Ett sprillans nytt inlägg så här en sprillans ny dag - vad sägs om det? Fotona är dock inte helt nya. De är tagna någon gång under förra veckan, nästan alla, utom den från lilla kontorshörnan som dyker upp här strax. Och nej, jag har inte skadat mig eller så, bara upptäckt en helt ny värld som får mig att känna mig som Bambi på is, ungefär. Återkommer till det.
Först ett par ord om vad som ligger där och skräpar på den gamla skrivaren (ni minns säkert att den är köpt second hand - surprise!). Det är vår alldeles nya barnvisa. Eller vår vårlåt då. Förra helgen satte vi musiken nästan helt, till texten som kom till mig en tidig morgon förra veckan. Den här helgen hoppas jag att vi hinner ta det sista finliret och renskriva texten en sista gång.
Det är ju bara det att våren redan är här, och då vill man ju nästan börja sjunga sommarlåtarna istället. Hm. Får väl ta mig en funderare på om det går att göra en Vivaldi av det hela - en sång med plats för alla fyra årstider.
Men det får bli en senare fråga, nu är det våren som står på sång-schemat, mina vänner. Nu ska vi bara lära oss att sjunga och spela den ordentligt också. Vi har, som vanligt, inte gjort det helt lätt för oss själva. Men vad vore utmaningen i att göra det lätt för sig hela tiden? Jag bara undrar.
Här är resterna av förra veckans Fem särskilt fina. Plus en grej som inte kvalade in. Minns ni, för bara några år sedan? Kommer ni ihåg när de här lotus-blommorna stod på var mans - kvinnas - vardagsrumsbord? Nu står de inte på något längre, vad jag kan se på sociala medier i alla fall. Därför fick den naturligtvis komma fram på vårt helt otrendiga soffbord nu och här, våren 2021. Helt ute, men fortfarande lika fin. Och man kan ju lägga lite vad man vill där i mitten, om man inte vill ha den till värmeljusen alltså.
Förra veckan sorterade jag böcker, sådana som vi har fått förtroendet att förmedla vidare. Sållade bort en del lokala författare för vuxenpubliken, och la ner många i stort sett oöppnade barn- och ungdomsböcker som ska få komma till nytta på en skola här i vår närmiljö.
Många av framsidorna är som smågodis. Lockar verkligen till läsning, svårt att inte bara vilja öppna och njuta av innehåll som är lika mycket godis för själen. Hoppas jag. De här två har jag inte läst. De ska förmedlas vidare så småningom, för högläsning i någon lämplig skolklass kanske.
Däremot högläste vi, mannen och jag, en annan ungdomsbok förra helgen, tog en kort paus mitt i Älskade och njöt av etthundratjugofem lättlästa och spännande sidor. Bröderna Tjej. Den heter faktiskt så. Av Per Nilsson. Skäms lite för att jag aldrig har hört talas om honom förut, visar sig vara en författare som är skyldig till många välkända titlar bland den något yngre publiken. Även om det var ett bra tag sedan han började skriva. Han har hållit på i så många år att jag verkligen borde haft bättre koll. Äsch. Men nog om det.
Måste bara nämna att vi tyckte det var ett intressant stilgrepp att låtsas att det hela handlar om honom själv som ung. Eller? Låtsas han inte? Hm. Ja, jag vet inte. Sant eller inte. Den trevande kärleken känns i alla fall äkta. Och självinsikterna, som det att det visar sig vara lika lätt att ljuga som att tala sanning, otäckt nog.
Jodå. Snart dags för helg igen då. Lite mys och så hoppas vi på. Även om det här godiset är slut för länge sen.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Hur var det nu med att lära sig gå på nytt? Jo. Det handlar om instagram. Haha, jag hör hur ni fnissar nu. Eller gapflabbar till och med. Jag har ju blivit med konto för första gången, nu när instagram nästan börjar bli passé. Förstås. Såklart. Naturligtvis. Typiskt mig. Och jag skulle ju bara titta till en grej, inte fastna i allsköns mysiga konton där ute. Men oj. Hej, vad jag har trasslat in mig i många intressanta liv vid det här laget. Det är skådisar. Konstnärer. Före detta skådisar som numera är läkare. Det är en hel del så kallade livstilsbloggare som jag följde förut, som inte bloggar längre. Det är miljömuppar. Det är komiker och lyxlirare. Det är äkthet och bara hittepå.
Det är ju kul som tusan där ute, men ack så tidskrävande! Hjälp, jag hinner inte bli instagram-beroende! Kan någon hjälpa mig att detoxa? Nu!
Allvarligt talat visste jag inte att det var så många som bara lägger upp saker de ser på stan. Konstiga skyltar och grejer. Jag som mest har följt bloggtjejer tidigare, numera mogna influencers, har aldrig riktigt fattat att det finns så många som bara visar upp andras grejer. Van som jag är, efter att under många år ha följt de där ute som skapar så mycket av sitt innehåll mer eller mindre helt själva (som yours truly också alltid gjort och gör). Content, som man säger idag. Det finns alltså så många på instagram som mest bara härmar någon annan. Eller kopierar. Fast förhoppningsvis inte på något fult sätt. Mer som att de hjälper oss att iaktta tillsammans. Haha. Ja, ni hör ju att det låter som att jag har exakt noll koll. Spela roll. Kul att upptäcka så många "nya" världar ändå.
Fast sedan finns det ju alla andra som gör så mycket fantastiskt. Som Sara Varga. Fastnade en lång stund bland hennes konst och konstsnack med kända vänner och bekanta. Kul grej. Bra grej. Kul och väldigt duktig tjej, förlåt, kvinna! Jag var ett geni innan jag visste bättre - namnet på hennes nya album. Hur nyfiken blir man inte på det? Hur nyfiken som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar