Asch. Jag skulle ju använt de här bilderna till lite annat, men jag kunde inte undanhålla er dem, för jag är så himla nöjd. Framförallt helnöjd med mitt nya auktionsfynd - räfsan!
Och mån-hajpen bara fortsätter. Här i kvinnlig form, mot ett skrovligt månlandskap i fonden. "Månstenar" på kvinnors vis. Klassiska pärlor. Oäkta i det här fallet. Men sköna ändå.
Räfsan ja. Den stod lutad mot väggen, på auktionen alltså. Och jag föll som en fura för den avflagnade färgen och det gamla sättet att göra vardagsföremålen föredömligt enkla. Sinnrika såklart, självklart. Men ändå uttänkt enkla. Och vackra!
Allt är inte gammalt. Här har förnyats. Bevarats och förädlats. Skarvats och lagts till. Själva piggarna verkar väldigt pigga. Friska och fräscha.
Och jag har bara börjat mina funderingar kring hur/var/när den här sköna träbiten ska få komma till nytta här hemma. Återanvändas på nya sätt, förstås. Har en massa idéer. Men just nu ska den mest få pryda sin plats och bara visa upp sig. Som den är bara.
Rafsa ihop en massa saker, ska den här räfsan aldrig mer behöva göra. Åtminstone inte så länge den är i vår ägo. Men den håller säkert i minst hundra år till, så kanske får den chansen att komma ut på banan igen. Ut och känna den fuktiga myllan och det friska gräset. I ett annat liv, kanske. Längre fram. Mycket längre fram.
<3
/helena
ps På tal om månlandskap... Hur många knottbett kan en människa få, utan att bestå mer av bett än övrig hudyta? Jag bara undrar. Nästa gång jag ska ut och fota, i närheten av vatten eller så, måste jag komma ihåg att skydda mig bättre på något sätt. Undrar hur? Hm. Mer att fundera på alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar