Samhällsengagerade ungdomar på sommarläger. Idyll. Blänkande vatten. Gröna dagar. Unga människor som skrattar och skojar och lever sommarliv. Vi vet vad som hände sedan. Vi vet, men vi vill inte veta. Vi vill inte veta mer om den norska mardrömmen. Den sanna mardrömmen om en sjuk människa. Om vad som kan hända om en enda sjuk människa får tillgång till vapen.
Rekonstruktion Utöya. Fast med norskt ö då, mitt tangentbord vill inte skriva på norska. Vet inte varför, kanske som en protest mot vad som hände där och då - 2011 i Norge.
Har ni inte sett den, så gör det. Även om ni inte vill. Det är vi skyldiga alla de unga offren för terrorns fulaste ansikte. Det är vi skyldiga de modiga överlevarna som låter sina upplevelser från den 22 juli 2011 bli en terapeutisk genomgång för oss alla. Det är omöjligt att inte gråta, förstås. Men det känns bra att konstatera hur stark livsgnistan ändå kan vara. Hur överlevnadsinstinkten kan förflytta berg. Hur ljuset kan fortsätta brinna även där den mest destruktiva storm har dragit fram.
Newton Knight, säger er det namnet något? Inte? Nej, jag visste inte heller vem han var, innan jag såg Free State of Jones (2016). Amerikanska inbördeskriget. Filmen kastar oss in i den mest blodiga handling. De första scenerna är så obehagliga att jag inte skulle rekommendera min värsta fiende att se dem. Benknotor splittras. Huvuden flyger. Bokstavligen. Aldrig kan vi väl förstå, vi som är förskonade från att leva i konflikt och krig, hur det är. Hur det var. När de med höjda bajonetter dödsföraktande - och livrädda - forcerade fram genom terrängen för att möta fiendens eld öga mot öga. Många av de unga männen som deltog i striderna var i själva verket barn. Precis som vi läser om barnsoldater idag, så rekryterade man yngre och yngre "män" när antalet döda i skottlinjen skjutit i höjden (ursäkta mitt dåliga ordval...).
Se inte Free State of Jones. Inte om ni är blödiga och ömhudade, vilket jag tror och hoppas att ni är. Eller se den, men håll fingrarna för ögonen i början och följ sedan med halvöppna ögon med i fotspåren på en osjälvisk man. En man som ville se frihet för alla. Oavsett kön, ålder, hudfärg eller status. En man som stod upp för människovärdet, i en tid när människor såldes som boskap. I en tid när människor behandlades som ägodelar. Nej, sämre än ägodelar.
Newton Knight. Jag skumläser den långa artikeln på engelska Wikipedia. Tragglar mig igenom årtal och beskrivningar av en människa som inte passerat obemärkt genom historiens nålsöga. En inte helt okontroversiell man. En överlevare, som blev hela 92 år. Böcker har skrivits om denne frihetskämpe. Och redan på 1940-talet spelades det in en film baserad på hans liv.
I Free State of Jones gestaltas han av den ständigt föränderliga Matthew McConaughey. Som en kameleont skiftar han personlighet och utseende i sina filmer. Begåvad med en sällsynt blick för sitt yrke. Så mycket mer än bara ett pretty face. Här får han än en gång visa det. Tillsammans med bland andra Gugu Mbatha-Raw, Keri Russel och Mahershala Ali lyckas McConaughey skapa en nyfikenhet på tiden, människorna och deras öden som jag tar med mig ut i livet och nutiden.
Newt Knight, kallades han. Ännu ett exempel på en människa som inspirerar och tar strid för alla människors lika värde. De har alltid funnits. De kommer alltid att finnas. En trösterik tanke när vi blickar ut över vår egen tid. En tid återigen präglad av rädsla för att låta alla vara med. Att låta alla få göra sin röst hörda. Att låta alla - ALLA - få räknas.
Dark Places (2015). Blanda inte ihop den med någon av alla andra filmer som heter något med dark och place. Ett tips är att tänka Charlize Theron. Charlize Theron tillhör också de skådespelare som aldrig gör ett dåligt jobb. Hon har spelat monster och ljuv mö och trött småbarnsmamma och allt där emellan. Här spelar hon Libby Day. En skadad kvinna, som upplevt saker i sin barndom som präglat hela hennes liv som ung och ung vuxen. Återigen en berättelse fylld av ångest och blodspillan. Ytterligare en sådan film som jag sällan rekommenderar varken mig själv eller andra att se. Men den är ändå sevärd. Håll bara din vän hårt i handen så ska det nog gå bra. Hoppet finns där. Hoppet lever, även i de mörkaste vrår.
<3
/helena
ps Räfsan är faktisk inte så malplacerad i det här inlägget som man först kan tro, för den symboliserar människans rätt till att odla och leva av sin egen jordplätt. Den symboliserar vidare livet på landet och den frihet som hägrar bland ängsblommor och skogsbryn. Den symboliserar vår eviga längtan efter naturen. En naturromantik som kanske egentligen inte finns?
Jo, och så fanns det ju en käpp också. I auktionsutropet fanns även en annan sak, eller två. En käpp, och en lång kniv som förvarades där inuti. En lång smal knivliknande sak, inte helt olik en bajonett. Förhoppningsvis har den använts som verktyg. Som redskap. I vilket fall som helst så ville jag inte ha den. Jag ville ha räfsan. Bara räfsan. Därför skänkte jag käppen och dess vassa innehåll (tror i och för sig att tiden gjort den mera rostig än vass) till Erikshjälpen. Hoppas att de hittar en lämplig ny ägare till den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar