Framkallning

Vi vet inte säkert vem han är. Men att det är strålande månsken, vet vi. Och att kylan biter i kinderna.

Vi zoomar in, och som så ofta klarnar ingenting. Kanske är det han vi tror, som vi tänker på lite extra just idag, kanske inte. Kanske håller han i kameran istället? Men men. Men jag tänker att jag borde göra något avtryck här, sätta något spår i snön eller så. Låta det framgå på något sätt - att bilden framkallar känslor.

Något falurött, kanske? Fast vi är mycket längre norrut än så. Något litet rött bara. Något litet. Som en stickig vante. Eller ett helt ben?!

Sedan spårar det ur... Men jag tänker att allt det röda nog gjorde honom lite varm om hjärtat ändå. Nästan så att snön smälte en aning där i fotots ena kant till och med?

Sedan jag tänker att det inte spelar någon roll, för allt på bilden har ju redan hänt. För länge, länge sedan.

En gång stod en liten grabb och hans syskon väntade. Väntade och spanade. Undrade om det var hans bil som skulle dyka upp bakom krönet härnäst. De väntade inte förgäves. En efterlängtad pappa kom hem. Men det var ju en annan gång. En helt annan gång. För inte lika jättelänge sedan.

Fast det är skuggan som fångar mig längst. Skuggan av en människas liv är så mycket längre. Så mycket längre än en mansålder lång.

<3
/helena