Egentligen ska det här inte handla så mycket om Gunnar. Och inte heller så mycket om David, fast att det var han som påminde mig om det som det mest ska handla om; filmer. Tre filmer. Regisserade av tre kvinnor! Tre filmer som alla har kvinnor i huvudrollerna! Men om ni letar efter de där allra mest lättsamma filmtipsen så kan ni nog sluta läsa redan här. För det här är filmer som alla handlar om döden på olika sätt. Och om livet förstås, om hur svårt det kan vara, smärtsamt. Och om hur underbart det kan vara emellanåt!
Det här är tre filmer som får en att uppskatta sitt liv och att, åtminstone en liten stund efter det att eftertexterna rullat förbi, reflektera över det som verkligen är viktigt.
Den första filmen är den om Frida Kahlo. Regisserad av Julie Taymor. Vilken färgsprakade film! En film som får mig att vilja ha en riktig Frida Kahlo-höst. Med överdådiga blommor, färgexplosioner, mönsterstarka tyger, stora porträttmålningar och allehanda djur som apor och påfåglar överallt! Men filmen är också full av snärjiga relationer, svikna löften, politiska övertygelser och smärta. SMÄRTA. Olyckan och alla de efterföljande operationerna. Tänk att hon kunde hålla humöret uppe så pass som hon ändå gjorde, med smärtan ständigt närvarande. Kanske var det måleriet som räddade henne, som var hennes bästa terapi. Mest tänker jag på filmen som en vacker berättelse om passioner, om passionerade människor.
Den andra filmen såg vi igår. Den bär den lättsamma lilla titeln Veronika bestämmer sig för att dö. Och handlar om den unga, snygga, framgångsrika Veronika, som bestämmer sig för att dö... Om hon lyckas eller inte är en annan sak. Emily Young har regisserat filmen som bygger på en bok av Paulo Coelho. Den handlar om att hitta andra språk, andra sätt att kommunicera än de givna. Att se bortanför ytan. Under. Att våga se den man verkligen är, inte den andra vill eller tycker att man ska vara. Deep shit. Men bra, så bra. Med många duktiga skådespelare. Bl.a. den prisade Melissa Leo.
Den tredje filmen är regisserad av Athina Rachel Tsangari och handlar om en 23-årig tjej som är oerfaren. En tjej, Marina, som verkar ha levt lite som i en slags skyddad verkstad tillsammans med sin ensamstående, nu döende, far Spyros. Hon har en väninna som försöker lära henne om det viktigaste i livet. Som att kunna kyssas med rätt teknik, så att man inte tappar andan när man gör det. Övning ger färdighet.
När den mycket påträngade öppningsscenen pågick, satt vi och åt. Det skulle vi nog inte ha gjort, för jag kände mig rätt äcklad och var på vippen att stänga av och strunta i resten. Men det gjorde vi inte som tur var. För det här är en film som jag inte riktigt lyckats sluta tänka på. På det här med djuren t.ex., på hur lika djuren vi är. Vi är ju djur, i mångt och mycket, med våra rutiner och ritualer. Våra livscykler. Och ordet Spyros-soppa har inte heller lämnat mig, sedan den där filmkvällen. Läs gärna SvD:s intressanta recension här. Om ni vill veta mer innan ni ser; Attenberg.
Och det är här David kommer in, David Attenborough, vars 60 år långa karriär ska sammanfattas i tre avsnitt som visas i SVT just nu. De två första avsnitten handlar en hel del om de framsteg som har gjorts sedan Sir David startade i naturfilmsbranschen, både filmtekniskt och biologiskt. Tredje avsnittet kommer att koncentrera sig på de hot som naturen står inför idag. En serie för alla oss som älskar djur & natur, och passionerade djurvänner som David Attenborough (Attenberg)!
:)
/helena
ps På baksidan av den snart 50-åriga gamla EP:n med Gunnar Wiklund finns det en massa information. En del viktigt. En del lättviktigt. Till vilken kategori följande hör får ni själva bestämma: "Hobbies: fiske, bilar, taxen 'Snobben' ".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar