Hittar Dardel. Dammar daffodils. Är en mes.

Hej på er. Det här är väl egentligen ett typiskt Här hemma-inlägg som ville heta något annat bara. Här hittar vi påskliljor så rara (och en bloggerska som är på rim-humör, tydligen...).

Här ska dammas, blå himlar, och hav.

Och här ska rensas en del bland böcker. Fotoböcker och andra. Fast hela America får så klart vara kvar.

Det är främst de här gamla uppslagsverken som äntligen ska kastas ut, var det tänkt. Hoo-Kar. Gam-Hon. Jag rensar från fel håll. Om jag nu alls klarar att rensa bland alla de underbara orden. Är absolut ingen hoarder, en stor mes är jag däremot definitivt. Gillar ju att rensa och låta saker och ting åka vidare i återanvändningshjulet. Men böcker. Böcker! Böcker är en svag punkt. Love them! Dessutom städade vi faktiskt ut minst fem kassar fulla med books med stort B för ett par år sedan. Så det så.

Måste ta på mig den stränga blicken för att kunna skiljas från böcker med så mycket kunskap i, även om den är gammal och förlegad, och googlandets tid är här för länge sedan, är det svårt.

Så mycket färg och form överallt. Det bästa vore om jag kunde riva ut några av de vackraste sidorna att använda i framtida kollage, men jag vet inte om jag klarar att riva i dem. Vänder blad efter blad och hittar så många sammanhang som skulle gå förlorade om något enskilt revs ut. Och jag tror att det är sammanhang vi behöver mer än någonsin just nu, i en splittrad värld.

Nej, jag klarar det inte. Får helt enkelt lyfta in de tunga tegelstenarna i sitt skåp igen. Får väl rensa ut något annat istället. Något tjockt och platskrävande (nej, jag pratar, hehe, inte om mig själv...). Något som används väldigt lite och sällan numera. Hm. Vad skulle det kunna vara? Hm. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad det är som ligger där uppe på då, i en väl samlad hög, undrar ni? Jo, det är tiden. Tiden som passerat. 1934 råkar ligga överst. Och nej, alla åren som någon har samlat på före oss, de ska heller inte slängas. Små tunna år bara. Som inte tar så mycket plats.

Fem särskilt fina - kosläpp!

Jodå, här kommer en ny mix av gamla, och för många av er välkända, saker. Vi börjar med en ko. Eller två.

Går sedan raskt vidare med ett par kannor.

Nästan alla fem vintage-tingen är kannor den här gången.

Knasiga kannor. Kul kannor. Lite konstiga kannor, annorlunda. 

 

1. Savoy, minsann. Jojo. En liten hotell-kanna som jag köpte i en second handbutik en gång för några år sedan. Kan fortfarande tycka det är lite spännande att fundera på hur den kan ha kommit dit... Hursomhelst. Brukar kalla den för tredje-advent-kannan, för att den har tre tändstickor i sitt typiska Jönköpingsmotiv. Passar fint att ställa fram tillsammans med adventsljusen. Men den funkar ju ganska bra nu också. Det finns all anledning att tända ett ljus i eftertanke och reflektion i den tid vi lever i. Det är många medmänniskor runt om i världen som har försvunnit det senaste dryga året. Och väldigt många fler som har mist någon när och kär och oersättlig.

2. Gräddsnipan formad som en ko. Lite naggad är den allt, men så har den också hängt med ett tag. Minns att jag hade den på mitt skrivbord i barndomshemmet. Tror den kommer från farmor från början. Eller farfar.

3. Blommorna jag rivit ut och använt överallt. Tänk, de bästa vintage-sakerna är ofta de enklaste. De man minst anar ska göra så mycket nytta - komma till så mycket användning och glädje. Blomsidorna ur den här boken har förgyllt många många av mina bilder genom åren. Och fortsätter att göra det, som ni ser.

4. Den knasiga kannan, i form av någon slags snäcka, har ni också sett förut. Eller kanske dess ännu knasigare kompanjon sockerskålen? Den som har ett lock med något som ser ut som en majskolv på!!?? Kul med kul grejer. De livar liksom upp. Åtminstone om de levt ett tidigare liv. Ett loppisfynd som fortsätter att leverera.

5. Thina Segerström. Konstnären, som signerat kannan med en ko på, heter så. Minns inte om den var med i en blandad auktionslåda en gång i tiden? Förmodligen. Tycker den passar nu i maj. För på andra sidan kannan pågår vad som verkar vara en viktig demonstration. Mot kärnkraft bland annat.

Kosläpp! Tjolahopp!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Blir alltid så glad av djur, ni vet. Läste ni om åsnorna i öknen? De som gräver fram vatten ur den torra marken för att överleva? Blev så gråtmild när jag läste det. För det de gör, även om det skulle vara av ren betingning och naturligt drift - kanske till och med i rent egenintresse - bidrar till fortlevnaden av många andra djur, som kanske inte har samma förmåga att gräva med mulen eller nosen eller så. Dessutom får de öknens växter att växa till sig genom att vätan dras upp mot deras tåliga, men likväl törstiga, rötter. Hur bra? Ja, jag tänker alltid på hur mycket vi människor har att lära oss av naturen. Av djuren. Av djur och natur, helt enkelt. 

pps Sorry, om bilderna blev lite väl murriga och blurriga här och var. Som jag nämnde tidigare, hade jag min fotostund under mulen himmel idag. Slutbilden blev ändå bra. Och förhoppningsvis blev de här ovan hyfsade i alla fall.

Med en hyfsat enkel papperstulpan

Här fotas det. Nästan i mörker, så mulet är det emellanåt. Men det är också en konst - att fota i alla väder, det gäller bara att fota rätt grej vid rätt tillfälle på rätt plats. Och på rätt sätt då förstås. Men det där är teknikaliteter som vi inte ska fastna i här och nu. Här och nu ville jag bara bjuda på ett smakprov av det jag håller på med. 

Har fixat en bild till som jag blev väldigt nöjd med, faktiskt. På vintage-tema - vad annars? Mixed media, som arbetsnamnet på mitt senaste bildskapande är.

Och då passade jag på att fota och fixa en Fem särskilt fina till er samtidigt. Kommer in på en blogg nära er så småningom. Ja, antagligen ganska snart.

Det var det hela. Eller det lilla, för nu. Med en enkel tulpan önskar jag er en fin fortsättning på dan!

Sköt om er.

<3

/helena

Abstrakt? Konst?

Det skulle kunna handla om en av de första riktigt varma dagarna. En tidig försommardag, eller en sen vårdag. En sådan dag då man får se en humla eller två flyga iväg, vingligt, men ändå lyfter de. Take off! För sommaren.

Kanske har det regnat nyss. Intensivt, ihållande en hel natt. Pölar på marken. Så att daggmaskarna inte har hunnit krypa ner i jorden igen.

Kanske kommer det ändå en överraskande vindby ibland. En sådan som får alla frön att dansa. Och näsorna att nysa.

Kanske tar du en promenad på stranden.

Kanske äter du en efterlängtad strut. Med tre fantastiska smaker. Hallon. Päron. Och något som liknar blåbär.

Kanske hinner du inte äta upp allt det smaskiga innan hela skiten smälter ner över handen. För att solen är lite för stark för sitt eget bästa.

Kanske står du där på beachen sedan, lite förvirrad. Undrar om du ska gå vidare bara. När någon ropar efter dig för att du gått i vägen för en avgörande matchboll i strandtennis eller nåt.

Kanske bestämmer du dig för att call it a day, som man säger. Lägger dig ner för att sova, med öppet fönster. Njuter av den ljumma kvällen, ända tills de få mörka timmarna kommer och du upptäcker att du har fått sällskap av ungefär tvåtusen gäster eller så. Blodsugande små gäster! Så du ligger där och kliar och kliar och...

...river och river ända tills morgonen äntligen kommer. Då fru Jansson i våningen under knackar på och berättar att hon fick så många goda småkakor över i helgen. Sådana med för mycket socker på. Och med en hel massa hallonsylt i mitten. 

Mm. Kanske känner du för att gå ut och krama ett träd sedan. Även om det ser ut att bli regn. Eller kanske just därför?

Sköt om er.

<3

/helena 

ps Det var en liten nyskriven sommarlovslängtande berättelse det. Eller så var det bara tio, separata och något abstrakta bilder. Konst? Ja, kanske. Allt ligger ju som vanligt i betraktarens - ditt - öga.

Sundays for future. And Mondays. And...

Mixed media var det ja. Blandningen av gamla köksredskap och resterna av ett broderi köpt på loppis. Vad kan det bli av det? En knasig soppa bara? Eller?

Är ju en mästare på att koka soppa på vintage-spik, så att säga. Så när jag inte hittade resterna av garnet som tillhör det vackra (men fortfarande skrynkliga...) sceneriet på vårt köksbord, letade jag upp resterna från ett annat oavslutat symöte. Eller det vet ju inte jag, om det var just på ett symöte giraffen var tänkt att börja äta på sina frodiga garn-blad. Men ett vet jag - att det alltid går att hitta så mycket garn och broderityg och stramalj och roliga x-bilder där ute i den stora vida second handvärlden. X-bilderna, som jag kallar pappersmallarna till själva det kommande, blivande färdigbroderade motivet. För ofta består de ju av x på x på x, som i korsstygn.

Vad är då själva den röda tråden här, eller snarare den gröna? Jo, jag håller på att arrangera och fota fram en bild till något som ska bli en, eller ett par, delar i något av mina pågående bildprojekt. Kommer ni ihåg Lek med maten? Nej, inte jag heller knappt. Har nästan inte skapat något på det temat under året som gått faktiskt, måste bli skärpning där. Och kanske kan en konservöppnare som liknar en fågel bli en aning hjälp på traven? 

Jodå. Jag fick till en bild som jag blev nöjd med. Om det är den här ovan? Nej. Slutresultatet blev mycket mer avskalat, precis som framtiden måste bli vad det gäller konsumtion och hållbart cirkulärt tänk. Om vi nu alls vill ha någon framtid? Ibland när man ser hur människor roffar åt sig och bara fortsätter lyxa runt, då undrar man ju?

Anyway.

Solen kommer på kort audiens mellan molntapparna. Och jag tänker på det livgivande regnet som just dragit bort. Och på flickan klädd i solgult. Jag tror det var en flicka, och hennes mamma, som gungade och puttade på medan regnmolnen höll dem sällskap. Så fint att se friheten i att gunga med armarna upp i den regntunga luften. Som en slags lekplatsens regndans.

Att gunga på en lagom regnig söndag kan vara något av det bästa livet har att ge. Har ni tänkt på det? Det vill vi väl ska ske även i framtiden? Att kidsen ska ha lite skön luft att dra ner i lungorna samtidigt som gungan når oanade höjder? Sluta hänga i shopping-gallerior och börja gunga istället då!

Sköt om er. Och kidsen.

<3

/helena

Tre från en fredag på en lördag

Så kan det gå. Totalt haveri, skulle kanske avsändaren tycka, eller inte. För en del tycker ju att all reklam är bra reklam. Så här kan det i alla fall gå för oönskad adresserad reklam i vårt hem. Själva budskapet har klippts bort och kvar finns bara det som går att använda i något av mina kommande kollage. Sabotage!, skulle kanske mäklarfirman i fråga tycka, om att just deras logga har klipps bort. Jojo. Jag gillar. Collage-sabotage!

Ja, jag har ju redan dragit det där småroliga, eller småtråkiga, skämtet om att man kan titta på alla de här målen när man sitter och intar målen i vårt kök. Fast det där blir ju fortfarande bara begripligt på vårt begränsade språk, och knappt det. 

Men jag vill bara visa vår fina utsikt från köksbordet igen. Utsikten åt ena håller alltså. De 17 globala målen. 

Och jag borde kanske putsa bort de där gamla tuschresterna från glaset framför FN-planschen i fråga, men jag tänker att det gör jag inte förrän vi är närmre att verkligen nå målen. Och det lär ju dröja innan vi är nöjda med hur tankarna om en mer rättvis - och miljövänlig - värld utvecklar sig. Framförallt måste så mycket mer röra sig från ord till handling. Från knuten näve vid diverse köksbord till real-life-action överallt.

En salig, blomstrande, röra i en av mina ambulerande arbetshörnor. Här pågår just nu tankar - och action! - inför kommande illustrativa projekt. Vilka böcker - av de vi själva inte längre vill behålla - ska gå till second handverksamheter och vilka ska jag riva ut bilder ur? Kan ju inte bara nöja mig med reklam-sabotage till mina kommande kollage, menar jag. För jag hoppas verkligen att mängden adresserad reklam i brevlådan minskar och minskar och minskar och ebbar ut helt. 

Det var tre snabba, oredigerade från min fredag, på en lördag i början av maj - läs bilder från igår till ord idag. 

Just nu försöker himlen bestämma sig för om den ska skingra sina moln eller inte, mannen jobbar ivrigt vidare med vår vårlåt, och jag ska fortsätta fundera på hur jag ska jobba vidare med det jag vill illustrera framåt.

Sköt om er.

<3

/helena

Som att lära sig gå på nytt. Nja, nästan.

Ett sprillans nytt inlägg så här en sprillans ny dag - vad sägs om det? Fotona är dock inte helt nya. De är tagna någon gång under förra veckan, nästan alla, utom den från lilla kontorshörnan som dyker upp här strax. Och nej, jag har inte skadat mig eller så, bara upptäckt en helt ny värld som får mig att känna mig som Bambi på is, ungefär. Återkommer till det.

Först ett par ord om vad som ligger där och skräpar på den gamla skrivaren (ni minns säkert att den är köpt second hand - surprise!). Det är vår alldeles nya barnvisa. Eller vår vårlåt då. Förra helgen satte vi musiken nästan helt, till texten som kom till mig en tidig morgon förra veckan. Den här helgen hoppas jag att vi hinner ta det sista finliret och renskriva texten en sista gång. 

Det är ju bara det att våren redan är här, och då vill man ju nästan börja sjunga sommarlåtarna istället. Hm. Får väl ta mig en funderare på om det går att göra en Vivaldi av det hela - en sång med plats för alla fyra årstider. 

Men det får bli en senare fråga, nu är det våren som står på sång-schemat, mina vänner. Nu ska vi bara lära oss att sjunga och spela den ordentligt också. Vi har, som vanligt, inte gjort det helt lätt för oss själva. Men vad vore utmaningen i att göra det lätt för sig hela tiden? Jag bara undrar.

Här är resterna av förra veckans Fem särskilt fina. Plus en grej som inte kvalade in. Minns ni, för bara några år sedan? Kommer ni ihåg när de här lotus-blommorna stod på var mans - kvinnas - vardagsrumsbord? Nu står de inte på något längre, vad jag kan se på sociala medier i alla fall. Därför fick den naturligtvis komma fram på vårt helt otrendiga soffbord nu och här, våren 2021. Helt ute, men fortfarande lika fin. Och man kan ju lägga lite vad man vill där i mitten, om man inte vill ha den till värmeljusen alltså. 

Förra veckan sorterade jag böcker, sådana som vi har fått förtroendet att förmedla vidare. Sållade bort en del lokala författare för vuxenpubliken, och la ner många i stort sett oöppnade barn- och ungdomsböcker som ska få komma till nytta på en skola här i vår närmiljö.

Många av framsidorna är som smågodis. Lockar verkligen till läsning, svårt att inte bara vilja öppna och njuta av innehåll som är lika mycket godis för själen. Hoppas jag. De här två har jag inte läst. De ska förmedlas vidare så småningom, för högläsning i någon lämplig skolklass kanske. 

Däremot högläste vi, mannen och jag, en annan ungdomsbok förra helgen, tog en kort paus mitt i Älskade och njöt av etthundratjugofem lättlästa och spännande sidor. Bröderna Tjej. Den heter faktiskt så. Av Per Nilsson. Skäms lite för att jag aldrig har hört talas om honom förut, visar sig vara en författare som är skyldig till många välkända titlar bland den något yngre publiken. Även om det var ett bra tag sedan han började skriva. Han har hållit på i så många år att jag verkligen borde haft bättre koll. Äsch. Men nog om det. 

Måste bara nämna att vi tyckte det var ett intressant stilgrepp att låtsas att det hela handlar om honom själv som ung. Eller? Låtsas han inte? Hm. Ja, jag vet inte. Sant eller inte. Den trevande kärleken känns i alla fall äkta. Och självinsikterna, som det att det visar sig vara lika lätt att ljuga som att tala sanning, otäckt nog. 

Jodå. Snart dags för helg igen då. Lite mys och så hoppas vi på. Även om det här godiset är slut för länge sen. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hur var det nu med att lära sig gå på nytt? Jo. Det handlar om instagram. Haha, jag hör hur ni fnissar nu. Eller gapflabbar till och med. Jag har ju blivit med konto för första gången, nu när instagram nästan börjar bli passé. Förstås. Såklart. Naturligtvis. Typiskt mig. Och jag skulle ju bara titta till en grej, inte fastna i allsköns mysiga konton där ute. Men oj. Hej, vad jag har trasslat in mig i många intressanta liv vid det här laget. Det är skådisar. Konstnärer. Före detta skådisar som numera är läkare. Det är en hel del så kallade livstilsbloggare som jag följde förut, som inte bloggar längre. Det är miljömuppar. Det är komiker och lyxlirare. Det är äkthet och bara hittepå. 

Det är ju kul som tusan där ute, men ack så tidskrävande! Hjälp, jag hinner inte bli instagram-beroende! Kan någon hjälpa mig att detoxa? Nu!

Allvarligt talat visste jag inte att det var så många som bara lägger upp saker de ser på stan. Konstiga skyltar och grejer. Jag som mest har följt bloggtjejer tidigare, numera mogna influencers, har aldrig riktigt fattat att det finns så många som bara visar upp andras grejer. Van som jag är, efter att under många år ha följt de där ute som skapar så mycket av sitt innehåll mer eller mindre helt själva (som yours truly också alltid gjort och gör). Content, som man säger idag. Det finns alltså så många på instagram som mest bara härmar någon annan. Eller kopierar. Fast förhoppningsvis inte på något fult sätt. Mer som att de hjälper oss att iaktta tillsammans. Haha. Ja, ni hör ju att det låter som att jag har exakt noll koll. Spela roll. Kul att upptäcka så många "nya" världar ändå.

Fast sedan finns det ju alla andra som gör så mycket fantastiskt. Som Sara Varga. Fastnade en lång stund bland hennes konst och konstsnack med kända vänner och bekanta. Kul grej. Bra grej. Kul och väldigt duktig tjej, förlåt, kvinna! Jag var ett geni innan jag visste bättre - namnet på hennes nya album. Hur nyfiken blir man inte på det? Hur nyfiken som helst.