...i svartvitt.
Eller hur?
Tog fotot när vi var ute och tampades med mygg och knott för några veckor sedan. Det var en av de blåsigare dagarna. Jag var på jakt efter ytterligare några bilder på mannen och hans musik. Mest på gitarren och mannen. Och på skogen. Flera foton blev faktiskt skapliga, trots att myggen hela tiden skulle lägga sig i. Och knotten gjorde sitt bästa för att göra våra händer knottriga av bett.
Det ovan blev liksom över. Tyckte att det kunde passa in den här helgen, när vår egen, numera medelålders, Haga-sessa fyller år.
Grattis kära Victoria! Och tack, för att du gör ett så himla bra jobb som nyfiken och kunnig och medmänsklig och miljömedveten representant för vårt mångkulturella, mångfärgade och flerfacetterade land!
Och en fortsatt fin helg till alla oss andra!
<3
/helena
ps Fatta - att en fjäril satte sig på bordet bredvid mig alldeles nu. Här och nu. På soffbordet. Visserligen en av de mera gråa sorterna, de som oftast kallas för något mindre galant än fjäril, men ändå. Den flaxade med sina brokiga, melerade gråbruna vingar, som om den ville säga mig något. Som för att tala om att det visst finns något där - i den svartvita skalan. Att det finns nyanser där också. Mönster och textur. Mitt i allt det grå. Där lever fönster-lav (populärt kallad vitmossa) och den vingprydda nattvarelsen helt enkelt mer på sin struktur. Gott så. Det finns så många sätt att vara vacker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar