Filmtips - som utlovat

Jag lovade ju er ett par filmtips för ett tag sedan. Med kvinnliga förtecken. Så här kommer de. Tre underbara berättelser, på olika sätt. Eller om det blir fyra? Vi hann ju se en bra cineastisk grej i helgen också. Vi får se.

De här filmerna är inte för alla. De är inte lättsamma. Inte roliga. Eller jo, det är de ju, delvis, men inte bara. Det här är filmer som kräver lite mer än ett slött öga bakom en stor chipspåse, om ni förstår hur jag menar. Det här är tre, eller fyra då, verkligt bra och intressanta berättelser.

Tror bestämt att jag inte gör någon större sak av det - dem - den här gången. Är ju själv lite allergisk mot det här med ingående recensioner, de kan lätt avslöja för mycket, eller rentav ge en falsk och för subjektiv bild av handlingen. Därför blir det mera kort och gott än långt och invecklat.

• Aquarius (2016) - Med Sonia Braga i en magnifik roll. Fullständigt magnifik. (I avdelningen trivia måste nämnas inredning! Konst och möbler och hyllor fyllda av musik och annat intellektuellt godis!)
• Fugue (engelsk titel) Fuga (originaltitel) Kvinnan som glömde sitt förflutna (2018) - En stark film. Om en stark kvinna. Spelad av en suverän Gabriela Muskala, som dessutom har skrivit manus. Ska inte berätta så mycket mer, men låt mig säga att jag läste en recensent som enligt mig har missuppfattat kvinnan i filmen totalt. För mig handlar filmen om att älska sitt barn över allt annat i hela världen. Men ni kanske tolkar det helt annorlunda? Se den. Men som sagt, den är starkt berörande. Inte lättsam. Inte lättsmält.
• Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) - Med en Frances McDormand i högform! Tragik. Svart humor. Våld. Vardag. Men ändå inte alls vardag. Sam Rockwell gör en oförglömlig prestation som lokal landsortspolis här. Skrattade så jag tjöt när vi såg extras där han och hans mamma (!) sov tillsammans. Jag säger bara: - Mämi, mämi. Haha. Se. Se. Se. Men tänk på att både handling och språkbruk är av det mer våldsamma slaget. Ingen lek. Kraftigt krut, helt enkelt. Livsviktigt. Men väldigt roligt också.

Det var det. Och ja, just det ja - den fjärde filmen. Orkar ni med den? Jo, vi kör den också. Ännu en av alla dessa franska filmpärlor.

• Le mystère Henri Pick (2019), eller Mysteriet Henri Pick på svenska då. Om skrivandet, igen. Om den mer och mer samhällsaktuella frågeställningen angående om vem som helst kan skriva det där episka mästerverket. Det är frågan. Kan man baka pizza och skriva storslagna romaner samtidigt? Rolig. Pratig. Typisk fransk.

<3
/helena

ps Har inte sett den senaste filmversionen av Unga Kvinnor än. Young Women. Alltså Louisa M. Alcotts klassiska 1800-tals-roman om systrarna March. Däremot tycker jag det är roligt att tänka på att storheter som Elisabeth Taylor och Claire Danes båda har gjort tidiga skådespelarinsatser i två äldre filmatiseringar av samma klassiker. Och så tycker jag det är lite extra kul, att av de få av mina egna barn- och ungdomsböcker jag alls har sparat, är det här en av de som blivit kvar.

pps Tänk på att det finns flera filmer som heter Fugue, Fuga. Det gäller att välja rätt. Även Aquarius har använts som titel flera gånger genom filmhistorien.

Happy Easter, med öppna ögon.

Med ena ögat på dagens pressträff med Folkhälsomyndigheten och andra på solen utanför, väljer jag att dela årets påskkort med er. Jag väljer i först hand versionen med konfettiögon och glada versaler, trots allt det bedrövliga och svåra vi också befinner oss i.

Den stilla veckan har börjat. I år känns det viktigare än någonsin att uppmärksamma stillhet och eftertanke. Både på ett andligt, mentalt plan och på ett mer praktiskt, handgripligt sätt. (Oavsett om man är troende, religiös eller inte.)

Själv har jag alltid trott på kärleken. Bortanför alla gudar. Kärleken till varandra, den som bor inom var och en av oss. Det gäller bara att aktivera den. Att aktivt välja den. Den kära leken. På allvar. På lek.

Vi kommer känna mer gemenskap med våra medmänniskor världen över. Vi kommer samtidigt fortsätta ta hänsyn till varandra via social distansering och noggrann handtvätt, bland annat.

Vår nya virushjälte - Herr Tegnell - påpekar att ökad handhygien och ett visst fysiskt avstånd mellan oss, hjälpt mot de "vanliga" virus vi alltid har runt oss den här tiden på året - calici (vinterkräksjukan) och den vanliga säsongsinfluensan. Så varför skulle inte våra försiktighetsåtgärder - de vi alla kan bidra med att upprätthålla - hjälpa mot covid 19?

Så. Vad blir då kontentan? Jo. Vi väljer försiktigt positiva versaler den här veckan också. Vi väljer kärlek, eftertanke, reflektion, kamp, källkritik och omtänksamhet.

<3
/helena

ps Här började jag "pilla" med årets påskkort eviga-kvinnor-vintage-style. Där kan ni ta del av info angående Shakespeare-figuren som har lagts ovanpå blommorna i mitt gamla herbarium från 1940-talet.

Här hemma - tid som står stilla och ord som berör

Solen verkar inte bry sig,
eller också gör den det.
Försöker trösta.
Knopparna verkar inte bry sig,
de är lika sprickfärdiga som vanligt.

I håglöst land rör vi oss.
På håglös mark går vi.
Fast ändå känner vi tillförsikten spira en aning upproriskt i vårt överlevnads-DNA.

Vi rör oss genom klockslag och datum som ingen kommer att glömma.
Vår vardag kommer bli andras att tala om i långa tider.

- Tänk, de som levde då, undrar hur det var?
- Vad de tänkte?

Och det är oss de kommer mena,
och prata om,
länge.

Bollar studsar, fåglar flaxar, internet kapsejsar och allt kan fortfarande hända.
För allt det som aldrig kunde hända har redan hänt.
Det känns. I bollens stuns, i fågelns vinge, i tangentens motstånd.

Min favoritstund på jorden har kanske redan varit.
Tänk om det var igår.
Igår, när min älskade sa mitt namn på exakt samma smeksamma sätt som alltid, som ändå kändes nytt.

Men tänk om det är imorgon.


<3
/helena

ps Brukar sällan ha ett ps efter en av mina dikt-reflekterande texter. Men idag gör jag ett undantag för något jag känner är viktigt att tillägga.

Nu har jag läst "Var kommer du ifrån, egentligen?" två gånger. Först en gång tidigare i veckan. Snabbt, men eftertänksamt, tyst för mig själv. Och sedan en gång högt för mannen. Och jag blev lika ledsen och förbannad andra gången. Vardagsrasismens fula ansikte. Hur kan det bara få pågå. Fortgå. Hur orkar (unga) människor leva med det ständiga tvivlet på om de verkligen får höra hemma i sitt eget land? Hur orkar de gå till skola och jobb och ständigt vara på sin vakt mot de som aldrig vaktar varken sin tunga, sin tanke eller sin medkänsla. Hur orkar någon kämpa varje dag - för vad som borde vara den självklara rätten - att få vara den man är. Att få vara sig själv. Att få tillhöra och känna samhörighet.

Tanken slår mig hårt, när jag börjar förstå innebörden i en omöjlig balansakt. Hur svårt det måste vara att leva inom mellanförskapets paradoxala gränser. Att ha flera hemländer och ändå inget. Att känna huden bränna. Bränna hål på drömmen om en framtid där din fulla potential uppmärksammas och tas till vara. Där just du räknas. För att du är du. Unik och alldeles vanlig, som vi alla.

Alla borde läsa den här boken. ALLA. För att förstå att vi tillsammans måste fortsätta kämpa för att bli bättre på att bry oss om varandra. Vi måste alliera oss med de som behöver göra sin röst hörda. Vi måste bli bättre på att lyssna. Vi måste sluta blunda.

Jag lärde mig en massa saker av boken som plattformen TNKVRT och grundaren Danny Lam (och förlaget gilla böcker) står bakom. Jag fick också syn på en del av mina egna beteenden som jag inte är stolt över.

Läs "Var kommer du ifrån, egentligen?", du också. Jag avslutar här med en hyllning till de fina illustrationerna av Hadil Mohamed, Ruhani Islam och Lisa Wool-Rim Sjöblom. Och med ett talande citat:

"Lär dig att släppa garden. Hur ofta blir man inte defensiv så fort ens kommentar eller handling ses som rasistisk? 'Nej, det där var inte alls rasistiskt menat! Jag tycker man ska kunna skämta om vad som helst!'

När någon kritiserar dig för liknande saker, så är det din handling de kritiserar - inte dig som person. Därför behöver du inte alltid försvara dig så fort det händer. Ta istället tillfället i akt att lära dig någonting nytt. Att bli en ännu bättre person, som trampar på så få tår som möjligt!"

Sagan om Fluffig och Svart

Det här är sagan om en förälskelse, tror jag. Någon skulle kanske hävda att det är berättelsen om en otäck pandemi och den lilla människans kamp. Eller att det handlar om mobbing. Om olikheter som är svåra att överbrygga. Någon annan, säkert flera, skulle tvärsäkert säga att jag har fått fnatt. Fått pippi. Tappat det totalt. Men jag lovar er, det har jag inte. Och det här är berättelsen om kärlek. Nog snackat, nu tar vi det från början.

De unga tu, en av dem är i alla fall ung, började med att presentera sig lite tafatt, så där som man gör, ni vet.

Det var här de möttes - på ett kylskåp. Det var här de skulle komma att hitta sitt gemensamma språk.

Varm kylskåpspoesi uppstod mellan dem. Eller kall då.

Även om de inte var överens om allt. En av dem älskade gamla läskiga skräckfilmer, den andra ville ha mer av blyg romantik. Så blyg att prickarna över ö inte vågade sig ända fram till sina platser ovanför o:et i söt.

De började verkligen hitta varandra, trots mindre meningsskiljaktigheter och en aning olika stort ordförråd.

United.

AAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vad hände här?!! Inte har väl... Nä, det är inte möjligt............. Hu, så hemskt............

Nej då. Ingen fara. Tappade bara fokus där ett tag. Och alla riktigt bra sagor sägs ju behöva en dramatisk vändning, och den här hade inte det, så jag fick improvisera. Den här sagan är bara gullig. De är fortfarande bästa vänner.

Snipp. Snapp. Snut. Och allt det där.

<3
/helena

ps Egentligen är det här sagan om kvinnan som ägnar sin dyrbara tid åt något så oviktigt som att göra kollage på kylskåpet. Och den här gången hamnade två ganska olika fåglar i skuggan av samma utrivna pappersträd. Sedan började jag undra vad de skulle säga, om de hade haft ett gemensamt språk. Och på den vägen är det.

Kärringen mot strömmen. Och en kanin.

Smygpåskandet pågår fortfarande. Eller hur blir det? Det kanske inte kan kallas så när påsken är så pass nära? Det kanske måste räknas som riktigt, officiellt, påskpyntande nu då?

Åtminstone i almanackan är den ju nära. I tankarna är den undanskuffad en bra bit bak, av förklarliga skäl.

Hörde någon kalla vårt land, och vår tillit till att varje medborgare gör sitt bästa i rådande läge utifrån de rekommendationer vi löpande ges, för kärringen mot strömmen. Och då tänkte jag att påskkärringen, som egentligen är en flicka, får kallas så i år då, där hon står klonad i långa pappersrader.

Skumläser inkorgen och rensar de få spam som kommer. I en ny värld, i en förvirrad tid, samsas inställda författarevenemang (med heta namn som Susanna Alakoski och Nino Mick) med påskbordets bästa recept.

Alldeles intill vår överansträngda jordglob mumsar en glaskanin på de sista vissna resterna av julgruppen. Och jag tänker mig att vi nog ska äta lite lax och jansson i år också. Skåla i påskmust. Och släng-krama varandra. Umgås via telefon och länk, eller försiktigt försiktigt och andlöst live med de(n) allra närmaste. 

Vi stannar hemma i påsk allihopa, eller hur? För att skydda varandra. För att vi bryr oss om varandra. Vi kan fira påsken ändå. Det är så kärringen mot strömmen gör, tänker jag.

<3
/helena

ps Det här var inte dagens officiella inlägg. Det här var bara lite vintage. "Bara" alltså. Snart kommer dagens inlägg. Tänkte att vi kunde behöva en saga.

Vår dagliga vintage giv oss idag...

Den här gamla skinnsaken alltså. Fattar inte att den fortfarande finns kvar här hemma. Har plockat den ut och in ur sin djupa dvala sååå många gånger. Vid varje jack/kapp/kavaj-rensning har den legat risigt till. Vid varje rensning har jag tänkt att någon ny, ung, cool människa borde få chansen att bära detta läckra vintage-plagg.

Men icke. Det har liksom klamrat sig kvar. Sett bedjande på mig med sina svarta knappar. Lett snett med sina lappade delar. Delar, lagade med något klister en gång i tiden, och andra slitna delar ifyllda med svart penna. 

Varför har jag plockat fram det den här gången då? Skinnplagget som mannen har känt längre än mig. Ska det äntligen få återanvändas av någon ung och supercool person? Nä.

:)
/helena

ps Fortsättning följer...

Keep calm and...

Hej på er. Hade egentligen inte tänkt att blogga idag. Kände inte för att skämta. Kände inte för att vara på första-april-humör. Sedan tänkte jag om. Livet fortsätter. 

Och vi kan ändå inte annat än att skratta åt att det finns hela länder som beter sig som barn. ETT land åtminstone. Vi läser att det finns ett land som har bestämt sig för att helt sonika förbjuda ordet på allas våra läppar. Visst låter det precis som ett barn som sitter i sin säng och tänker att monstren under sängen inte finns, om man bara blundar tillräckligt hårt och låtsas som ingenting? 

Men livet fortsätter, även när verkligheten känns mera som ett skämt än alla världens samlade aprilskämt någonsin kunnat göra sammanlagt.

Ett par, tre cirkeldeltagare ville fortsätta öva på sina nyerövrade ackord även idag, så mannen leder med ledordet social distansering - men med mer hjärtlig inlevelse i allt det man/vi gör tillsammans nu. Ungefär så. 

Och jag pillar med lite av varje. Började fundera över det här med påskkort. 

Blir det ens någon glad påsk? 

Jag sökte mig, som vanligt, till de gamla värdena. Det eviga. Det som alltid kommer finnas. Vände mig till en man som var verklig vän med orden. Gav honom sedan några andra välkända ord. Blandade och gav. 

Klämde till slut i med ett brittiskt typsnitt med det modiga tillägget - bold. Hur slutresultatet blir vet jag inte ännu.

Men jag vet att vi måste fortsätta. Vara lugna. Modiga. Och våga vara lite glada också. Åtminstone gladish.

Sköt om er.

<3
/helena 

ps Har ju fuskat lite här och använt mig av ett av mina bokstöd som grund. Ett bokstöd i utskuren metall i form av Shakespeare, designat av Jan Landqvist.