Minns ni Linda Bläh? Historien från i höstas? Från Höstlovet? LÄSLOVET! Den blev klar då, den lilla storyn med en aning ryslig känsla över orden. Men del tre lyckades aldrig hitta in hit. Jag hann väl inte skriva in den, eller om jag glömde? Hur som helst. Jag tänkte att vi kunde ta den sista delen nu istället. För nu är det ju också lov.
Så här kommer del tre, även om det från början var tänkt som del två. En bit av berättelsen som kanske skulle gjort sig bättre när det var kallt ute. När det var tid att längta till gröna ängar och ljusa kvällar. Men men. Bättre nu än inte alls. Bättre sent än aldrig. Här kommer sista delen då. Som går bra att läsa högt tillsammans, liten och stor. Eller halvliten och en aning vuxnare. Eller hur ni nu ser på er själva och era barn och barnbarn.
Vill ni läsa första delen av Linda Bläh så länkar ni er bakåt här. (Bara ett tips att göra allt i rätt ordning, även om det är mycket roligare - och godare - att äta efterrätten först ibland.) Följt av del två här. Men det går självklart bra att läsa den tredje delen fristående också, även om sammanhang och detaljer blir klarare om ni läser alla tre i följd. Anyway. Håll till godo:
- Du får ha lite överseende med Livia ibland. Mamma försökte lirka med Lindas medkänsla. Linda fattade det, men hon blev bara så rosenrasande när Livia helt plötsligt tyckte att hennes ängel var skitful.
- FÖR ATT ALLA - ALLA - ÄNGLAR I DET HÄR JÄVLA LANDET INTE KAN VARA BLONDINER, FATTAR DU VÄL?!!? hade Livia gallskrikit.
- Tänk på allt hon varit med om, fortsatte mamma medan Linda tog ny sats för att försöka få mamma att förstå exakt hur ledsen och arg och sårad hon fortfarande kände sig.
- Änglar ska ju se ut så här! Linda hade stolt visat upp sin rosenkindade ängel för Livia som sa:
- Bläh! Såååå ful!
- Änglar kommer i alla former, sa mamma. Minns du inte att morfar brukade säga det?
Jodå, Linda mindes. Hon mindes också varför mamma hette Therése. Efter Moder Teresa. Mormor hade tyckt att Teresa lät lite trist, så hon hade undrat om de inte kunde pigga upp det med något franskt? Något med en lätt fransk klang? Som Therése? Morfar hade accepterat den kompromissen utan knot.
- De finns där när man minst anar det - änglarna. Sa mamma. Skyddsänglarna som håller sina vakande ögon och vingar över oss. Alltid. Kanske har de till och med kalaskula och flint ibland? Man vet aldrig. Man kan aldrig så noga veta.
Mamma log. Försökte tina upp Linda. Mamma gav sig inte. Hon ville verkligen bevisa att Livia hade haft rätt, tydligen.
- Nej, jag säger inte att hon har rätt. Jag säger att vi måste förstå att vi inte alltid kan förstå hur det känns att ha gått igenom det trauma och den stora resa och livsomställning som Livia har tvingats göra och...
- Vaddå trauma?!? Undrade Linda.
- Ja, det att hennes föräldrar dödades och så. Att leva i ständig rädsla och få sin trygghet bortryckt på det sättet. Det måste ju göra väldigt ont. Här inne. Mamma pekade på vänster sida av sin blåa kofta. Upptill. Vid hjärtat ungefär.
- Tänk att försöka leva så normalt som möjligt efter det. Fortsatte mamma. Tänk hur det måste kännas att kämpa med att se annorlunda ut i det land som man hoppas ska välkomna en. Det land man hoppas att man snart ska få kalla hemma.
Vid det här laget hade Linda lugnat sig. Satt sig i soffan. Hon blinkade trött. Klippte med ögonen, som det visst hette.
- Förlåt, men jag orkar inte lyssna mer nu. Får jag gå och vila lite?
- Men självklart, sa mamma. Jag ville bara att du skulle se på saken från mer än ett håll. Ibland hjälper det. Mot ilska och halsont och allt möjligt! Det där sista skrattade de båda åt. Ett litet trött skratt från Linda, men ändå.
Linda travade upp till sitt rum. Snarare skrittade med långsamma steg. Hon fattade fortfarande inte varför Livia blivit så sur. Det var ju inte som att alla i hela landet var blonda precis, tänkte Linda och tvinnade en tunn, råttfärgad hårslinga mellan fingrarna. Hon satte lurarna över öronen. Zoomade ut. Lyssnade på de blandade låtar som morfar mixat ihop åt henne. Det hade han gjort inför en sommar när de skulle åka långt.
- Så att du får uppleva landskapet utanför till ackompanjemang av rätt stämning. Hade morfar Bengt förklarat.
Hur han nu kunde vetat det? Att det böljande, skiftande landskapet utanför skulle stämma in så perfekt på musiken.
Eine kleine nachtmusik. Mozart. När skymningen föll över de stora, tomma fälten.
Welcome to the Cabaret! Precis när de passerade en av alla ljusskimrande stadsgränser.
Hello, is it me you're looking for? När en storögd ko kom så nära inpå, att Linda trodde att hon skulle kunna sträcka ut handen genom den halvöppna bilrutan och klappa den svartvita kroppen nästan helt utan ansträngning.
- Vad ska vi göra när vi kommer fram? Hade Linda undrat.
Morfar hade böjt sig bakåt, på något märkligt sätt utan att släppa vägen med blicken. Lutade sig liksom förtroligt mot hennes hörn i baksätet och sa:
- Inget. Ingenting. Inget märkvärdigt alls. Vi ska bara vara. Och ta en fika till förstås. Det är när inget verkar hända som allting kan hända, förstår du.
Och Linda förstod. För det blev aldrig långtråkigt tillsammans med morfar, oavsett hur tråkigt de verkade ha det. Även om tiden stod stilla, så stod den stilla på ett intressant sätt i morfars sällskap.
- Ja , han hade en stark närvaro. Linda hade hört mamma säga så på begravningen. Hon hade sagt det med huvudet på sned. Och med ett lurpassande leende på de annars så torra och darrande läpparna. Hon hade sagt det till en tant som Linda aldrig hade sett varken förr eller senare. Bara den där sorgliga dagen i kyrkan hade hon sett henne. Tanten grät. Mycket. Som om hon hade känt morfar Bengt väl. Mamma hade sagt att det var någon från morfars förflutna. Från det förflutna. Och Linda hade fått ytterligare ett ord att slå upp i ordboken. Eller inte.
En stark närvaro. Jag ger dig min moooorgon, jag ger dig min daaag. Den knarriga rösten väckte Linda ur funderingarna. Hon gäspade, läste ett par sidor till i boken om kvinnliga mördare och tog ett stort bett på äpplet som hon plockat med sig från fruktfatet i köket.
- Sover du? Rösten kom från andra sidan rummet. Sooooover duuuuuu? Liiiiiiiinda?
Linda såg ingen. Hörde bara ett pysande, väsande ljud. Hon kunde inte svara. Hur hon än försökte så ville munnen inte lyda. Inte ett knyst fick hon fram.
- Liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiidaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa?
Sedan tyst. Helt tyst. Knäpptyst. Knäppt tyst. Förutom pysandet. Och väsandet. Och ett och annat litet förstulet pip. Pip. Pip. Pip. Som från en mus. Ovanför, i taket, började den trasiga innerlampan - som ingen orkat byta på ett par dagar - plötsligt att lysa igen. Som i ett trollslag blev det ljust. Alldeles för ljust. Klart och skinande.
- Borde inte du göra klart dina läxor nu? Pappas röst. Han satt där på sängkanten med dammsugarslangen i handen och tittade skeptiskt på en blodig sida som låg uppslagen. Men han sa inget om den, la bara lugnt ifrån sig slangen och slog igen boken och la den på nattygsbordet bredvid. Pappa strök Linda lätt över armen och upprepade ordet läxorna med ett frågetecken efter.
- Sedan ska jag läsa lite i Solhunden för dig va? Efter korv Stroganoff och mammas goda pilaffris.
- King is kung, vet du. Sa pappa.
- Jag veeeet. Sa Linda och suckade.
Pappa log. Flinade. Undrade om hon drömt något fint?
- Nej. Eller jo. Kanske... Det var något. En mardröm? Linda visste inte. Hon visste bara att hon inte varit rädd. Inte var rädd. Och att hon skulle krama Livia länge, länge när de sågs nästa gång.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar