I min hand - en avkopplande trio

Ett par bra filmer har vi allt sett den senaste tiden. Men ingen tillräckligt bra för att jag ska vilja dela den/dem med er. Återkommer i ärendet, så fort några mer minnesvärda rutor har rullat förbi våra kräsna näthinnor.

Patiens och poker. Hur vilsamt att bara dra en spader, liksom? Bara koncentrera sig på om nästa kort ska vara en hjärter eller inte. Om kåken lurar bakom nästa giv. Eller om stegen står lutad mot nästa kortsida. Lite så. Mannen och jag har dessutom utvecklat en egen teknik för att kunna lägga några patienser tillsammans. En slags tvåmanna-patiens. Dubbelt avkopplande.

"... Linda Adams stod vid relingen i den friska gryningsluften nästa morgon. Hon slöt ögonen en lång stund som för att fördriva en hägring, men den fanns fortfarande kvar, när hon slog upp dem på nytt. Gibraltar - orubbligt som evigheten själv mot soluppgången.

Hon hade sett Gibraltar väl ett dussin gånger under sin nyhetsjakt runt jorden. I dag tycktes det höja sig över havet som en väktare på post vid en av världens korsvägar. ..."

Nej, jag läser inte den här boken. Det här är bara en sådan där snygg "skåde-bok". En sådan bok som mest får vara kvar för att den pryder sin plats i String-hyllan.

Innanför de vackra bokpärmarna vimlar det av män som heter Rick och Bill. Män som verkar oemotståndliga för kvittrande, pladdrande kvinnor i vitt och så där. Fast i rättvisans namn verkar det finnas några kvinnor i kaki också. Kriget verkar närvarande. Fast jag vet inte så noga, har bara bläddrat i den en kort stund. Förmodligen en kortare stund än den när Linda Adams slöt ögonen alldeles i början på åttonde kapitlet - här ovanför alldeles nyss.

Battle Surgeon, heter den i original, om nu någon blev sugen på lite sjuk vintage-romantik, så att säga.

Nog om den här lättviktaren. Vad jag ville säga är att jag längtar efter en riktigt bra bok. Längtar efter att bära med den ut i det gröna. Och bara låta timmarna och sidorna bläddra sig fram med hjälp av en lätt bris. Haha. Hoppsan, här har vi visst någon som är lättpåverkad.... Någon som låter sig invaggas i den förgångna jargongen utan minsta motstånd. Hehe.

Allvarligt talat, har jag läst alldeles för lite i sommar. Längtar efter att få spänna ögonen i något riktigt bra nu.

Det var nog bara det.

Önskar er en riktigt bra start på den här nymornade sommarveckan!

:)
/helena

ps I min hand. Minns ni min kategori som jag kallar så? Ville hitta ett lätt sätt att fånga dagen på. Hittade den i min egen hand. Lättast att föreviga något som sitter fast på ens egen kropp, tänkte jag. För den har man ju förhoppningsvis alltid med sig, även om huvudet relativt ofta vill stanna kvar under armen...

Det går väl lite sådär med den här kategorin. Har faktiskt inte vågat räkna hur många I min hand det har hunnit bli hittills. Hur få, måste jag nog tillstå. Men jag jobbar på. Här blev det i alla fall tre till. Och än finns ju chansen. Kanske når jag inte 365 I min hand-bilder på ett år. Men 52, borde väl ändå gå?

Vissa bilder gör sig helt enkelt inte lika bra...

...i svartvitt.

Eller hur?

Tog fotot när vi var ute och tampades med mygg och knott för några veckor sedan. Det var en av de blåsigare dagarna. Jag var på jakt efter ytterligare några bilder på mannen och hans musik. Mest på gitarren och mannen. Och på skogen. Flera foton blev faktiskt skapliga, trots att myggen hela tiden skulle lägga sig i. Och knotten gjorde sitt bästa för att göra våra händer knottriga av bett.

Det ovan blev liksom över. Tyckte att det kunde passa in den här helgen, när vår egen, numera medelålders, Haga-sessa fyller år.

Grattis kära Victoria! Och tack, för att du gör ett så himla bra jobb som nyfiken och kunnig och medmänsklig och miljömedveten representant för vårt mångkulturella, mångfärgade och flerfacetterade land!

Och en fortsatt fin helg till alla oss andra!

<3
/helena

ps Fatta - att en fjäril satte sig på bordet bredvid mig alldeles nu. Här och nu. På soffbordet. Visserligen en av de mera gråa sorterna, de som oftast kallas för något mindre galant än fjäril, men ändå. Den flaxade med sina brokiga, melerade gråbruna vingar, som om den ville säga mig något. Som för att tala om att det visst finns något där - i den svartvita skalan. Att det finns nyanser där också. Mönster och textur. Mitt i allt det grå. Där lever fönster-lav (populärt kallad vitmossa) och den vingprydda nattvarelsen helt enkelt mer på sin struktur. Gott så. Det finns så många sätt att vara vacker på.

Här hemma - i en bärande roll

Knäppte av ett par extra knäpp tidigare ikväll. När jag ändå var igång och skulle fixa en bild på sommarfika med vintage-knorr. Ville ju bjuda in er också, liksom.

Mannen fick en sådan bra och praktisk present för ett tag sedan. Hantverk med personlig touch. En rar tack-gåva från några av hans gulliga cirkeldeltagare. Grytlappar. Stora och snygga. Stora nog att användas som underlägg, om man så behagar.

Jag kunde såklart inte låta bli att använda dem som en del i en av mina vintage-bilder. Hur den slutgiltiga bilden blev? Det får ni kanske se en annan vacker dag.

Annars då? Jodå. Jo. Vi såg en film. En riktigt bra en. Men jag vet inte om jag vågar rekommendera den vidare. Inte bara så här utan vidare i alla fall. För den var så stark. Så berörande. Grät en stor, blöt skvätt faktiskt. Både under själva filmen och en lång stund efteråt. Återkommer kanske till den senare. Får nog lov att smälta den ett tag till först.

Och nu ska vi strax titta ikapp på hästarna från Falsterbo. Koppla av en stund med något av det bästa jag vet: Människa och djur i samspel. Samarbete. Samförstånd.

Eller ska man kalla det för att "hoppla av", i det här speciella sammanhanget kanske? ;)

Fika lugnt. Och sköt om er.

<3
/helena

Vad händer när fiskarna sover?

Blixten, som en himlens ledstjärna på marken.

Varje dött grässtrå blir levande.

Färger, som bleks och vaskas av solstrålarna, framträder med plötslig skärpa.

Motiv, som först bara verkar grå, visar sig vara så mycket mer än så.

Under ytan. Livet, på riktigt. Havet. Navet i vår upplysta nattvandring. Skumt och vilt och vackert.

Mera grått. Eller beige. Eller något som kanske inte bara är grått? Eller bara beige.

Ett strå. Ett enda strå. Min favorit. Ett strålande resultat av nattens övningar. Stående, tysta, ovationer för hur klart allt kan framträda när blixten får guida oss runt bland det som känns vanligt och småtrist - kanske till och med banalt - i dagsljus.

Och nyponrosen är naturligtvis till Er!

<3
/helena

ps Jag fuskade lite, lät mannen leda vägen genom den blåsiga sommarnatten med hjälp av ficklampan. Så att vi inte skulle vricka fötterna eller tappa kameran eller något annat livsfarligt. Annars lät jag blixten bestämma helt. Har inte redigerat det minsta. Allt är naturligt. På det sätt som bara naturen kan vara. Och natten, som fortsätter att vara min bästa vän. Och kamerans. Älskar mörkerfotografering! Blixtrande och klarvaken!

High 5! vintage - Hink & någon slags spade

Vi befinner oss på parkett-stranden. Igen.

I mattans vävda vattenbryn lurar en fågel. En strandskata? Eller en glada? Eller en glad strandskata, kanske?

Bronserad bränna med ålderns rätt, bär skeden med besked.

Solkatterna har vässat sina vassaste klor, och lurpassar nu lystet på nästa ruggande fågel.

Hemester på första parkett. Alltså - dags att hoppa i High 5! vintage-plurret ännu en gång:

1. Magnetiskt drömsk som en vattendroppe. Brevpressen får agera manet här i vårt blågröna matthav.
2. Det finns så många glasfåglar där ute i second handlandet. Men det är bara några få utvalda som lyckas p(r)icka alla rätt och flaxa sig ända in.
3. Ju mer vi är tillsammans....på loppisar och andra kul sakletarplatser....tra-la-laaa... Så sjöng han inte riktigt - Ernst Rolf, men nästan. Glad blir man i alla fall nästan alltid på skattjakten. Själv går jag allt som oftast runt med ett fånigt smil på läpparna när jag får vrida och vända på de redan använda sakerna. Karaffen, med nämnda man och  glatt citat, är en av mina mer unika pjäser. Tyvärr har den fått svårbemästrade avlagringar inuti. Men den funkar fortfarande finfint som luftfuktare. Med en droppe vatten i.
4. Ishinken, så delikat i sin enkla konstruktion. Med "dubbelvikt" glaskant upptill. Att användas till isen eller till något helt annat. Just nu har jag min snäcksamling däri.
5. Hinken måste naturligtvis ha en spade. Och vintage-världen vimlar av dem. På nästan varje bondauktion med hög svansföring ligger de gamla besticken i travar och bara väntar på nästa köttbulle att få sätta gaffeln i. Den här skeden dock är alldeles ensam. Ensam är stark! Och lite skev. ;)

<3
/helena

Grön & grann & lättlurad?

Skogsdoft. Finns det något ljuvligare att dra ner i lungorna än den starka, varma doften av barrskog? Det luktar, hm, jag hittar inte ordet - orden - för att kunna beskriva något så obeskrivligt gott. Det luktar...hemligt och...välkomnande på samma gång. Om ni förstår hur jag menar? Djupt, som jord och ändå lätt, som ett barr.

Det doftar ursprungligt och nyponfräscht i samma andetag, på något obeskrivligt sätt. En doft man vill konservera. Särskilt som stadsbo, tror jag. Om man bor på landsbygden permanent blir man säkert immun. Inte så att de - lantisarna ;) - nödvändigtvis slutar att uppskatta den friska luften de ständigt har runt sig, men de vänjer sig väl. Blir tillvanda. De bara fortsätter och fortsätter att andas grön luft och till slut märker de inte hur underbart - wunderbarrt - gott den doftar.

När man öppnar bildörren en solvarm dag i ett grantätt skogsbryn, då kan den slå emot en med oanad styrka. Som en virvlande tromb av väldoft.

Skogen, tack!

Och så läser vi om granbarkborrens framfart och förfäras. Och så läser vi vidare om hur lättlurade de här "stackars" insekterna tydligen är:

"... I ett testområde norr om Stöde försöker man skrämma bort insekterna genom att sätta lövträdsdoft på granarna.

- De ska tro att de möts av en lövskog och inte en granskog. ..."

 /ur SVT Text, söndag 7 juli 2019

Jahaja. Då kanske man lika gärna kan lura i dem att det är jul nu då kanske, mitt i sommaren? Och att det är bäst att låta bli de där runda, blanka kulorna. Och det trassliga långa, ljusa. Och allt det glittriga. För att inte tala om den där sneda saken i toppen, som vissa envist vill påstå ska likna en stjärna...

Just saying.

God Juli på er. Fortsatt God Juli!

:)
/helena

ps Nu vet jag faktiskt inte exakt hur den invasiva lilla "borren" ser ut. Förmodligen är den inte grön och grann. Men lättlurad - det får vi väl i alla fall förmoda att den är?

High 5! vintage - Lite lagom off season

Någon sol finns det inte på bilden, den har jag själv lagt till. Ändå verkar det vara en strålande dag.

Bilden är så fin. Glänsande off white-vit och fin. Fin likt pudersnön, som liksom brukar verka sväva överst.

Och han verkar bara ha ögon för henne.

Ljuv musik.

En något kall romans kan tyckas, men inte så värst kylig.

1. Glashänget, som aldrig används. Bara som ögongodis. För vem vågar hänga på sig något så ömtåligt? Inte jag. Men dekorativt är det ju. Som en klase vindruvor. Eller som en (dammig) mini-snödriva, kanske?
2. Brickan/tavlan. De rara tu målade på tyg. Bakom glas. Och ram. Även om den snörika dagen och skidorna sticker ut. Parets utstrålning sticker ut långt utanför den trygga rektangeln. Älskar särskilt hur snön har "blandat sig" med det blåa i hennes kjol.
3. Träasken. Handgjord. Avskavd. Rundad. Smekt av mången öm hand. Bottenlöst vacker.
4. Favoritbrosch. Haha. Det felar, höhö, aldrig att jag säger så. Men jag gillar ju dem alla. Alla katterna, fåglarna, fjärilarna, blommorna. Ja, ALLA broscherna. Tänk att minsta detalj syns här. Strängarna. Och de små prickarna runt om - lite som yrsnö.
5. Duken. Den ligger mest bara där i prylgarderoben och håller brickan sällskap. Inte är den speciellt snygg. Fast det blev ju förstås lite inne med aprikos och andra sådana åttio- och nittiotalsfärger för ett antal år sedan. Tror ändå att den trivs allra bäst där i garderoben, som emballage. 

 Men brickan, tavlan, borde ju verkligen få komma fram i ljuset!

:)
/helena

ps Bättre off pist än pisst off. Eller hur det nu är man brukar säga...