En allt annat än inrutad tillvaro

Semestertider. Oändliga dagar med ännu längre kvällar. Uteliv. Hyllningssånger till vår vackra natur. I ur och - tack, för det! - en och annan skur.

Kanske är inte film och TV-serier, eller strömmade saker ens ute i det gröna, det första ni tänker på just nu?

Men faktum är att det, enligt mannen och mig, inte finns någon skönare tid att titta på något som man inte visste att man borde se. Kanske något man inte ens visste fanns. Något som bara underhåller. Eller något som ändrar ens världsbild aldrig så lite. Lite grand. Bara lite, räcker långt. Tillräckligt långt för att rättfärdiga en sommardag inomhus. Gärna en dag när solen gassar ohämmat, enligt mig. Då känns det extra bra, nästan lite rebelliskt, att stanna inne och titta på rullande filmrutor i en lång, lång rad.

Annars, i stort sett, över årets alla månader, tittar vi mindre än någonsin på TV. Mannen och jag. Vi som brukade ha fyrkantiga ögon, nästan. Numera hamnar till och med det kära filmtittandet lätt på efterkälken, även om vi gör vad vi kan för att inte missa alltför många guldkorn.

Det finns ju så mycket annat att göra: Läsa, skriva, fota, sjunga och spela och kolla till vintage-världen med jämna mellanrum. Bara för att ta några väldigt viktiga exempel.

Men nu tänkte jag i alla fall tipsa er om ett par charmfulla skärmsaker med patina, så att säga.

• Öppet arkiv på svt play. Öppet arkiv i allmänhet är en guldgruva om man vill upptäcka, eller återupptäcka, lagom gamla godingar. 
• Vi håller just nu på att ta oss igenom Halsduken där. Jo, den heter så. En kriminalhistoria av Francis Durbridge. Det lustiga är, att i den här versionen - med Lars Ekborg och många andra av dåtidens mest namnkunniga skådespelare - talar alla svenska, men handlingen utspelar sig i England och alla platser och människor bär engelska namn. Känns både knasigt och kul. Gillar särskilt den suggestiva, stämningsskapande ljussättningen och dekoren som framträder tydligt i sitt svartvita format. Det är sådant som jag sällan kan låta bli att lägga märke till. Se Halsduken, om du vill kombinera nostalgi med en slags gullig mordhistoria, om man nu kan/får säga så. Fast jag vet inte hur det går, än. Vi har bara sett fem av åtta avsnitt hittills.
• The Walk (2015). En film om att drömma högt. Bygger på bok och verklighet. Philippe Petit satte verkligen de två berömda tornen i New York på kartan, redan innan de ens var helt färdigbyggda. Spännande. Upplyftande. Och en aning vemodigt, med tanke på vad som hände med tornen sedan...
• Videomannen (2018). Haha. Vet inte riktigt om jag vågar rekommendera denna våghalsiga åttiotalsrevival till er. Jo, det vågar jag. Ni klarar säkert av den. Vem som helst skulle inte klara att se Stefan Sauk i den här komiska videopärlan. För det handlar om videofilmsnostalgi. Klassiskt trassel, inte bara inne i själva kassetterna... Lite för många kroppsvätskor för min smak egentligen, och en aning närgångna bilder på intima kroppsdelar. Men, men. Jag gillade den, ändå. Skarpt, nära, nästan hudlöst skådespeleri av Lena Nilsson och Stefan Sauk. Sven Wollter dyker upp i en miniroll, och Morgan Alling spelar toffelhjälte med den äran. Synth-musiken strömmar ut från alla håll. Och missa inte i eftertexterna, vem som verkligen heter Ennio...

Vi nöjer oss där. Det är ju trots allt sommar. Vi kan ju inte sitta inne hela, långa, lediga tiden. Eller jo, det kan vi förstås. Om vi vill.

:)
/helena

ps Vet inte vad hon skulle tyckt om att hamna i ett ps. Generellt är hon nog alldeles för stor för att passa in i ett sådant. Men mina ps är ju ofta larger than life, som ni vet, så hon skulle nog ändå tycka att det var rätt okej. Gunilla Pontén. Känns som att hon alltid har funnits. En kvinna som alltid måste finnas. Lite så. Som modets Lill-Babs. Någon vi bara måste få ha kvar. Egensinnig och modig och levande, de orden kommer för mig när jag tänker på henne. Alltid nära till skratt. Färgglad och infallsrik. Med skärpa runt ögonen och markerade ord. Och alltid med något prilligt kul på huvudet, som en personlig prick över hennes sköna i! Se Modets pantertanter. Med Gunilla Pontén. Och fler skapande kvinnor med sina - textila - huvuden på skaft.

pps En länk till engelska wiki kan vi väl också kosta på oss - om ni föredrar att läsa om den brittiske författaren Francis Durbridge där. En för mig helt ny bekantskap, innan jag läste på en aning i samband med att vi började följa The Scarf (1959), som den heter i original.