Sedan senast - tjugo bilder & några ord

UHV. Ni vet vems initialer det är. En idol. En spännande kvinna och konstnär. En påsk fick jag det här ägget av mannen. Med ett typiskt Ulrica-motiv på. På ett vanligt plåt-ägg bara. Köpt på ICA eller nåt. Med godis i. Nu är godiset slut sedan många år, men ägget bara fortsätter att pryda sin plats de påskar det får komma fram. I år fick det det, som ni ser. 

Här ser ni ett utsnitt av ett av mina egna senaste alster. Färgen hade inte ens torkat här. Härmar jag Ulrica? Nej, jag härmar aldrig någon. Men precis som man måste läsa en massa när man vill bli bättre på att skriva, måste man lära sig färgens väg och handens rörelse genom att bearbeta andras bilder. Det är visserligen något jag gjort hela livet. Liksom tittat och tittat och tittat på konst och konstfärdigheter av alla de slag, dag efter dag. Kanske därför det känns som att jag är på väg att komma någonstans med mina analoga målningar redan nu, fast jag bara hållit på och kluddat och kladdat med småseriös frenesi i ett år eller så?

Gult. Det är ändå en av de absoluta favoriterna. Men ingen ritar gult lika fint som solen. På golv och väggar, lika fascinerande varje vår.

Frukost-ägget är oftast heligt hos oss. Bra protein att börja dagen med. Därför, för att vi alltid äter det, tänker vi låta bli att köpa några ägg alls den kommande tiden, tror jag. För att det är ägg-brist och vi vill vara solidariska med alla dem som tycker det är heligare med ägg på just påsken än någon annan tid på året. Sedan, direkt efter påsk, är vi nog på't igen. Älskar kokt ägg, bästa snabbmaten ju.

Nej, det här är inte ägg. Ser ni inte vad det är? Gråsuggorna! Gråsuggorna! Gråsuggorna! Så kallar jag den. 

Naturligtvis var jag tvungen att kasta på lite färg ändå, för att de tillhör naturens verkliga nytto-djur. Äter döda löv gör de, bland annat. Och gör en massa nytta utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Gulliga i allt det grå, om man lyfter på rätt sten, då är de oftast där. Därför fick de naturligtvis äran att avbildas. Gråsuggorna! Gråsuggorna! Gråsuggorna! Som sagt. Nytto-djur, inget annat.

Ett annat djur, ett ljudligt ett - lergöken. Tycker så mycket om den här ärvda grejen. Minns nästan exakt var den stod i bokhyllan när jag var liten. Bara att lyfta och spela när andan föll på. Faller på. Bästa påsk-instrumentet?

Men det är kanske så här ni tycker att en riktig fågel ska se ut? Fast den här är ju också av någonslags lera. En annan vintage-älskling, som ni säkert känner igen.

Även om det fortfarande kommer bli kallt, kalla nätter och så, och marken kommer vara blöt uppepå och ha tjälen kvar en bit ner i jorden, ger sig många av hemmets vinterslumrande detaljer till känna i årstidens allra första modiga strålar. Gillar ju att återupptäcka det som varit i ide för ögonen. Ljuset ger liv åt det som vintern låtit vila. Låter som en saga. En sann saga. Fast helst målar jag i mörker. Huh? Jo, har kommit på en teknik där jag kan överraska mig själv genom att bara ha ledljus. Då vet jag bara nästan vad jag gör. Låter kanske konstigt, men det är kul, jag lovar. Och lagom överraskande.

Spy-der. Arbetsnamnet låter så. En spindel som iakttar sin omgivning, en hyllning till en annan stor konstnär kanske. En som gillade att avbilda spindlar. Stora spindlar. Tänker ofta på att det verkar som att spindlarna spionerar på oss. På ett snällt sätt alltså. Säkert mest för att kolla att vi inte gör sönder för mycket av deras viktiga väv. (Mannen är ju lite rädd för de små liven, hoppar runt lite när någon kommer in och hälsar på, fast de är ganska pyttiga här på våra breddgrader. Hihi. Men jag räddar honom så gärna, föser bara varligt ut honom genom fönstret - spindeln, menar jag. Eller henne.)

Linnea. På småländskt glas, passar ju bra. Om ni skulle få någon trilskande landskapsblomme-fråga snart, då vet ni.

Glöm inte det nu då. Förgät-mig-ej. Linnean alltså.

Den där blå färgen på trädstammarna, den är bara världsbäst. Mörkt blå. Vackert skimrande i eftermiddagen.

Själv jobbar jag mycket med många färger på rad. Lägger ränder på ränder och låter blyertsen komma till tals där emellan.

Ränder på ränder, som blir rutor.

Medan himlen blir mindre och mindre ljusblå längs den svalnande horisonten serverar jag er en lite mer utzoomad version av min bild som innehåller tre bär, en kotte och en mussla. Kotte bär mussla, kallar jag den.

Tiden skuttar fram. Lätt lätt, om vi får be. Får vi be om långsamma, lättjefulla skutt i takt med blyg knoppning och stundande påsklov, tänker jag.

Påsken i närbild.

Med det önskar mannen och jag er en bra start på påskveckan. Fast stäng inte av än, några bilder återstår - och några ord. 

Med ögon känsliga för grönt. Hade kanske döpt den så, om det inte redan känts så upptaget. Det gröna ögat.

Kanske är det Ylvas skarpa öga jag försökt återskapa? Ni tittar väl? På Alla mot Alla. Eller har ni tröttnat?

Det blev visst drygt tjugo, hör ni. Hoppas bara inte ni tyckte det var drygt... Häpp! För det är klart att vi måste klämma in hela den kära vintage-buketten också, även om ni har sett den många många gånger förut.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Sedan senast - påskgran och sånt

Titta på de här två sötnosarna. Söt-näbbarna! Vintage som jag hittade längst ner i en låda. Lite bortglömda. Lite missfärgade, men ack så söta! Tänkte först målat dem knallgula, kanariegula, men sedan kom jag på att de är finast precis som de är.

På tal om hitta, den här klassiska trä-julgranen åkte fram från sitt gömsle häromdagen, tänkte att det borde fixas lite med den så här till påsk. Piffas och puffas och så där, ni vet. Snart får ni veta mer. Snart snart snart. Strax.

Den enda påminnande påskblomma vi behöver - solrosen. Kriget kriget kriget, det verkar aldrig ta slut. Vi får aldrig glömma de som kämpar för sin överlevnad. Inte ens när vi mest bara vill tänka på färgglada ägg och ris.

Evelina Kroon. Ni vet vem det är, va? Konstnär. Kreatör. Hon jobbar mycket med rutor och rutmönster. Ni har säkert sett hennes ljuvligt färgglada tavlor och mattor. Älskar hennes hem. Såg bilder i Elle Decoration därifrån. Så hemtrevligt. Mysigt. Perfekt just för att det känns lagom icke-perfekt. Mycket loppat och återbrukat. Och snyggt!

Jo, den här julgranen, som man sätter ljus i om man vill. Sandpapprade det mörkt gröna ljusare för några jular sedan, nu tänkte jag fixa vidare. Måla det röda lite. Varför inte i gult. Inte nödvändigtvis knallgult, mer som guld. Lejongult eller nåt. Blev ganska bra. Ska nog måla en gång till, för lagom täckande effekt. Påsk-gran? Nja, en grann gran i alla fall.

Annars? Vi såg en film. Maudie (2016) Sally Hawkins gör en underbar prestation i filmen som bygger på den naiva folkkonstnären Maud Lewis liv. Älskar älskar älskar hennes raka, ärliga konst. Vilken kvinna! Se se se.

Här hamnade de två söt-näbbarna förresten. Alla fåglar behöver ju inte sitta i träd eller i påskriset. Här sitter de fint, tycker jag.

Påskdekorationer, vårdekorationer - om man nu alls sysslar med sånt - behöver ju inte vara det minsta avancerade. Slå upp en fin sida i en konstbok bara. Eller häng fram ett fint tyg. Tänk utanför boxen, så blir det bra - och fint.

Det var det. Nu ska vi strax nöta baken mot TV-soffan. Eller i vårt fall - stolarna och dataskärmen. Här vankas Alla mot alla. Två riktiga favoriter är ju med den här säsongen - Camilla Thulin och Johan Rabaeus. Har alltid gillat dem. Var och en av dem är ju så himla bra på det de gör. Hoppas de går långt. Ska bli kul att följa Elsa B och pappa Ernst igen också. Fast Erik och Lotta vinner väl hela klabbet, va? Eller vad säger ni, Ebba och Olof? Spännande, hur som helst. Nähä. Dags att gnugga geni-knölarna på play här strax då. Jo då. Vi tävlar också.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps - Fyra femmor redan i år! Det var mannen som konstaterade att vi har hunnit se så många filmer som fått vårt toppbetyg fem, fast vi inte ens har nått sommaren. En del år har vi inte gett betyget fem till fler än tre eller så, på ett helt år. Maudie fick givetvis en femma. Vi har uppenbarligen lyckats hitta många cineastiska guldägg i år, fast vi inte sett så där väldigt många filmer totalt.

Och Macaroni. Macaroni från 1985. Den fick det mest självklara toppbetyg en film kan få. Av Ettore Scola. Med Jack Lemmon. Ni som hängt här inne länge vet ju att jag älskar honom. OMG, tänk att jag inte har sett den här innan, ropade jag till mannen, fast han satt alldeles intill mig. 

Fast den kan ju vara lite svår och jobbig kanske? Vi är kanske för trötta, minns jag att vi tänkte. Men nej, den var inte svår, mest bara smått amazing. Tidlös. Väldigt vacker. Och full av levande människor. Finmejslade karaktärer. Om att vara någon annan i någon annans ögon. Fabulerande fantasier. En måste-film, om du missat den. Kanske något att samla dina filmintresserade vänner runt i påskhelgen?

Sedan senast - Jacks fågel & samtal med Diego

Skatorna sliter och drar i de små grenarna. Kvistarna, större än så behöver de inte till sina bon. Våren är här, åtminstone enligt dessa vitsvarta bobyggare. 

Det är den där tiden på året då man ser tulpaner precis överallt och känslan av att man borde skriva en dikt alltid infinner sig extra starkt. Den där känslan alltså, vet inte varför det blir så, för vintern är ju så mycket vackrare - och njutningsfull till sin uppbyggliga karaktär, på ett helt annat sätt än det som våren står för.

Okej. Våren är okej, såklart. Men vintern, den står för något ärligare. Något med förgängligheten, något med att allt måste börja om där nere i myllan. Något med att det kalla är på väg bort med klimatförändringarna. Kanske därför jag vill ha vinter året om numera? Hålla fast vid vintertiden. Greppa det som verkar flyta bort med de stackras inlandsisarna? Det blir nog en dikt. Fast inte om våren.

Men jag målar mest, och förbereder mig för ett foto-arbete. Ska slipa lite på det först, faktiskt bokstavligt också. Sedan ska jag börja skulptera, tror jag. Återkommer kanske om det.

Målar det som faller mig in. Målade av ett telefonsamtal häromdagen, tro det eller ej. Blev bra, handlade om en del av världen där de stigande havsnivåerna börjar bli akuta. Ö-världen är på väg att rinna bort, bokstavligen. 

Måste kännas oerhört sorgligt, tänker jag, för de som tvingas evakueras från sina hem. Diego. Så hette han jag kommunicerade miljö med. Men här ovan handlar det mest om en slags sjöhäst. Making waves, kallar jag den.

Läste en dikt av Lars Norén. Tänk att han var bra på att skriva det också. Handlade om vem man är. Bortanför språket också. Vänta! Jag ska hämta ett litet citat till er. Här: "... När jag vaknar språklös vet jag vad språket är: Något att tala med mellan dagarna ..." Så träffsäkert, va? Norén. Ur: Solitära dikter. Från 1972.

Utanför. Regnet faller, igen. Innanför. Väntar kaffet på att bryggas, igen.

Köket behövde lite färg. Ramade in Doris färgsprakande teckning. Fick skarva och beskära lite. Sorry Doris. Men visst passar det fint så här?

Och Jacks sinnrikt vikta pappersfågel svävar och svävar, och låter ingenting hindra de lätta vingar från att bära.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ska vi ta slutet också? På Norén-dikten? Spoiler-varning här då, för er som vill söka upp dikterna själva och läsa i ordning och reda och i sin helhet. Men jag tyckte så mycket om slutet. Sammanfattningen. Hör bara:

"... 

Och när jag är fullbordad

samlas jag ur språket och tystnaden

Ur båda hälfterna,

Omkring mig, för att erinra om oss."

 

(Lars Norén, Solitära dikter, 1972)

Sedan senast - djur förstås, allehanda

Titta vad jag hittade! Ett ljuvligt handtillverkat tygfodral till glasögonen. Låg och skräpade i en av mina tyghögar. Hade hamnat där i väntan på att få den lilla knappen fästad ordentligt. Nu ska det ske! Ja, kanske inte nu nu. Inte som i genast, för nu tänker jag säga...

...hej till er. Hej! Här hemma har vi den skönaste av dagar. Pillar lite på varsin skärm och låtsas att vi får något gjort. Hehe. Eller inte vet jag, mannen kanske verkligen fick något vettigt gjort, själv tittade jag på lite Oscars-outfits så här en god stund i efterhand. Konstaterade att längst slits på sidan av hela härligheten inte alltid innebär mest snits i det stora hela, om ni förstår hur jag menar. Lite måste ändå lämnas åt fantasin. Så är det ju bara. 

I en annan kär läsfåtölj ligger en alldeles salig läshög. Ja, inte salig som i hädangången, utan mer som i hänförande. Plockade lite i bokhögarna häromdagen, plockade in lite böcker i hyllorna och sorterade ut en del andra. Plötsligt låg de här böckerna tillsammans. Och jag insåg vilken härlig samling böcker just det här är.

Just de här böckerna skulle jag vilja skänka till någon som vill börja skriva. Eller till någon som vill komma vidare i sitt skrivande. Någon som trevar lite. Någon nybörjare liksom. Fast sedan insåg jag att den/de nog måste läsas om först, av mig själv alltså. Inte för att jag behöver det, gammal och vis och så som jag är. Höhö. 

Nej, bara för att den - högen - känns så lustfylld. Lusten till lärandet finns där. Skrivkonsterna likaså. Dikter, sådana som ingen borde leva utan att ha läst. Och lite annat smått och gott. Får se när jag hinner läsa, sedan kanske de skänks vidare, tillsammans. För det här känns som ett gäng bokstäver och meningar som borde fortsätta att hänga ihop.

Och naturligtvis har jag målat vidare. Naturligtvis har det blivit en del djur. Som den här. Kallar den för galapagos. Ja, med liten begynnelsebokstav. Som i galapa-gos. Vi borde allt gulla och gosa mer med havssköldpaddornas väl och ve, många av dem är ju mycket hotade där ute. Sedan fastnade visst någon slags tolkning av en sjögurka på papper också. Det var...

...naturligtvis Filips fel. Eller förmodligen Fredriks. För de hade en bildfråga med just en sådan liten gurk-vän på.

Snön har smält igen, förstås. För vilken gång i ordningen? Och där under kämpar snödropparna sig upp mot vårens ljus. Älskar snödroppar, vackraste löftet om vår, men också en blomma som faktiskt gillar vintern nästan lika mycket som jag.

Vi avslutar med den enda reklam-post som gör mig riktigt glad - Hjärnfonden! Stöd dem, om ni kan. Vi behöver våra hjärnor, hör ni. Mer än någonsin. För det är allt en väldigt klurig värld vi lever i, den behöver all hjälp den kan få - av många många kloka, friska, alerta, klimatsmarta och uppfinningsrika hjärnor.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nu ska vi visst se en bra film, säger mannen. Eller om det blir en dålig. Älskar ju bra dåliga filmer. De är bara bäst!

Sedan senast - tidig tupp & jordnära film

En månad till påsk, då kan det väl passa med en tupp? En enda tupp kan väl få hålla ställningarna redan nu, tänker jag. Påsk-ställningarna. Vår-ställningarna. Vintage-ställningarna. Även om snön ligger tjock och fin och ny utanför våra spirande, hoppfulla mars-fönster. Så får det bli.

Annars? Jo, jag tänkte tipsa om en film vi såg igår. En klar femma! sa vi, mannen och jag i kör. Ni vet ju att vi har den knasiga vanan, sedan länge, att betygsätta de filmer som vi ser på en (relativt godtycklig, personlig) fem-gradig skala.

Småstad (2017). Den heter så. Låter inte särskilt upphetsande kanske, men det var den. På ett jordnära, vardagligt och vackert medelålders vis. En film om det högst vanliga, ovanliga livet i en svensk småstad. Långt från all glamour och alla glittriga Hollywood-drömmar. 

Medel-svensson har aldrig framstått som mer attraktiv än här. Människor som lever och diskar och lagar mat och går till sina viktiga jobb. Allt känns som typisk svensk verklighet, utan överdrivet drama, äkta livfullt.

Man vet nästan inte om skådespelarna spelar alls, eller om de bara är sig själva helt enkelt. Kanske spelar de sig själva? Eller inte. Hur som helst är det här en riktig syskonskara som spelar syskon. Jo då. Och regissören är visst också släkt på något sätt. Kanske därför allt känns så familjärt och extra kärvänligt framför kameran.

Se den, för att det känns så overkligt verkligt. Vanligt, utan att vara trist. Om familjer och människor som tycker om varandra. Om att utmana sig själv när man kommit upp en bit i åren. Om att minnas, och att fortsätta röra sig framåt.

Small Town Curtains. Tycker att den engelska titeln är mer melodramatisk och lite magisk, men det är svårt att översätta ett ord som betyder ridå lika mycket som gardin, tänker jag. Och Småstad duger ju gott och väl, och låter dessutom lagom avskalat småskaligt - så där som något oslagbart storslaget alltid borde heta.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Sedan senast - hästar, galgar och snurrighet

Hej på er. Hoppas ni har det bra där ute, where ever you are, som man sa på nittiotalet. Här kluddar jag vidare. Den här blev ju riktigt bra, tycker jag. Det syns ju nästan att det är hästar, va? Haha. Fördelen med analog konst - att man inte behöver tveka angående om det är AI som är upphovspersonen. 

Jösses ja, på tal om det. Konst- och kulturvärlden darrar inför det digitala hotet. Snart kan den artificiella intelligensen konkurrera ut både låtskrivare och målare. Eller? Nja. Nä. Det tror jag faktiskt inte. 

Någonstans har jag en känsla av att det är just den rätta, autentiska känslan i skapandeprocessen som inte går att konstruera på något annat sätt än med hjälp av en helt vanlig, ovanligt intrikat, mänsklig hjärna. En sådan som kan bli hjärntrött och innehåller oändligt många vindlingar. En väldigt mänsklig hjärna helt enkelt.

Även om det bara krävs ett par enkla drag och några välriktade streck, är det känslan för kompositionen som är huvudsaken. Färg och form låter sig inte luras så lätt av några digitala ettor och nollor, tänker jag. 

Nej, det här är ingen glada. Och inget trut. Det här är en håll-truten. En sjöfågel med munkavle. Snälla, snälla säg inget om världshavens tillstånd, viskar de som fortfarande tror att mer och mer är rätt melodi. De mänskligt omänskliga rösterna viskar desperat där uppe i sina torrskodda torn. 

Munkavle och ögonbindel på havsdjuren som kämpar för att överleva bland allt skräp som de tvingas simma med. Högljudda viskningar bland tillverkande potentater, köpstarka konsumtionshetsare, storföretag och makthavare - alla med ett gemensamt: De har redan sitt på det torra.

Själv blir jag själaglad när jag hittar en gammal galge med min farmors namn på. Funderar vad jag ska hänga där på. Något skirt, vacker och smått underbart, tänker jag. Fast mannens kavaj hänger förstås också bra där.

Förvånade granar? Som undrar varför så många av vägens stålmonster bara dundrar förbi? Nej. Det är bara lite kludd. Några kantiga streck. Och lite färg.

- En lite ledsen mångubbe? undrade mannen. Tja. Nja. Snarare en förvirrad nutidsmänniska som undrar varför allting verkar snurra så otäckt fort ibland. Hur kriget - krigen - bara får rulla på och rulla på. Fast det är tur ändå att det finns de som vågar protestera och vägrar ge upp. Överallt finns de. Vardagshjältar, räddningspersonal och människorättskämpar. Och du. Och jag. Och många andra som försöker göra sitt bästa för att få jorden att snurra rätt igen. Få konsumtionshjulen att snurra långsammare, till exempel. Och aldrig glömmer att det alltid finns de som har det värre därute, de som behöver våra omsorger och omtankar. Även om vi väl alla har rätt att gnälla lite ibland. På Putin och annat verkligt otäckt. 

Varje gång jag själv jämrar mig över något futtigt och småförtretligt, tänker jag på mannen som finns etsad på många av våra näthinnor nu. Han. Pappan. Han som satt i ruinerna efter jordbävningen, med sin dotters hand i sin. Sin döda dotters hand. 

Egentligen kan man inte skriva något mer efter att ha skrivit det jag just skrev, men jag gör det ändå, för att livet på något sätt ändå måste gå vidare.

Vet inte om det här är en regnbågsfärgad sjöstjärna? Ja, kanske. Men det letade sig nog in en fisk där i mitten.

Från det här hållet ser ni bättre. En raket-fisk? Ja, en fisk med eld i baken. Snart är vattnen för varma för fler och fler av våra vattenlevande djur. Vattendöda djur. Visst låter det trist?

Sköt om er.

Och kram.

/helena