Jordmån

Det kan kanske verka makabert, men faktum är att det är en av sommarens bästa platser.

Jag tänker nästan mer på livet här än någon annanstans. Känner nyfikenhet framför de uppenbara bevisen på liv som har levts. Vissa mer än andra.

I min fortsatta jakt på det vackra förfallet drar jag med blicken över den skrovliga bruna ytan. Tänker på allt som aldrig rostar. De vackraste gravarna är gamla. Från början av förra seklet.

Visst är här lugnt och fridfullt - de uppenbara orden - men jag vill gärna nynna lite, ta ett par hoppsasteg. Hjular gör jag också. Mentalt. För att uppträda här utan vördnad för det som varit är det självklart inte tal om. Men här får min fantasi högoktanigt bränsle. Här finns historier att berätta.

Nu blir det bara ett par meningar:

Långsamma knastriga steg i gruset strax ovanför dig. 

Lunkar lugnt sex fot ifrån dig. Rädd om ditt minne.

En hårsmån och långväga. Samtidigt. 

Undrar om du hade någon som var extra rädd om dig - då.

Någon som höll av dig. Höll om dig. Var mån om dig.

På gräset strax ovanför går någon som bryr sig. Är mån.

Jordmån. 

:)
/helena