Tro det eller ej, men den här lilla kissen räddade livet på en myra igår.
När jag bläddrade igenom en del gamla foton för någon vecka sedan - det var i samband med att den här texten hittade in hit - så fick jag syn på den här rara bilden. Och på de här stora öronen!
Det är höst på bilden. Den allra första hösten tillsammans med henne, hon som skulle bli min allra bästa lurvigaste vän.
Det är samma kök som jag, från mitt väl uppvärmda soffhörn, blickar ut mot nu. Men ändå inte. Så där skulle jag aldrig bara slänga upp en helt omatchad duk idag. Lite synd kanske, med förlorad spontanitet. Men en korallbärsblomma i fönstret skulle jag gärna ha, även denna höst.
Vi hade bestämt att hon absolut inte skulle få sova inne hos oss. Och hon skulle absolut inte få sova i våran säng. Men det var svårt att stå emot den lilla, lilla svarta tassen som med iver och målmedvetenhet stacks in under sovrumsdörren, varje kväll ett par sekunder efter att vi hade sagt godnatt och stängt om oss, till ackompanjemang av världens minsta och ynkligaste; mjau.
På morgonen möttes vi ofta av den här synen. Den lilla kissen ville inte alls ligga på den mjuka anvisade filten i soffan, hon ville mycket hellre rulla ihop sig i den tomma gröna fruktskålen mitt på köksbordet, så som bara små kissar kan.
Som ni säkert redan förstått så tog det inte lång tid innan hon lyckades lirka sin väg in i sovrummet, upp i våran säng och ända längst in i våra hjärtan.
Ser ni den gröna kandelabern förresten? Den var en av de allra första sakerna jag köpte till mitt första egna hem. Min kompis H som just hade tagit körkort skjutsade mig till IKEA - i sin pappas Audi, jag tror i alla fall att det var en Audi - där jag köpte ett alldeles för stort vardagsrumsbord och en golvlampa med grön skärm. Sedan gick färden vidare in till centrum och de små affärerna. Eller små och små. Mindre i alla fall. Den gröna kandelabern inköptes på Indiska. Det minns jag alldeles bestämt.
Bordet har vi kvar. Och lampan, fast med nyare grön skärm. Och skålen från Myrorna. Kandelabern hade vi säkert också haft kvar om den inte hade haft oturen att bryta en arm en gång, samtidigt som den orsakade en av de där märkena i golvet.
:)
/helena
ps Men myran då, undrar ni, hur var det med den? Jo, den lilla kissen som sedan blev stor och gammal och min allra bästa lurvigaste vän i mer än 16 år; hon gjorde mig klokare och ödmjukare än någon tvåbening någonsin lyckats med. Och blödigare. Så jag kunde helt enkelt inte dammsuga upp den lilla myran som sprang i panik över hallgolvet igår. Den fick kila vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar