Men titta! Har jag inte lyckats få med en liten skylt med Antikt på, där borta bland det en aning gryniga som hände på den analoga tiden. Jodå. Stockholm. Gamla stan. Hade kanske en aning foto-skills redan då ändå.
När jag tänker på vilken traumatisk värld dagens unga växer upp i, med covid-19 som styr och ställer med dem, och den lurande - akuta - klimatsituationen, tänker jag oftast att vi som växte upp förut, innan den digitala revolutionen, hade det så mycket lättare. Sedan plockar jag upp ett av mina gamla fotoalbum och blir påmind om hur det var att vara femton, sexton år i mitten på åttiotalet.
Vi var på skolresa. Jag och min bästis ville hedra vår nyligen mördade statsminister. Vi köpte rosor. Vi besökte platsen där han sköts. Vi besökte graven. Här har jag fotat en ännu yngre flicka, som kanske inte vågar tro på det hon ser? Hon sneglar bara bakåt, som för att slippa ta in hela bilden, tänker jag.
Till vardags, i det lilla samhället där jag växte upp, växte sig häggmispeln stor utanför mitt vårfönster. (Lägg märke till gardinspetsen som skymtar i förgrunden).
Mindre än en månad tidigare såg utsikten ut så här. Aprilväder, säger jag bara. Det fanns redan på åttiotalet, mina vänner.
Vi avslutar med grönska. Här står hon ju, den unga helenan och lapar sol. Någon annan har tagit fotot, för det här var på den tiden då en 24-bilders eller 36-bilders film rullade fram med ett surr innanför den analoga kamerans lock. Det här var på den tiden då någon annan var tvungen att fota dig, om du skulle fotas. Ordet selfie var inte ens påtänkt. Och absolut inte selfie-pinnen. Och var och varannan svensson gick inte runt med en tripod på utflykten. Visst ser det lite romantiskt ut?
Vad säger ni? Aha. Åhå. Ni vill ha en närbild alltså. Nä. Inte ska vi väl... Men om ni insisterar så... Okej, okej.
Men bättre än så här blir det inte. Varken jag eller den som hanterade kameran här hade kunskaper nog för att hantera motljus på ett bättre sätt. Men men. Drog lite i den digitala färgredigeringen och fick fram ett par tidstypiska nyanser åt er. Baby-gula mjukisbyxor - joggingbyxor, som vi sa. Och en turkos topp, linne som vi sa. Säkert från Ge-Kås hela pastellstassen.
Det var det. Hann knappt blogga klart innan dagen var slut idag heller ju. Hjälp vad vi fixar och donar och bläddrar i gamla bleka fotoalbum här hemma! Så dumt det där med att man inte kan låta bli med en massa tidskrävande sidogrejer när man borde fokusera på själva rensandet och stökandet. Och städandet.
Som jag har röjt upp i mina pyssellådor idag! Hur kan man ens få ner så mycket märkligt i två ynka lådor, jag bara undrar?! Men nu så, nu kommer jag hitta det jag ska ha, utan att slita mitt hår och slita ut allt som ligger huller om buller ovanpå just det man vill komma åt.
Hann dock inte fota något stök till er idag heller, gissar att ni inte direkt gråter blod över det. Men imorgon är en annan dag. (Lördag! Final för Tusse, va? Eller har jag noll koll? Visst är det imorgon? Då ska jag verkligen försöka hinna ta mig tid att heja, och få med mannen på schlager-noterna dessutom!) Får se vad vi hinner med då. Vad jag hinner med då. Kanske hinner jag fota något nytt och fräscht till er, kanske inte. Kanske får ni hålla tillgodo med något semiantikt ur något annat gammalt fotoalbum.
Hoppas ni har det bra, anyway.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och vad är då frågan till svaret i rubriken? Jo, vilket år som jag gick ut nian - året när Palme dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar