Jodå. Så där orange badrum hade man. På sjuttiotalet och så alltså. Och åttiotalet. Inte alla kanske, men vi hade det. I mitt barndomshem.
Här sitter en trött pausfågel och tänkte komma ihåg att titta till er innan dagen är nästan slut idag. Tycker inte det är kul att stressa fem i tolv så där. Men kan du inte schemalägga inlägg då, förbereda och så? Undrar ni säker nu. Jo, det är klart att man kan, men jag har faktiskt aldrig gjort det. På mina tio år, på god väg mot elva, som bloggare har jag faktiskt aldrig schemalagt ett enda inlägg, så varför börja nu, tänker jag. Har varit på väg många gånger, med det här med schemaläggning, menar jag. Men det är något med nerven som går förlorad då, på något sätt. Vill vara i nuet, haha, säger hon som borde ha V för vintage stämplat i pannan, men ni förstår nog hur jag menar. När texterna bloggas in hit vill jag vara närvarande, även om jag naturligtvis förbereder en hel del innan.
Putte. Tror säkert ni har fått se honom sitta där i det färggranna badrummet, på den lika färggranna badrumshyllan, förut, men nu har han aktualiserats igen, genom vår pågående organiseringsprocess här hemma. Både mannen och jag har gamla foton som liksom har spridit ut sig över flera album i onödan, nu ska några album kastas ut och fotona få samsas mer och därmed ta mindre plats, är det tänkt. Därför spanar vi på gamla foton, även om vi mest koncentrerar oss på logistiken runt dem.
Tillbaka i buren igen då. Det är lite före covid efter covid över bilderna, tycker ni inte? Hehe. Skämt åsido, dags att fortsätta pyssla lite, ska bara äta något först och umgås lite med mannen. Kanske tar vi en omgång Scrabble - om vi hittar någon fri yta att lägga spelplanen på... Eller så läser vi vidare i paus-boken vi började på igår: Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö.
Fastnade i den gamla En bok för alla-pocketen när den skulle slängas, tänkte att det kunde vara lite lagom lättsam högläsning den här helgen. Sedan ska vi försöka ta slutet på Älskade. Den är svårläst. Inte svår, som i obegripligt avancerad, utan som i obegriplig bara. Ofattbart obegripligt vad människor har utsatts för. Jag gråter floder. För att det har funnits människor som betett sig så mot andra. Inhumant räcker inte som beskrivning. Älskade, av Toni Morrison, en av de bästa berättelser vi har högläst. Snart ska vi ta oss an slutet, som sagt.
Men först lite mer Wahlöö. Kommissarie Jensen försöker lösa en gåta på det stora förlaget, de som har monopol på nästan all media. Kritiken mot monopolets makt är tydlig - för att inte säga övertydlig - i denna deckare med 1984-vibbar. 1964, skrevs boken som jag senare köpte i pocketform i början på nittiotalet.
Självklart är det den översta bilden, den flygfärdiga, som måste vara vår målbild för livet efter covid, eller hur? (Och då menar jag förstås flygfärdig som i frihet, inte nödvändigtvis som i att flaxa jorden runt med stålvingar).
Sköt om er.
<3
/helena
ps Oj. Jag hade verkligen noll koll. Det är ju nästa vecka den sköna schlagerveckan äger rum! Ingen final ikväll alltså, som jag fick för mig. Måste vara för att det varit så mycket prat om mellon i vår vardag ett tag, som gjorde att jag var före min tid. Och för att jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden, och inte tagit del av mer än den allra nödvändigaste nyhetsrapporteringen.
Mannen nynnar på Nygammal vals. Och vi tänker på rösten som gjorde den. Rösterna - Lill och Svante, förstås. Men vi tänker extra på att vi aldrig kommer få höra Svante Thuressons röst livs levande mer. Sorgligt, såklart. Men mannen har tagit med den gamla schlagern i sin repertoar nu, känns bra. Och nästa vecka ska jag påminna honom om att han lovat lira Måns monster-mello-låt Heroes för en liten kille som fyller år. Då, DÅ, får jag inte virra till det. Blanda ihop dagarna och så. Nästa vecka ska vi följa Tusse och gänget i schlagern, hör ni. Måste göra plats i kalendern för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar