Ljusår

Den sena solen dundrar in. Dånar in. Dallrande rör den vid allt.

Dammet som yr och jag som styr min motordrivna farkost över alla de kända linjerna.

Där tappade jag saxen lite för hårt en gång. Och där blev någon så arg så att det fortfarande syns. Golvet som en karta. Och kattens meny, den som aldrig vill suddas ut.

Det ni ser är inte bilder, foton. Det är solceller. Livets små byggstenar.

Jag tänker på hur rätt hon har, Tuvaminnalinn, där, när utsidan räknas och jag tänker på Kristian. I samma mening tänker jag på hur beroende vi är av att allt ska fungera. Utlämnade åt våra insidor. Cellerna, de små byggstenarna.

I stora drag drar jag min farkost vidare in under soffan. Där vilar en del ledsamheter. De får ligga kvar, allt går inte att städa bort. Ska inte gå att städa bort.

Visst är det bara saker, men inte en enda gång kan jag dra handen över en taktil yta utan att tänka på de som fanns. De jag kände och inte. De som uppfunnit, broderat, vårdat, älskat, förvarat, dammat och fört vidare.

Unnar mig att tänka stort en stund, på livet och döden och allt det där. På det eviga och det lättflyktiga. På allt som kommer och går. På allt som stannar kvar. Mest tänker jag på allt jag har. Inte på saker och ting. På kärlek.

Nästippen är varm, jag drivs, trivs, av all solenergin. Och rundan i min inomhusträdgård är inte slut.

:)
/helena


ps Gå gärna de där två varven i trädgården med Kristian. Han med efternamnet Gidlund, ni vet. Och känn lite tacksamhet över att det har funnits någon som han.