Jo, jag skrev en liten sak som publicerades i tidningen i somras. En liten bagatell, men det kändes ändå bra och fint att få ner den på pränt. Hela juli månad valde tidningen att publicera sommarkrönikor av mer eller mindre kända lokala förmågor. Så jag var i gott sällskap. Det var intressant att ta del av allt från idylliska sommarstugekvällar, bröddoftande italienska gränder, nedkopplade och avkopplande Asienresor till sommarlovets ibland alkoholstinkande baksidor. Bland mycket annat. I en salig sommarblandning.
En del händelser är lätta att komma ihåg, en del glömmer man aldrig. Det här är ett sådant minne. Och även om man kan kalla det hela för en bagatell så tycker jag ändå att det är en bagatell som visar på de kontraster som livet ständigt kastar i vår väg.
Come rain, come shine och kom då lilla kissekatten!
Katten, den lilla svarta kissen, hon kom tillbaka, men skon då, var var den?
Det här var inte bara en solig augustidag, vilken som helst. Det här var dagen D, eller dagen efter dagen D. D som i Diana.
Annars när jag tänker på de allra första somrarna – låt oss säga de femton första – så känns allt som ett enda långt sommarlov, i tanken. Inte för att allt var bra eller roligt, eller soligt, utan för att man – jag – lätt minns det bästa. Som en Best of Sommar på något sätt.
Nakna fötter och vita examenskläder, åskaregn mot fortfarande solvarm asfalt. Svalt morgongräs mellan tårna, på väg mot brevlådan, morgontidningen och alla ilsket ilande tvestjärtar. Iklädd det bästa nattlinnet, det orangea med silhuetten av en flicka på magen. Och så vidare i all idyllisk backspegelsevighet.
Vi bestämde oss säkert i sista stund, spontant. Vi brukade göra det. En födelsedagsutflykt, ingenting märkvärdigt, bara en enkel ICA-kasse. Kanske stod det Hultahallen på den, kanske inte.
Platsen, längst ut på den långsmala ”udden” på Almenäs. Mariekex, kaffe på termos. Inga bekymmer så långt Öresjös vattenlinje nådde. Bara sol, bara ben, några skratt och en flyende katt. Med en sko i släptåg.
Kommer inte ihåg vem av oss som kom på den briljanta idén att ta med katten till badplatsen. Kanske var det jag, kanske inte.
Det lilla röda kopplet packades ner och ett långt snöre, ett helt vanligt naturfärgat.
Hon kunde röra sig ganska fritt där ute, i den blandade steniga och ängslika terrängen, längst ut på udden – den skuttiga, glada svartkatten – medan husse och matte läste de svarta rubrikerna. Död i en tunnel i Paris, kanske en av de mest levande kvinnor som har funnits på vår jord. Jagad av journalister på motorcykel.
Men plötsligt var hon bara borta – katten – och skon, för mannen hade kommit på den briljantaste av idéer (för det kan väl aldrig ha varit jag?!), att binda fast sin ena sommaravtagna sko i kopplet, i snöret, för att begränsa kattens rörelseutrymme något.
Katten hittade vi ganska snart, men det var väldigt nära att mannen lämnade Almenäs med orden; - Nu skiter jag i det här! och med bara en svart sko på fötterna. Denna oförglömliga dag, när september just skulle börja.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar