Nej, nej, titta inte där uppe! Uppe på bänken, skänken, kalla den vad ni vill. Där pågår sortering och så. Men titta gärna nertill. Där hänger något nyligen inramat. Något gammalt, som ska få en ny plats att glänsa på, är det tänkt.
Hej Tusse! Barnen på förskolan ropar så. Eller det är nog mest en liten tjej som tycker det är roligt att kalla mannen så. För att hon tycker att deras namn låter lite lika. Haha. Vilken komplimang, brukar mannen säga.
Det började med att jag tyckte att de här teskedarna blev så fina nedstuckna så här. Som en snart utslagen blomknopp, eller nåt.
Men först tittar vi lite till på den där bilden. Men? Är det inte? Jo? Eller? Nja? Jo, det är mannen! I unga år. För mer än trettio år sedan. Mer än trettiofem år sedan. Ganska många år innan vi träffades. OMG. Han hade mustasch! Fast det hade väl typ alla då? Den var i alla fall borta när vi träffades. Puh.
Det här är det allra sista exemplaret - ett enda överlevande, om än naggat - av den officiella affischen som han brukade skicka ut till de ställen där han spelade då - när han var ung och lovande och försökte försörja sig på musiken. Han hankade sig fram. Fick ett och annat gig på något stadshotell och så. Jobbade som musiklärare vid sidan av, bland annat. Bland mycket annat.
Sedan tröttnade han. Aldrig på musiken. Aldrig! Aldrig på att spela och sjunga och glädja både sig själv och andra. Aldrig på att skapa ljud och ord och ljudbilder. Aldrig. Men han tröttnade på att försöka försörja sig enbart på musiken.
Han blev en glad amatör. Någon som älskar det han gör. Och det har han fortsatt med. Idag varvar han musikuppdrag av olika slag - åtminstone innan vår rådande, smittsamma, världssituation kom i vägen - med annat jobb. Musiken finns ändå alltid där, redo att plockas upp ur bakfickan när någon behöver en melodi, en sång, en ton, en stämning, ett glädjeämne.
Vem vill titta på min mandala nu? Efter att jag har visat den urgulliga och fina bilden på mannen anno åttiotalet? Ingen? Nej, jag misstänkte det. Det är väl i och för sig inte ens en riktig mandala? Den ska väl helst innehålla blomblad? Och vara symmetrisk? Anyway. I kategorin: saker man kan roa sig med när man sorterar husgeråd och sånt. Blev lite fin ändå va? Kul i alla fall.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Vill ni ha en liten barn-anekdot till? Något av allt det spontana och roliga som mannen får höra när han vikarierar i skola, förskola och på fritids? Ja, det är klart att ni vill.
Först måste jag bara göra en reflektion. Ventilera en fundering, en tanke. Det här med Tusse. (Den här veckan är det dags att heja heja heja i Eurovision Song Contest! Hör ni att jag har koll nu? Yes!). Jo, det här att den lilla flickan ropar Tusse högt och glatt, efter mannen. Det är ju väldigt kul och så. Men jag tänker också på att de verkligen har kärleken till musiken gemensamt, något den lilla flickan nog inte alls har koll på.
Mannen har också varit ung och väldigt begåvad, tro det eller ej. I dag är han bara och. Hehe. Nej då. Idag är han en hårt arbetande och efterfrågad amatörmusiker. Som har en oäkta fru som har sett till att han har lagt till Voices i sin redan väldigt tjocka, långa låtlista som han och gitarren framför, på begäran, då och då.
Vår gemensamma vårlåt är förresten klar, har jag sagt det?
Anyway. Här kommer något direkt ur en glad och uppriktig barnmun:
"Hur gör du med ditt hår? Jag vill också se ut som en gamling!"
Haha. Ungar alltså. De är ju bara bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar