Kvartetten. Den femte i ABBA.

Den söta. Den snälla. Den rödhåriga. Och så jag. Nej, skojar bara. Fast lite så var det väl? Att vi som diggade ABBA delade in dem i olika kategorier. Benny såg så snäll ut. Det gjorde i och för sig Björn också. Frida var oftast rödhårig, eller något däråt. Och alla ville väl åtminstone lite i hemlighet vara Agnetha? För att hon var blond och vän och vacker. Fast mest för att hon sjöng så bra.

Grannen/klasskompisen. Bästisen. Kusinen (en av dem). Och jag. Tror det var på något kalas, som vi sa, som fotot togs. Där sitter vi i mitt rum. Rummet med de gula blommorna. Rummet med stereon som oftast var på. 

I hyllan bredvid stod de runda, svarta plattorna. LP:s. Där spelades Niels Jensen. Och The Nolans. Bee Gees. Boney M. Bonnie Tyler. Creeps, Carola, Dan Tillberg, Dire Straits, Vargtass, Eurythmics, Freda, Gyllene Tider, John Cougar Mellencamp, Lionel Richie, Randy Crawford, Style, Tracy Chapman, Tomas Ledin, U2, Ulf Lundell, Mikael Rickfors, INXS, Bruce Springsteen, soundtracken till Grease, Filmen G, Pretty Woman och Dirty Dancing - såklart! Cornelis, Björn Skifs och Jakob Hellman. Ungefär så lät det, plus ABBA då.

Benny, tror jag. Svaret på frågan: Vilken ABBA-medlem jag helst skulle vilja vara. Om jag skulle svara idag alltså. För att han verkar så hypermusikalisk. För att han stödjer feminismen aktivt. Och för att han verkar så, ja - snäll.

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Har nog aldrig haft så mörkt hår som här. Det här var en kort tid efter att jag hade klippt av mitt långa, långa kastanjebruna hår till en kort frisyr. Här är det på utväxt igen. Min naturliga färg är väl mera åt kastanj, som sagt. Numera grått. Stolt och grå, ni vet. Har aldrig i hela mitt liv varken färgat eller permanentat eller tonat eller förlängt eller något sådant. Naturlig. Det är nog ett av mina vackraste ord. (Även om jag tyckte att min näsa var så jobbig och stor och uppnäst här. Var väl i den där åldern när näsan verkar ha växt ifrån resten på något sätt. Sedan jämnar det ju, som tur är, ut sig. Innan det är dags att öronen och näsan börjar växa igen, med ålderns rätt. Fast dit hoppas jag innerligt att det är ett par år till...).

pps Och Susanne Alfvengren! Med Magneter, som skivan hette. Höll ju på att glömma skivan med låtarna som jag kunde nästan helt utantill - på gotländska! Ja, någon slags i alla fall.