Här hemma - helgen hittills

Tiden mellan löven och stjärnorna. Lövens sista färgglada suck som ger plats för de förväntansfulla stjärnorna.

Snart får vi tända det första ljuset, ni vet. Men innan dess ska vi tända ett ljus för alla som vi saknar. Alla.

Och jag tänkte visa er ett axplock från vår helg. Hittills. Ett mysigt axplock fyllt av liv och rörelse och stilla reflektion. Lite huller om buller. Här får ni hänga med i det oredigerade, men hyfsat välstädade. Ett tips för att göra städningen roligare, att som jag här ovan, mest ha fina saker att damma. Som retro-fotot med ett av mina absoluta favoritmotiv på.

I skrivbordshörnan ligger saker på vänt. Ett tomt knäckebrödspapper, igen? Jo då, på andra sidan har jag kluddat lite, igen. Kanske kommer bilden där under skannas in och bli illustration till en liten saga som jag skriver på. En saga till er, och era små. Så kan det nog bli, så småningom.

Och mannen har börjat med nästa del i vårt gemensamma bildprojekt, det med miljöperspektiv, ni vet. Han lägger grunden med blyerts, och jag lägger finish med färg och struktur och viss collage-teknik. Kul ju. Vi är inne på vår femte bild nu, eller sjätte, lite beroende på hur man räknar. Ser verkligen framemot att sätta penseln i den här.

Green love? Alltid!

Även om det är mycket gult ute nu. Gult är inte fult. Aldrig.

Litterärt godis som sällskap i läsfåtöljen? Självklart.

Men först mat såklart. För er som är som mannen och jag - i ständig tidsnöd för att hinna med det vi vill hinna innan, ja, innan det inte finns någon mer tid kvar att måla, pussas, umgås, spela scrabble, spela och sjunga, lära oss allt mellan himmel och jord (och försöka lära det vidare) om viktiga saker som det som hänt, och det som händer här och nu, och det som måste hända för att de som kommer efter oss ska ha kvar någon liten god och grön planet att leva på - och inte numera prioriterar att stå vid spisen mer än max en halvtimma åt gången, för er kan jag rekommendera färdiggräddade pannkakor.

Huh? Jo, det är kanske inte det mest miljövänliga sättet att laga mat på, men definitivt ett prisvärt och gott alternativ. Köp färdiga pannkakor och förvandla dem sedan efter tycke och smak. Som här med fyllning och smältande härlig ost inuti. Bara att värma/"grädda" hoprullade i ugnen en lagom god stund. Eller värm dem som de är bara, och lägg fluffig grädde och välsmakande sylt uppe på. Mmm.

Annars då? Jo, jag la navel i scrabble och mannen la stall, så vi börjar kanske närma oss jul ändå. Sedan såg vi en väldigt bra och engagerande film. Om en väldigt intressant och engagerad människa. Den ska vi nog prata mer om någon gång här framåt, tror jag bestämt.

Hoppas ni också har det bra.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Som att bo i en levande dikt. Minns ni att jag brukar säga det ibland, och till och med har skrivit en eller annan dikt om det? Jo. Ibland går det förbi så mycket poesi att jag bara vill gråta. Av glädje och tacksamhet. 

Som igår. När solen bestämde sig för att göra en efterlängtad framryckning och lät allt bli lite vackrare och skönare att vistas i. 

Där kom hunden med sin husse, för han måste ju rastas förstås. Och där tränade någon kondition och armstyrka genom att köra rullstolen upp och ner för backen. Någon annan stavade sig fram genom sin promenad. 

Någon kunde inte riktigt låta bli att ta ett par danssteg, för att mjuka upp asfalten och mungiporna.

Rullatorn verkade lättare att rulla när solen såg på. Som om hjulen blev oljade av ljus, om ni förstår. Hon strålade där hon gick.

Och alla de små, som passade på att bli gungade en stund. En och annan vuxen kunde förstås inte bara titta på, utan tog sig en tur i gungan också. Fint så. Och alla papporna som leker med sina små. Mitt hjärta blir alldeles varmt av alla pappor som springer, klappar händer, hejar på, lyfter upp, finns där.

Sedan var det en morfar också. Eller farfar. Med en liten liten. De spelade boll. Och jag tänker att det nog spelar roll, i ett barns liv, att någon står i mål och sedan låtsas missa att rädda bollen. Heja morfar! Och farfar!

Ljus, hopp och kärlek

Det kan vara en stig, som vi går på. En stig som kan verka mörk ibland, om man väljer att se den så.

Det kan vara en slingrande värld, med delar som kan verka väldigt olika, som ändå håller varann i hand. 

Det kan vara ett träd, som sträcker på sig när tyngden från allt det lövtunna släpper. En tyngd kan verka lätt för den som aldrig har burit någon.

Jag vet inte vad ni ser, när ni tittar på bilden som jag nyss har skapat, men jag vet att det var trädet utanför som inspirerade mig. De tusen små solarna - bladen som tillfälligt är på väg att skiljas från sina grenar. Livets gång.

Men det kan också vara en stig vi går på, tillsammans. En stig som vi hjälps åt att lysa upp. En slingrande väg som påminner oss om de många miljoner ljus vi måste tända, för alla våra medmänniskor som inte överlevt.

All kärlek till de som kämpar med sorg och saknad och förlust där ute i den bistra, men hoppfulla, verkligheten.

Vi måste se till att ingen som lämnat oss via den här pandemin, som inte är över, har gjort det förgäves. Vi måste hedra deras minne genom att lära oss hur vi blir bättre och bättre på att hantera vår nya världsordning.

En verklig kärlekshandling - att vaccinera sig, tänker jag. Att osjälviskt och modigt och högst medvetet medverka till att så få som möjligt blir allvarligt sjuka i covid-19 från och med nu. Nu. Nu. Nu. 

Du som inte vaccinerat dig ännu - nu har du chansen att göra skillnad. För alla våra kära medmänniskor, jorden runt. Låt så många som möjligt få chansen att överleva.

Ett litet stick för dig - en stor kärlekshandling för världen.

Sköt om er.

<3

/helena

Throw back ordning i skåp och gröna löv

Funderade på att ta lite nya bilder av grejerna i det gröna skåpet. För att det finns så många högt älskade vintage-saker där. Sedan kom jag på att det var väldigt onödigt - att fota samma vy igen. För det ser...

...fortfarande exakt likadant ut i det. Exakt. Allt står på sina ställen, precis så som de ställdes när jag städade och rensade i de gröna hyllorna i det gröna skåpet i våras. Alltså var, är, det väldigt onödigt att fota samma sak igen. Men...

...jag kände ändå att jag ville dela den här fina ordningen med er, igen. Bara för att. Och för att tala om att det är en bra grej att ha det så snyggt i skåpen att man inte vill, knappt vågar, röra något för att störa ordningen.

Nu börjar det ändå bli dags, att plocka fram något härifrån. Tror bestämt att det är någon som vill komma ut och lufta sig lite snart...

Och snart, snart måste jag väl ändå få tid att sätta mig i bästa läsfåtöljen och bläddra, bläddra, bläddra bland all härlig konst bakom de där vinröda bokryggarna.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Still life. Den heter ju så - ljuslyktan som ser ut som en skalle. Ett av få nyinköp som går att siktas i detta vårt grönaste vintage-skåp. Nytt och nytt, är ju några år sedan den äntrade det lilla vintage-hemmet nu förstås. På våren kan man sätta primörer i den. Om ni letar på en blogg nära er, tror jag det ska finnas ett foto med det glasartade "ljushuvudet" fyllt av glada snödroppar. Någonstans ganska långt bak i arkivet, om någon vill söka.

Fotot på trädet, och vår saliga katt-pälskling där bland grenarna, börjar också få några år på nacken. Tror jag fångade det symbiotiska förhållandet mellan djur och natur i slutet på 90-talet, eller möjligtvis alldeles i början av 2000-talet. 

Nu är det bara några spröda, ljusgula blad kvar där ute på samma träd. Som om höstsolen ynglat av sig i hundratals, förmodligen fortfarande tusentals, småsolar där uppe på de mossiga grenarna. Livets gång kan vara bra vackert ibland.

Bokstavsdubbletter & bildmemo

Lov. Löv. Lös. Tös. Så leker man leken Dubbletter. Hittar leken i boken om Alice. Den verkliga Alice. Sagan om Alice i verkligheten, som boken av Christina Björk och Inga-Karin Eriksson heter. En fantastiskt fin bok, från 1993. Hittade den i våra bokgömmor när vi rensade senast. 

Tror bestämt att jag ropat in den i en proppfull boklåda någon gång, fast jag minns det inte. Men så måste det nog vara. Och så tänkte jag säkert att den där smått magiska boken för barn, och vuxna med barnasinnet kvar, måste jag läsa - innan jag skänker den vidare. 

Har ni tillverkat ett eget memo någon gång? Nej, jag menar inte en meme... Jag menar ett gammalt härligt, hederligt memo. Ett memory-spel. Ett spel fullt av bilder. Olika bilder gånger två, som ska paras ihop, ni vet.

Är inte det en rolig pyssel-idé? Att teckna och måla egna memory-bilder? Sedan kan man kanske fixa den andra bilden, själva dubbleringen, med hjälp av en kopiator. Eller skanna och printa ut bara. Eller så ritar man kanske direkt på någon skärm, det kvittar ju, bara det blir bra och kul och många bilder. Och exakt två av varje. Två av varje som är exakt lika. Sedan är det bara att leka. Försöka hitta paren och para ihop dem.

Alice Liddell. Så hette Alice, som inspirerade Lewis Carroll att skriva om Alice i Underlandet. Och Dodgson var författarens riktiga namn. Eller gamla vanliga och mer vardagliga, kan vi kanske kalla det.

Paret Sandbergs underbara figurer gör det här memo-spelet så extra kul. Ska nog leka lite försiktigt med det, innan det skänks vidare ut i den stora återanvändningsvärlden. Roligt från tre, fyra år. Och ändå upp till hundra. Minst.

"... - Nej, nu tycker jag vi leker Dubbletter. Det var en lek, som Mr Dodgson hittat på.

- Ja, sa han. Gör hund till katt.

- Får jag vara med? sa Rhoda, som kommit in.

- För att leka Dubbletter måste man kunna bokstäverna, sa Alice. Och det kan inte du.

- Jag ska minsann lära mig de där gamla bokstäverna, sa Rhoda. Då är jag tillräckligt stor. (Men sedan ska jag inte bli för stor.)

- Nej, bli inte det, sa Mr Dodgson.

Boken om Alice fokuserar vi kanske mer på en annan gång, om jag inte hunnit skänka den vidare innan dess.

För nu är det ju mest spöken och sånt som gäller. Lilla söta Laban och så. Funderar verkligen på att tillverka ett eget memo. Hm. Vad ska jag ha för baksidesbild, som kan vara lika bedårande gullig som Laban? 

Kanske ska den inte vara gullig alls...

Sköt om er. Och lek lite, vetja.

<3

/helena

ps "... Så leker man Dubbletter

Välj ut två ord med lika många bokstäver. Skriv dem under varann, med en bra bit emellan. Byt ut en bokstav i taget i det övre ordet, tills du har fått ihop till just det undre. Men varje gång måste det bli ett riktigt ord (eller ett riktigt namn) 'som ska kunna användas i fint sällskap', som Mr Dodgson sa. Alltså inga felstavade eller påhittade ord. Ibland är det svårt, ofta måste man gå en 'omväg' innan man kommer rätt. Den som har minsta antalet mellanord har vunnit. Så här: HUND, kund, kurd, Kurt, kart, KATT. ..."

Dog, dot, cot, cat. Eller Lov, löv, lös, tös. Eller vilka ord som helst som kan förvandlas, bokstav för bokstav, på vilket språk som helst. Lycka till!

Här hemma - matta ute, matta inne

Hallå där, hur har ni det? Här är det stressigt värre, fast ingen tråkig stress, mest kul stress. Om nu stress kan vara kul?

Men naturligtvis tar jag mig ändå tid att komma in till er med en blomma eller två, och lite annat.

Minns ni att jag berättade om en fotografering jag gjort får några veckor sedan? Nu har jag äntligen fått tid att gå igenom de över tvåhundrafemtio foton jag tog då. Känner mig alldeles matt nu. Men på ett bra sätt. Puh.

Målat lite mer, det har jag också gjort. Blev rätt bra ju.

Äsch, blixten gick på. Det blir murrigt redan tidigt på eftermiddan nu. Åtminstone om molnen står på. Och titta, där sitter bästa mannen och jobbar med något småviktigt på sin skärm. Sedan skulle han leta efter mappen full av julsånger, det står ju inte på innan det är dags att ta ton i tipp tapp och annat med nissar och lucior i. 

Han letade högt och lågt och i förråd och lådor och pärmar. Han blev alldeles matt när det visade sig att den fanns ungefär där han satt. Att den röda mappen varit där hela tiden. Hehe. Vi hade kommit överens om, förra året, att komma ihåg att tomtar och stjärnor och granar, de skulle logiskt nog ligga i den röda mappen. Så kan det gå. Men han hittade ju en hel del annat istället. Blev städat bland papper och så. Ibland är det riktigt bra att inte hitta något direkt ju.

Hm. Har aldrig lagt märke till att den där tomten har en sådan cool handväska förut. Haha. Kul ju. Min gamla plåtlåda, tror bestämt den hängt med mig i mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Däri ligger några saker som jag tänkte ta fram strax. Nej, jag har inte tagit fel på månad (i år heller). Och nej, jag tycker inte att man ska ta ut allt det härliga och juliga i förtid (i år heller). Men lite smått och gott kan ju få komma fram redan nu, tänker jag.

Vad jag har plockat fram ur tomtens läckra handväska? undrar ni. Se det får ni se någon annan dag. Kanske kan en stjärnformation bli en lagom lätt ledtråd...

Nu nöjer jag mig med den fina finska snöflingan. Den får bli en påminnelse om att vintern faktiskt är här, åtminstone längst i norr.

Var ni än befinner er, i vårt avlånga land, eller på vår runda jord, var rädda om er i trafiken.

<3

/helena

ps Tvåhundrafemtio foton har reducerats ner till ungefär femtio. Några av dem ser ni här. Det är mattor på dem. Konstfulla mattor. Var de finns, och lite annan fakta runt dem och mitt påbörjade fotoprojekt, kommer jag att berätta en annan dag. Hoppas ni gillade mitt lilla smakprov här och nu.

Hur ser läslusten ut?

Kikar in på stadens sida, konstaterar att det finns oooooändligt många aktiviteter för barn och unga. Lovet är fullt av Fifa och foto och film med skräcktema och ljusvandringar. Escape rooms, finns där också. Idrott och rörelse. Mer stillsamma sällskapsspel. Nattvandring på konstmuseet!!! Wow! Och en massa, massa annat.

Men. Jag tänker på dem som bara vill ta det lugnt. Eller som vill ta det lugnt, också. De som behöver vila. Några kids kanske till och med är i behov av lite tystnad. Och lite frivilligt vald ensamhet. Bara för att det är skönt att ha lugn och ro runt sig, ibland.

Tänk att få stänga dörren om sig, med en riktigt bra, oöppnad bok framför sig. Och med några lediga dagar i bagaget. Det unnar jag alla hårt kämpande barn och unga där ute. För att de är så himla bra, nästan varje dag.

Må vi bli bättre på att lära varenda unge att uppskatta läsningens magi och kraft. Hoppas vi kan få alla att hitta nya världar. Avlånga och lagom tjocka världar.

Lovet är långt och kort och härligt. Det hoppas jag att så många barn som möjligt får lov att känna. Och att de hittar en vrå där böckernas värld får plats, bland allt det andra.

Läslovet. Det finns ett love i lovet. Har ni tänkt på det?

<3

/helena

Två snyggingar i repris

Vad kan passa bättre än en ljuslykta - en vecka när ljus, eftertanke, reflektion och hågkomst står i fokus? 

Och vintage. Vintage passar ju alltid. Här står mannen klädd i second hand från topp till tå. Fint så. 

Det var det. Första inlägget i november är avklarat. Det handlar om ljus. I det här fallet att komma ihåg att köpa/skänka ljuslyktorna second hand. Det handlar om lite tjockare kläder här framöver. Och att komma ihåg att köpa/skänka dem second hand. Jodå. Svårare är det inte.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om ni inte heller kan få nog av second hand, mannen! och den maffiga skulpturen av Jim Dine, då kan ni ju länka er bakåt till där alltsammans syns lite mer. Om ni vill och hinner och så.

Och nej, jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska göra med de där rosa lampskärmarna (som syns i inlägget ni kan länka er bakåt till i ovanstående textsjok). Och bonaden, den som jag tänkte ta er hjälp med att placera, jodå, det där ska vi ta tag i, tänkte jag. Någon dag. Snart. Eller snart:ish.