Mannen. Och en mandala.

Nej, nej, titta inte där uppe! Uppe på bänken, skänken, kalla den vad ni vill. Där pågår sortering och så. Men titta gärna nertill. Där hänger något nyligen inramat. Något gammalt, som ska få en ny plats att glänsa på, är det tänkt.

Hej Tusse! Barnen på förskolan ropar så. Eller det är nog mest en liten tjej som tycker det är roligt att kalla mannen så. För att hon tycker att deras namn låter lite lika. Haha. Vilken komplimang, brukar mannen säga.

Det började med att jag tyckte att de här teskedarna blev så fina nedstuckna så här. Som en snart utslagen blomknopp, eller nåt.

Men först tittar vi lite till på den där bilden. Men? Är det inte? Jo? Eller? Nja? Jo, det är mannen! I unga år. För mer än trettio år sedan. Mer än trettiofem år sedan. Ganska många år innan vi träffades. OMG. Han hade mustasch! Fast det hade väl typ alla då? Den var i alla fall borta när vi träffades. Puh.

Det här är det allra sista exemplaret - ett enda överlevande, om än naggat - av den officiella affischen som han brukade skicka ut till de ställen där han spelade då - när han var ung och lovande och försökte försörja sig på musiken. Han hankade sig fram. Fick ett och annat gig på något stadshotell och så. Jobbade som musiklärare vid sidan av, bland annat. Bland mycket annat. 

Sedan tröttnade han. Aldrig på musiken. Aldrig! Aldrig på att spela och sjunga och glädja både sig själv och andra. Aldrig på att skapa ljud och ord och ljudbilder. Aldrig. Men han tröttnade på att försöka försörja sig enbart på musiken. 

Han blev en glad amatör. Någon som älskar det han gör. Och det har han fortsatt med. Idag varvar han musikuppdrag av olika slag - åtminstone innan vår rådande, smittsamma, världssituation kom i vägen  - med annat jobb. Musiken finns ändå alltid där, redo att plockas upp ur bakfickan när någon behöver en melodi, en sång, en ton, en stämning, ett glädjeämne.

Vem vill titta på min mandala nu? Efter att jag har visat den urgulliga och fina bilden på mannen anno åttiotalet? Ingen? Nej, jag misstänkte det. Det är väl i och för sig inte ens en riktig mandala? Den ska väl helst innehålla blomblad? Och vara symmetrisk? Anyway. I kategorin: saker man kan roa sig med när man sorterar husgeråd och sånt. Blev lite fin ändå va? Kul i alla fall.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vill ni ha en liten barn-anekdot till? Något av allt det spontana och roliga som mannen får höra när han vikarierar i skola, förskola och på fritids? Ja, det är klart att ni vill. 

Först måste jag bara göra en reflektion. Ventilera en fundering, en tanke. Det här med Tusse. (Den här veckan är det dags att heja heja heja i Eurovision Song Contest! Hör ni att jag har koll nu? Yes!). Jo, det här att den lilla flickan ropar Tusse högt och glatt, efter mannen. Det är ju väldigt kul och så. Men jag tänker också på att de verkligen har kärleken till musiken gemensamt, något den lilla flickan nog inte alls har koll på. 

Mannen har också varit ung och väldigt begåvad, tro det eller ej. I dag är han bara och. Hehe. Nej då. Idag är han en hårt arbetande och efterfrågad amatörmusiker. Som har en oäkta fru som har sett till att han har lagt till Voices i sin redan väldigt tjocka, långa låtlista som han och gitarren framför, på begäran, då och då.

Vår gemensamma vårlåt är förresten klar, har jag sagt det? 

Anyway. Här kommer något direkt ur en glad och uppriktig barnmun:

"Hur gör du med ditt hår? Jag vill också se ut som en gamling!"

Haha. Ungar alltså. De är ju bara bäst!

Nyordning i det gröna vitrinet

Det viktigaste när jag möblerade om, så att säga, inne i det gröna skåpet, var att fokus skulle ligga på en skön mix av grejer i varje del av skåpet. Som här där det lätta, slingrande blå och gröna har fått gro och breda ut sig.

Den här delen blev en klar favorit. Med min farmors vas tillsammans med mannens farmors skål. Nästan allt är vintage i skåpet, eller åtminstone second hand. Utom Still Life, dödskallelyktan som kommer bli en klassiker, eller redan är det förstås.

Här nere fick då mina konstböcker ta plats. Kommer säkert variera vilken riktning som får stå med sin vackra framsida utåt, beroende på vilken jag just då väljer att bläddra i. 

Ledordet för den nya ordningen bland våra gamla saker och ting i skåpet är överskådlighet. Förut har det alltid hamnat något längst bak som inte synts alls, som knappt ens gått att ana, nu får det bara stå några enstaka föremål längre bak, men bara på ett sådant sätt att de ändå syns i en glipa eller två, så att man vet var man har vad och slipper leta ihjäl sig när något särskilt ska fram. Till en Fem särskilt fina, till exempel.

Det var det. Lite fräsch känsla över gamle goe gröne Ivar, minsann.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Konstböckerna ja. De ropade jag in väldigt billigt på auktion för många år sedan. Ska bli kul att ha dem lättåtkomliga, och med det mera lättvindigt kunna sätta mig ner i stolen bredvid (eller soffan när den inte är full av koppar och tavlor och träd!? längre...) och välja en period och stil och person att studera och njuta av.

Kan verkligen rekommendera att köpa icke-kompletta serier av fina, gamla bokband av olika slag - visserligen missar du ju en del, men du får ändå relativt mycket för pengarna. Det du eventuellt missar, någon epok eller stilikon eller så, går ju alltid att komplettera på annat sätt. Bättre ett par kunskapsluckor här och var - än ingen kunskap alls. Häpp!

Varsågoda - ert efterlängtade stök!

- Får jag påminna dig om att du har sagt till mig att jag måste säga till dig på skarpen när du kommer i det här läget, frågade mannen. Och jag sa ja, jag vet. Det slår liksom aldrig fel. När det ska fixas och donas och rensas och göras i ordning - jag kommer alltid till det där speciella läget. Vid någon punkt. Förr eller senare. Oftast förr. 

Läget när jag bestämmer mig för att behålla alltsamman eller slänga hela j-la skiten! Haha. Ja, det är alltid lika roligt på något sätt, när jag kommer till den punkten. Då börjar jag nästan alltid slänga sådant som jag vet att jag kommer ångra att jag har slängt sedan. (Och sedan brukar betyda redan dagen efter...). Eller så sätter jag mig ner och tänker att det får förbli så här. Vad gör väl det? Lite koppar i soffan? Vem har dött av det? Kasta in en vilsen skåplucka i leken också - och det hela känns plötsligt komplett. Komplett tokigt och skvatt galet. Alltså. So? Vem bryr sig? JAG!

Och på bordet ser det ut som dagen efter. Dagen efter ett bättre fest. Men det var det inte - fest alltså. Men lite festligt ändå; att ha så förfärligt många glas som man aldrig använder. Nu, efter cirka trettio år i vitrinskåpet ska de äntligen släppas fria, nu ska de äntligen få hitta något nytt hem. Till veckan räknar jag med att någon snäll och rar second hand-inrättning ska bli både tacksam och glad över att få ärva de här mycket dammiga, men för övrigt väldigt fräscha och ickenaggade glasen. Kan till och med tänka mig att diska dem lite, bara de kommer iväg.

Böcker, böcker, böcker. Minst fem, sex kassar är nu utrensade och på väg till återvinningen. För det här är böcker som inte tjänar så mycket till att lämna in i de redan överfulla bokhyllorna i välgörenhetsaffärerna. De kommer inte dra in några stålar, så är det bara. Bara att tugga i sig att alla böcker inte går att rädda. Inte går att använda på nytt. Men en hel del sidor, framförallt bilder, har jag rivit ut för kommande bildskapande och dekorerande. Några framsidor också, har jag sparat. Extra fina framsidor, har några roliga idéer och tankar för dem framöver. Får se vad det kan bli av det.

Hur är läget nu då? undrar ni. Har allt kommit på plats igen? Eller på sina nya platser då? Nej. Kort och koncist - nej. Det här är ett mycket mer komplicerat projekt än så. Det är många saker som ska hitta nya användningsområden, och andra platser, här hemma. Det kommer att ta tid. Soffan är fortfarande full av koppar. Och några fat också... Men skåpluckan till sovrumsskåpet är på plats igen. Och bakom den är rensat och klart och där finns nu en efterlängtad nyordning som får det att pirra lite lätt i magtrakten av nöjdhet och förväntan. 

Mannen säger att vi måste vila i det vi har uppnått och inte bara oja oss över det vi inte hann. Han är så klok så klok, min man. Har jag sagt det? ;)

Det var nog bara det. Lite stök - på begäran. Varsågoda. Håll till godo.

Och sköt om er!

<3

/helena

ps Har ni hört en humla nysa någon gång? Jag tror jag gjorde det idag. Den kom in genom den lilla öppna springan i sovrumsfönstret. Surrade sedan desperat runt de två gröna bladen i köksfönstret och försökte ta sig ut. Verkade nästan stånga pannan mot glaset, stackarn. Sedan hamnade den bakom elementet. Rasade liksom neråt, där bakom. Drog med sig en dammtuss som var mer än dubbelt så stor som dess egen vingliga, gulliga kropp. Sedan nös den. Tror jag. Den lät så konstigt. Började putsa sig så där i ansiktet med spröten också. Som om den inte såg något för allt det grå. Lille vän. Sedan föste vi den milt mot det nu på vid gavel öppnade sovrumsfönstret. Puttade den med en kudde. Eller inte puttade, visade vägen. Sedan flög den. Ut i det spirande gröna. Så gott de nu kan flyga, de små bulliga raringarna.

Här kommer en gammal pausfågel

Jodå. Så där orange badrum hade man. På sjuttiotalet och så alltså. Och åttiotalet. Inte alla kanske, men vi hade det. I mitt barndomshem.

Här sitter en trött pausfågel och tänkte komma ihåg att titta till er innan dagen är nästan slut idag. Tycker inte det är kul att stressa fem i tolv så där. Men kan du inte schemalägga inlägg då, förbereda och så? Undrar ni säker nu. Jo, det är klart att man kan, men jag har faktiskt aldrig gjort det. På mina tio år, på god väg mot elva, som bloggare har jag faktiskt aldrig schemalagt ett enda inlägg, så varför börja nu, tänker jag. Har varit på väg många gånger, med det här med schemaläggning, menar jag. Men det är något med nerven som går förlorad då, på något sätt. Vill vara i nuet, haha, säger hon som borde ha V för vintage stämplat i pannan, men ni förstår nog hur jag menar. När texterna bloggas in hit vill jag vara närvarande, även om jag naturligtvis förbereder en hel del innan. 

Putte. Tror säkert ni har fått se honom sitta där i det färggranna badrummet, på den lika färggranna badrumshyllan, förut, men nu har han aktualiserats igen, genom vår pågående organiseringsprocess här hemma. Både mannen och jag har gamla foton som liksom har spridit ut sig över flera album i onödan, nu ska några album kastas ut och fotona få samsas mer och därmed ta mindre plats, är det tänkt. Därför spanar vi på gamla foton, även om vi mest koncentrerar oss på logistiken runt dem.

Tillbaka i buren igen då. Det är lite före covid efter covid över bilderna, tycker ni inte? Hehe. Skämt åsido, dags att fortsätta pyssla lite, ska bara äta något först och umgås lite med mannen. Kanske tar vi en omgång Scrabble - om vi hittar någon fri yta att lägga spelplanen på... Eller så läser vi vidare i paus-boken vi började på igår: Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö. 

Fastnade i den gamla En bok för alla-pocketen när den skulle slängas, tänkte att det kunde vara lite lagom lättsam högläsning den här helgen. Sedan ska vi försöka ta slutet på Älskade. Den är svårläst. Inte svår, som i obegripligt avancerad, utan som i obegriplig bara. Ofattbart obegripligt vad människor har utsatts för. Jag gråter floder. För att det har funnits människor som betett sig så mot andra. Inhumant räcker inte som beskrivning. Älskade, av Toni Morrison, en av de bästa berättelser vi har högläst. Snart ska vi ta oss an slutet, som sagt. 

Men först lite mer Wahlöö. Kommissarie Jensen försöker lösa en gåta på det stora förlaget, de som har monopol på nästan all media. Kritiken mot monopolets makt är tydlig - för att inte säga övertydlig - i denna deckare med 1984-vibbar. 1964, skrevs boken som jag senare köpte i pocketform i början på nittiotalet.

Självklart är det den översta bilden, den flygfärdiga, som måste vara vår målbild för livet efter covid, eller hur? (Och då menar jag förstås flygfärdig som i frihet, inte nödvändigtvis som i att flaxa jorden runt med stålvingar).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Oj. Jag hade verkligen noll koll. Det är ju nästa vecka den sköna schlagerveckan äger rum! Ingen final ikväll alltså, som jag fick för mig. Måste vara för att det varit så mycket prat om mellon i vår vardag ett tag, som gjorde att jag var före min tid. Och för att jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden, och inte tagit del av mer än den allra nödvändigaste nyhetsrapporteringen.

Mannen nynnar på Nygammal vals. Och vi tänker på rösten som gjorde den. Rösterna - Lill och Svante, förstås. Men vi tänker extra på att vi aldrig kommer få höra Svante Thuressons röst livs levande mer. Sorgligt, såklart. Men mannen har tagit med den gamla schlagern i sin repertoar nu, känns bra. Och nästa vecka ska jag påminna honom om att han lovat lira Måns monster-mello-låt Heroes för en liten kille som fyller år. Då, DÅ, får jag inte virra till det. Blanda ihop dagarna och så. Nästa vecka ska vi följa Tusse och gänget i schlagern, hör ni. Måste göra plats i kalendern för det!

Året när Palme dog, är svaret på frågan.

Men titta! Har jag inte lyckats få med en liten skylt med Antikt på, där borta bland det en aning gryniga som hände på den analoga tiden. Jodå. Stockholm. Gamla stan. Hade kanske en aning foto-skills redan då ändå.

När jag tänker på vilken traumatisk värld dagens unga växer upp i, med covid-19 som styr och ställer med dem, och den lurande - akuta - klimatsituationen, tänker jag oftast att vi som växte upp förut, innan den digitala revolutionen, hade det så mycket lättare. Sedan plockar jag upp ett av mina gamla fotoalbum och blir påmind om hur det var att vara femton, sexton år i mitten på åttiotalet.

Vi var på skolresa. Jag och min bästis ville hedra vår nyligen mördade statsminister. Vi köpte rosor. Vi besökte platsen där han sköts. Vi besökte graven. Här har jag fotat en ännu yngre flicka, som kanske inte vågar tro på det hon ser? Hon sneglar bara bakåt, som för att slippa ta in hela bilden, tänker jag.

Till vardags, i det lilla samhället där jag växte upp, växte sig häggmispeln stor utanför mitt vårfönster. (Lägg märke till gardinspetsen som skymtar i förgrunden).

Mindre än en månad tidigare såg utsikten ut så här. Aprilväder, säger jag bara. Det fanns redan på åttiotalet, mina vänner.

Vi avslutar med grönska. Här står hon ju, den unga helenan och lapar sol. Någon annan har tagit fotot, för det här var på den tiden då en 24-bilders eller 36-bilders film rullade fram med ett surr innanför den analoga kamerans lock. Det här var på den tiden då någon annan var tvungen att fota dig, om du skulle fotas. Ordet selfie var inte ens påtänkt. Och absolut inte selfie-pinnen. Och var och varannan svensson gick inte runt med en tripod på utflykten. Visst ser det lite romantiskt ut? 

Vad säger ni? Aha. Åhå. Ni vill ha en närbild alltså. Nä. Inte ska vi väl... Men om ni insisterar så... Okej, okej.

Men bättre än så här blir det inte. Varken jag eller den som hanterade kameran här hade kunskaper nog för att hantera motljus på ett bättre sätt. Men men. Drog lite i den digitala färgredigeringen och fick fram ett par tidstypiska nyanser åt er. Baby-gula mjukisbyxor - joggingbyxor, som vi sa. Och en turkos topp, linne som vi sa. Säkert från Ge-Kås hela pastellstassen.

Det var det. Hann knappt blogga klart innan dagen var slut idag heller ju. Hjälp vad vi fixar och donar och bläddrar i gamla bleka fotoalbum här hemma! Så dumt det där med att man inte kan låta bli med en massa tidskrävande sidogrejer när man borde fokusera på själva rensandet och stökandet. Och städandet. 

Som jag har röjt upp i mina pyssellådor idag! Hur kan man ens få ner så mycket märkligt i två ynka lådor, jag bara undrar?! Men nu så, nu kommer jag hitta det jag ska ha, utan att slita mitt hår och slita ut allt som ligger huller om buller ovanpå just det man vill komma åt.

Hann dock inte fota något stök till er idag heller, gissar att ni inte direkt gråter blod över det. Men imorgon är en annan dag. (Lördag! Final för Tusse, va? Eller har jag noll koll? Visst är det imorgon? Då ska jag verkligen försöka hinna ta mig tid att heja, och få med mannen på schlager-noterna dessutom!) Får se vad vi hinner med då. Vad jag hinner med då. Kanske hinner jag fota något nytt och fräscht till er, kanske inte. Kanske får ni hålla tillgodo med något semiantikt ur något annat gammalt fotoalbum.

Hoppas ni har det bra, anyway.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och vad är då frågan till svaret i rubriken? Jo, vilket år som jag gick ut nian - året när Palme dog.

Falsk bambu, äkta känslor

Oj, oj, oj, säger jag bara. Om ni kunde se det jag ser just nu. Det här lilla hemmet alltså. Fullständigt upp och ner. Ja, jo, vi bestämde oss för ett rensningsrace, ändå. Om inte Bonniers uppslagsverk ville lämna byggnaden, så måste något annat - läs andra böcker - göra det.

Bokrensning 2.0, säger jag bara. Jösses. Jisses. Vilket kämpande. Men vi är ett bra team, mannen och jag. Det blir tämligen effektivt ändå när vi slår våra kloka huvuden ihop, även om vi fortfarande är mitt uppe i det hela.

Målet med rensningen? Flera delmål, faktiskt. Ett av dem har vi lyckats uppnå idag: Att få fram mina drygt tjugo band med måleriets historia. Har liksom aldrig blivit av att jag läst i de här auktionsfynden förut knappt, för att de funnits längst in i ett oåtkomligt hörn av skåpet som vi använder som bokskåp. 

Nu finns konstböckerna lättillgängliga i det gröna vitrinskåpet istället. Men där var det ju också fullt - förstås, så för att kunna få in dem där var jag tvungen att städa och fixa och dona och arrangera om rejält bland alla de älskade vintage-tingen. Blev lite småhärligt resultat, måste jag säga, med lite ny känsla i det hela. 

Check på det delmålet alltså! Eller de två då, inklusive det i vitrinskåpet. Nu är det bara några delmål kvar. 

Målbilden ser ni ovan. Att dörren till skänken i sovrummet, som vi använder som bokskåp, ska få en ny ordning innanför sina luckor. Lika lugnt och fint på insidan som på utsidan, med andra ord. Zen, eller nåt. Lättare att hitta det man letar efter i alla fall.

Om inte regnet och åskan och den mulna himlen hindrat mig så hade jag kanske förevigat lite av stöket till er, men nu slapp ni se röran. Skönt för er. Fast i morgon är ju en annan dag. Kanske hinner jag fota lite röra till er då. You can't wait, förmodar jag. ;)

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vet ärligt talat inte säkert om det är äkta bambu eller inte i handtagen på den fina virkade vintage-väskan, men en sak vet jag: Att mina känslor, när mannen visade mig en bok vi letat efter länge, var helt äkta. Tårarna föll i stora blöta sjok, tävlade med störtregnet utanför. En diktbok av vår kära kära vän. Han som gick bort alldeles för tidigt. Och vi saknar hans värme och medmänsklighet och dialekt och intellekt och poetiska ådra ofta ofta. Nu ska vi läsa hans ord igen. Böla och skvätta och minnas och le genom tårarna. Han fattas oss. Han var en sådan person som världen verkligen behöver. Vi behöver fler jordnära, vackra, högljudda, ärliga poeter.

Sune och Rolf, de undrar nog (en slags forts.)

Blomman signerad Sune, den satt förut i fönstret ovanför det lilla hemmakontoret, som ni säkert minns. Nu sitter damen med hunden där, eller jag kallar ju henne Coco, eftersom hon påminner om den frigjorda Chanel.

Nu, efter att ha dammat av den målade ytan med sminkborsten - försiktigt, försiktigt - funderar jag på att sätta upp den röda blomman här i köket istället. Börjar tröttna på att ha de där päronen i blickfånget, även om jag aldrig tröttnar på den här tavlan på riktigt.

Bläddrar lite förstrött i böckerna jag plockade fram tidigare idag. Känner mig lite uppgiven över att det verkar som att de flesta åker tillbaka på sina platser igen, som jag nämnde tidigare att jag befarade att de skulle göra. Har lyckats rensa ut en bok. EN. Det här är Rolf förresten, målad av Dardel - och nej, han ska definitivt inte lämna det här hemmet. Önskar att jag hade honom här hemma livs levande istället, haha. Eller nej, så menar jag inte, som äkta tavla i naturlig storlek, skulle jag vilja ha Rolf alltså. Tänker inte byta ut världens bästa mannen, om någon fick för sig det. Lila väst, gul rock och byxa, med rödaktig slips till. Såå snyggt ju.

Får jag bjuda på en liten bit Dardel till? Den här är spännande - och hemsk. Och rolig också, på något makabert sätt. Titta bara på hembiträdet i bakgrunden, som tappar sin bricka. Och alla hundarna. Påfåglar? Jodå. Ont och gott och blandat i denna bild som tydligen skildrar ett passionsbrott. Inget att leka med, även om färger och interiör känns fantastiska i uttryck och färgstyrka. Priset för den äkta målningen är säkert inte heller att leka med, eller vad tror ni?

Vad tror ni? Ska jag låta den här sitta kvar? Känns kanske lite stor här? Men lugn och trygg där i mitten av allt ändå på något sätt. Nattbild, Borås. Av K. Johansson - 32. Ska jag behålla det här dubbelexponerade kyrktornet från 1932 uppe ett tag? Eller den röda blomman målad av Sune 1941? Vad tycker ni? Kanske svårt att råda mig när ni inte fått se den andra på plats?

Jo. Jag tror att det får bli den här vyn över Viskan och den vackra vita Caroli-kyrkan som får stanna uppe ett tag framöver. Den är så rätt, på så många sätt. Älskar ju Borås. Älskar ju natten. Så vad kan bli bättre än en reflekterad kombination av de två?

Sune och Rolf och Dardel och K. Johansson undrar nog varför jag velar så. Men de kan ju inte veta hur många fina, billiga, prisvärda, sköna, spännande second handtavlor jag har lyckats fynda genom åren.

Önskar er en bra start på helgen gör jag i alla fall bestämt och definitivt!

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om natten, eller på tal om att sova i alla fall. Mannen tar en välförtjänt tupplur på maten och jag ska nog väcka honom snart och fråga vad vi ska hitta på resten av den här rosa kvällen. För visst måste man kunna kalla kvällen innan en röd dag för rosa? Så där lite halvröd, lite rodnande, på gång att gå över i röd. Kräftsill och wok-sallad, om ni undrar vad vi åt. Första gången för säsongen som vi väljer helt kall middagsmat, med de ljumma, tidiga försommarvindarna runt knuten som smaklökarnas säkra guidning.

Ska nog föreslå att vi ska titta på Kulturfrågan Kontrapunkt. Ja! Kul! (Och jag tänker inte berätta att jag har tjuvpluggat konst en god stund i dag. Bäst att han får fortsätta tro att jag har rensat och städat en massa. Fast han kanske blir lite misstänksam när han snubblar över Bonniers Stora Lexikon - STORA alltså. Och stöter i alla tavlor som fortfarande står framme och väntar på damning? Nä. Han märker nog inget. Är säkert för trött. Nyvaken och sådär. Och ni säger väl inget, va?)