det verkar finnas en dag för nästan allt! Kolla här i kalendern.)

5-16 juni 1972 hölls United Nations Conference on the Human Environment i Stockholm.
Kommer ni ihåg när jag visade er den tallriken? Jag visste inte att den var så speciell. Tallriken, visst, men framförallt konferensen.

"Stockholm was without doubt the landmark event in the growth of international environmentalism"

Så skriver John McCormick i boken Reclaiming Paradise. ( Hittade även ett second hand ex här på Bokbörsen, häftad för endast 40kr) 1973 arrangerades den första World Environment Day. Varje år har ett speciellt tema. Och ett värdland. Läs gärna ännu mer här på Wikipedia.

Årets tema är: "Forests, nature at your service" . Jag tänker på att det alltid är svårt att veta vad man kan göra själv, för miljön, nu tänker jag lite vidare än källsortering. Jag funderar på vad man kan göra för det stora, i det lilla. Svårt, men ett tips är att plantera ett träd eller två i VI-skogen. Här hittar du information om både lövverk och "stam"-tavlor.

I Naturbutiken finner du holkar och bon för många vilda vänner. Varför inte bygga en koja till igelkotten? Här finns också den mest ljuvliga fjärilsplansch, med bilder målade av bröderna von Wright och med tips på hur du lockar fjärilar till din egen trädgård.

Tillbaka till berguven. I början av 2000-talet uppskattades populationen bestå av cirka 500 frihäckande par, men den är fortfarande upptagen på Naturvårdsverkets rödlista som missgynnad.

Följande citat vågar jag bara skriva av en enda anledning; för att det är så fint väder idag...

"Berguven är en sägenomspunnen fågel och den har väckt både skräck och hat. Förr ansågs dess hoande förutspå både oväder och olyckor och därför förbjöd man exempelvis barn att härma uven"
/Wikipedia

Så kanske är det därför som ni får se den ståtliga berguven på tallriken av benporslin just idag. Eller så är det bara för att det är så skönt att se att en del som glimmar, faktiskt är guld. Eller för att denna "wingman" helt enkelt ser så vacker ut. Och klurig. Eller kanske för att pippins latinska namn och mannens smeknamn påminner lite om varandra. Lite.


så hörs vi.
:)
/helena


ps Ssscchhh, bäst att inte hoa för högt...

Öppna ditt hjärta

I går var den motvilliga kroppen och jag ute på ett litet äventyr igen. Ni som följer med lite grann här inne vet att ett äventyr för mig, som snarare är en typ B personlighet än en typ A, inte behöver betyda att man åker speciellt många meter bort ifrån ytterdörren. I det här fallet blev det nog ett par kilometer bort... det ni! Inte illa pinkat för en typ B eller snarare typ Ö. Fast jag gillar äventyret, det gör jag. Skarpt! Särskilt om det är ett bekvämt och stillsamt ett. Gärna med roomservice.

Utflykten i går gick till en riktigt stillsam plats. Vilsam och lugn. Med gott om balsam för själen. Och trevligt sällskap hade vi också, kroppen & jag. Berättar och visar lite mer senare, men jag kan väl avslöja så mycket som att den lekfulla solen var där... och mannen i mitt hjärta.



Till alla er som kikar in, typ a eller b eller c, eller vad ni nu än är för typer,
vill jag önska en riktigt bra start på helgen!
:)
/helena




ps Har ni tänkt på vad många låtar det finns som handlar om hjärtat, denna monotont envisa muskel. Jo, det är klart att ni har tänkt på det. Finns det någon låt som ni är särskilt svaga för? Vet inte om jag har någon favorit, det har jag säkert, men jag kan inte komma på någon just nu. Den här, klick!, låg i alla fall på listorna länge, länge, när jag var ung... yngre.

Hej(a) vardagen!

När man har en kropp som inte alltid vill vara med på noterna, en kropp som inte ens alltid vill vara på samma sida i nothäftet, eller i värsta fall, en kropp som aldrig har lärt sig att läsa noter alls - DÅ kan det här med helg kontra vardag bli en anings diffusa begrepp. Ta bara som nu, precis i detta nu, när jag hade planerat att skriva något lite reflekterande gulligt, till er, med en svart/vit bild till... istället får ni nöja er med det här, något lite taffligt svammel om en strejkande lekamen.

Så där blir det ofta, JAG vill göra långa utsvävande tankesaltomortaler - kroppen vill inte ens stiga upp?! Eller ner. JAG vill ropa glädjefrivolter över att snart är det helg - den saktfärdiga kroppen vill inte sluta påminna mig om alla ouppackade fyndkartonger, bortglömda kassar och osorterade papper. Hm. Konstigt de där högarna försvinner inte bara för att almanackan meddelar, att det strax är lördag.

Vill det sig riktigt illa så tycker kanske kroppen, eller åtminstone ett par samvetsgranna, väl valda kroppsdelar att vi borde ha en dejt med självaste Herr Tvättmaskin, på blanka söndagen. Not my kind of date. Eller kanske en trekant? Strykbrädan (som visserligen kan pigga upp lite med sina glada Marimekkoliknande blomster!) det ständigt fräsande järnet, ett par rutiga skjortor... och så jag. Vänta lite nu... det blir väl snarare en fyrkant? Eller kanske till och med en pentagon?! Eon? Eoner? *ler*

Hursom helst, det här med vardag & ickevardag kan bli lite rörigt lite hullerombuller så där, när ingenting går att planera säkert och absolut ingenting vill löpa helt smärtfritt eller snabbt (förutom möjligtvis fingrarnas vals över tangentbordet då).

Å andra sidan kan en helt vanlig torsdagskväll bli lite speciell eller varför inte förvandla en lite bortglömd, nästan dammig, tisdagsförmiddagen, till en nästan magisk stund. En kort stund. För hur det nu än är med den gäckande tröttheten, så vet man aldrig, heller, när den andra slår till ; den överraskande, överrumplande PIGGHETEN. Ibland är den bara där, redo att hjula sig/mig fram genom vardagen. Eller helgen. Eller hjula har jag aldrig kunnat, inte ens när det begav sig, men en liten kullerbytta kanske. Liten kullerbytta alltså.


så hörs vi snart, när det är helg eller vardag. Vem vet.
:)
/helena



ps Lekamen - har ni tänkt på vilket lustigt ord det är egentligen. Lek o. amen. Lustigt, eller hur? Jag tänker inte på amen, i kyrkan, när jag särskriver fram två ord ur ett. Jag tänker lite mer  - Amen, som i jamen alltså. - A, men lek då kroppen! Som en uppmaning! Gör det, för all del: lek! Låt inte vardagen eller mig störa. Lekamen! Lek amen! Amen lek!

Jag köpte vingar för pengarna...

...och flög ut över ängarna.

(det gjorde Mikael Rickfors också, klicka för skönt videoklipp med frans-ving-bepryddläderjacka och allt:)
(Och här hittar ni en version, klick, med lite modernare ljudbild.)

"...och när jag har flugit tusen mil,
så ska jag flyga tusen till..."

Önskar er alla en fin röd, grön, torsdag.
:)
/helena




ps De är ostapelbara, de var inte särskilt billiga, det är nog ingen "fin" designer som ligger bakom. Absolut ingen bra ergonomisk formgivning, de är inte sköna att dricka ur. Hm. Ändå var jag bara tvungen att köpa de fina fågelkopparna. Tröstar mig med att det står: "Bly- och kadmiumsäker dekor och glasyr" under de oemotståndliga birdsen. Ett riktigt passionsköp! Second hand-passion! "Tål maskindisk" gör de också. Då är det bara diskmaskinen som fattas nu då...