Som en bärande vägg

Det är när vi står där och pysslar vid hemmets mest omhuldade - och kärleksfulla - vägg, som jag kommer på det.

Det är när vi står där, vid köksväggen, och måttar in en blommande tallrik och en lika blommande tavla, som jag kommer på det. Det är när vi står där tillsammans vid den stabila väggen som jag kommer att tänka på just den här liknelsen. Likheten mellan en bärande vägg och en mor.

Mannen och jag vill hylla mammorna. Särskilt de ensamstående. De som måste bära barnen och hela vardagen på sina trötta, nedtyngda axlar. De som borde hyllas varje dag. De som är singlar av mer eller mindre självvald anledning. Fast singlar låter tråkigt i mina öron, jag tror vi kallar dem för solokvist istället. Solokvist. Från sin gren, sin kant, sin synvinkel, bär de hela världen nästan varje dag.

Jag tänker på dem, henne, när vi står där vid vår viktigaste vägg. Den bärande köksväggen. Där där alla vintage-drömmarna får plats på en liten, men effektiv, yta. Som en mor. En mamma som försöker vara allt för sina barn, även om hon samtidigt bara råkar vara en enda människa. En människa med stora drömmar för sina små.

Jag skrev en liten sak till henne också.

Till hon som bär dig;

I hennes kupade händer

I hennes drömmar

I hennes ögon

bor du

Innanför hennes hud

bor du

alltid 

I hennes tankar

bor du 

hela tiden

Innanför hennes ögonlock

springer du

alltid

Skrattar du

alltid

I hennes ögon 

är du

alltid

vackrast i världen

Sköt om er. Och henne.

<3

/helena

ps Ursäkta att fotona är lite diffusa. Jag försökte skynda mig att knäppa av. Det visade sig att mannen inte orkade jonglera de där blommande vintage-sakerna hur länge som helst (mer än några sekunder eller så). 

Han borde gå i många-bollar-i-luften-kurs hos en av alla dessa kämpande, solokvist-mammor, tänker jag leende och kärleksfullt när jag lika leende och kärleksfullt publicerar ett par småsuddiga bilder till er.