Flaskpost från cyberspace

Mannen har precis smugit igång sin musikverksamhet på äldreboenden. Och jag joggar runt i rymden ett tag. Ett månvarv eller så. Joggar lätt på stället. Stretchar mina musikaliska muskler försiktigt och långsamt. Det är ju fortfarande sommar.

Nåväl, som de gamla och kloka brukar uttrycka det...

Det började med att jag ville lyssna på The Police och i samband med det kom att tänka på att vi inte har något riktigt bra sätt att lyssna på gamla musikkassetter längre. Därför smög jag ut på nätet och lyssnade på Message in a bottle. Stings suggestiva stämma. Och en busigt enkel video. Busenkel, på ett bra vis. Har faktiskt aldrig lyssnat ordentligt på texten förut, fast jag säkert hört den en biljon gånger genom åren. Bra grejer ju.

Riktigt bra. Även om de kanske kunde nöjt sig med några färre SOS där på slutet... 

Anyway. Det svämmar över av rymdlåtar där ute nu, 50-årsjubileet till ära. Och ni är säkert lika trötta som jag på allt rymdsnack, även om barnet i en alltid kommer tycka att Vintergatan och galaxerna där bortanför är något av det mest fascinerande som finns.

Rymdmusiken tog över jorden där ett tag, i början av 1970-talet framför allt. Multibegåvade Joni Mitchell sjöng om This flight tonight. Och Nazareth gjorde en cover på sitt praktfulla LoudNProd-album. Bara för att ta ett exempel.

Bowie och Elton, förstås. Två av de mest kända - och mest musikaliska! - rymdvarelserna vi vet.

Men visste ni att The Police också gjort en rymdlåt? Jodå. Walking on the moon. Från samma album som Message in a bottle - Reggatta de Blanc, 1979. Hm. 1979. Lagom till tioårsjubileet av månfärden då ja.

"Giant steps are what you take

Walking on the moon

I hope my legs don't break

Walking on the moon

We could walk forever

Walking on the moon ..."

Varför plockade jag inte upp någon länk till er här då? Vet ej. Ni får leta upp den själva och njuta. Lyssna särskilt på trummorna. Såå bra arr.

Någon frågade varför sådan här bra musik inte görs längre. Någon annan försökte svara. Något enkelt svar finns nog inte, men en förklaring kan väl handla om att instrumenten inte får komma till tals på samma sätt längre. Det görs sällan lika instrumentalt tajta arrangemang längre. Idag är det förvisso gott om rytmer och beats, men sällan en vattentät musikalisk skog fylld av allsköns blås och slagverk. Förr skapades mer täta vävar av ljud. Ljudmattor, fast på ett positivt sätt. Sådan musik görs förstås idag också, men den hörs mera sällan på de populära topplistorna.

Hör bara på All night long. Med Lionel Richie. Röst och instrumentering i total harmoni. Och videon är rätt gullig också. Färgerna skriker 80-tal.

Nähä. Det här duger inte. Nu ska jag redigera ett par bilder till. Ett par av dem kommer nog in hit alldeles snart.

Simma lugnt. Och glöm inte att lyssna på bra musik.

<3
/helena

ps Sedan brukar ju allt balla ur på slutet. Alltså strax innan tryckarna kör igång. Det coola måste ju bara avslutas på rätt sätt. Varför inte med ett "sött" musikaliskt ryck från självaste Sweet? Ballroom blitz!!!!!!!!