Välkommen in i vintage-verkstaden!

Här står jag, och begrundar. Beundrar inte dammet som ligger på den gamla basen dock, det gör jag inte.

Här ligger de gamla uppslagsverken, fortfarande. Och väntar på besked om vart de ska ta vägen. Ska de få bo kvar här hemma eller inte? Det är frågan. Inte ens Shakespeare kunde ställt en viktigare fråga än så, tänker jag.

Hm. En gammal bas, som mest samlar damm och är lite halvt oduglig, efter att ha följt mannen i ungefär halva hans liv, plus en stor hög med böcker som jag inte har hjärta att göra mig av med. Hm. Vad kan de göra för nytta tillsammans? Vad kan de bilda ihop? Ett band? Haha. Nej, det är ju femton band med böcker. Höhö. Sorry, är visst på helghumör redan...

Allvarligt talat. Små bord kan man ju inte ha för många av. Eller hur? Något att ställa kaffekoppen på. Något att ställa tekoppen på. Något att vila armbågarna mot. Något att sitta och titta sin älskling i ögonen över. Och så vidare.

Kanske blir det då så, att basen får fortsätta leva i sina mindre beståndsdelar, framgent. Och uppslagsböckerna får bilda dess ben. Gitarrkropp plus bokben. Kan det vara något? Ja, kanske. Funderingarna fortsätter. Och ni får säkert en fortsättning följer på den här viktiga vintage-frågan en vacker dag, framgent.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - På det sättet kommer du aldrig mer att få krama någon musiker, sa mannen, när jag berättade om mina återanvändnings-funderingar. Fast han hade glimten i ögat, och leendet i mungipan, när han sa det. Han tror inte att han hinner vara basist i något mera band. Har för fullt upp med annat kulturellt som pockar på och så. Det räcker med gitarrerna live. Och nuförtiden komponerar och spelar han mest in digitalt. Och där finns ju redan alla instrument - och några till - som en hel symfoniorkester kan behöva.