Pride-Puss på er!

Tänkte att vi skulle börjar lite diffust...

...för att sedan följa upp med en något mer strukturerad.

Sedan tar vi en med frosting på.

Följer upp med en något mer vardagsgrå.

Följt av en sna...

...bb! För att därefter förföra med en riktigt djupt röd.

En naturlig på det. Organisk.

Och så avslutar vi med en som riktigt ruskar om dem i själva grundvalarna!

Jag har läst så mycket klokt den senaste tiden. Så mycket välgrundat och initierat. Så mycket kärleksfullt och förstående. Överbryggande och oblygt. Sedan har jag läst så mycket trist också. Ord sprungna ur rädsla för förändring. Ord som vill dra tillbaka oss flera hundra år. Flera tusen ibland.  

Kan orden hela och läka och förlåta allt som varit? Alla stigman? Alla okvädningsorden? Ja, det tror jag. Men kan vi fortsätta att vara förlåtande i evighet? Tolerera att människor lever i förgångna föreställningar? Kan vi bara låta det fortgå hur länge som helst? Kan vi tillåta framstegen att backa bakåt, gång på gång? 

Nej.

Går det alls att pussa bort det onda? Svaret är förmodligen nej, men jag tänkte ändå att vi kunde göra ett seriöst försök. Pussa Putin. Och Trump. Och alla andra gubbar som verkar ha svårt med att gilla olika. 

Gubbar - och en del gummor också för all del - som verkar ha svårt att gilla mångfald och kärlek över och under alla gränser. Tänkte att vi skulle försöka pussa bort deras rädslor och fördomar. Försöka pussa lite vett i dem. Försöka pussa dem bortanför konvenans och konservatism. Få dem att bryta upp ifrån sina egna invanda mönster. Försöka få dem att se och inse det jag ständigt citerar: Vi har bara varandra.

Vi har bara varandra. Därför, om inte annat, måste vi vara rädda om varandra. Låta varandra vara de vi är. De vi vill vara. De vi behöver vara - för att må bra och fungera och vara våra bästa jag. Vi måste bara få vara. Och få lov att älska. Älska vem vi vill, utan att be om lov. Lova vem vi vill evig kärlek, eller en stunds ömhet.

<3
/helena

ps Pride är i stan, om nu någon skulle ha missat det.

Och kanske skulle jag hållit den här texten en aning personligare, men det här handlar ju inte om mig, det handlar om oss alla. Vi måste värna allas rätt och lika värde. 

Men, jag kan väl berätta en liten personlig anekdot ändå, som jag kanske har skrivit in i era hjärtan någon gång förut? Jag minns faktiskt inte vilket, men jag minns de här ungdomarna som jag träffade efter Pride-paraden för ett par år sedan. Minns deras fråga till mig, på bänken där jag satt och väntade på att mannen skulle handla leverpastej på Maxi. Minns att de flinade så åt mig - när jag frågade om de gått i "kärlekståget". Nej, det hade de inte. Har du?!? Frågade de förvånat. Mer än ett ögonbryn höjdes när jag svarade JA. Sedan frågade de något i stil med om jag var lesbisk. Och jag svarade nej. Och inte bi- heller? Nej. 

Nu pressade de på lite, passade på, fnissande på sitt ungdomliga vis och undrade om jag skulle kunna tänka mig att bli ihop med en tjej då? Och jag sa ja. För det tror jag att jag skulle. För jag tror att man förälskar sig i en människa, inte i ett specifikt kön. Visst, man känner sig oftast mer eller mindre sexuellt dragen åt ett visst, eller flera håll, men det viktiga är just den människa du möter. 

Nu är det ju inte aktuellt för min del, fortsatte jag, för jag är redan tillsammans med min människa. Sedan  många, många år. Han är den bästa för mig. Därför är det kanske lätt för mig att säga att jag skulle kunna bli tillsammans med en tjej (snarare en tant...). I teorin är allt så enkelt, men i praktiken står många fördomar fortfarande i vägen för att det på riktigt ska kännas "enkelt" för vem som helst att få älska vem som helst.

Haha. Kan inte låta bli att skratta lite när jag tänker på slutet på min lilla anekdot. Mitt möte med en grupp ungdomar. Minen de fick när de såg att jag var ihop med mannen. Mannen, som många unga människor i vår lilla stad känner igen. Av flera anledningar. Bland annat var han visst med i en filmsekvens en gång i... Och så har han jobbat som lärarvikarie och arbetat som en av den muntliga poesins förespråkare i många år. Därav deras förvånade miner. Trodde jag, då. Sedan. Betydligt senare började jag förstå att de nog trodde att jag var alkoholiskt (också)?!? För där vi - mannen och jag - brukade sitta och vänta på bussen eller bara vara en stund - och åtnjuta konst och det lugna vattnet som flyter förbi - har jag senare förstått att en del som tittar en aning djupare i flaskan brukar sitta.

Så. Ni kan förstå att jag log/ler lite, när jag tänkte/tänker på deras miner. Och farhågor. Vilket skulle vara det värsta i deras ögon egentligen? Att jag skulle vara tillsammans med mannen och vara alkoholist? Eller dito och lesbisk?

Haha. Ni som känner mig vet att jag inte skulle backa en tum från att erkänna det ena - eller det andra, även om vårt samhälle kan göra det svårt att våga stå för vem - och vad - man är. Nu är jag ju inte alkoholist - tack och lov. Och inte heller lesbisk - lite synd, får väl bli i ett annat liv då kanske.

Det är viktigt att ALLA tar del i kampen för ALLAS lika värde och rättigheter. Men kanske särskilt viktigt att vi hetero-svenssons sätter ner foten i mångfaldsparaden och visar var kärleksskåpet måste stå - ÖVERALLT!

Vi måste få våra ungdomar att engagera sig i varandra. Få alla hetero-kidsen att hålla regnbågens flagga lika högt. För vi har ju bara varandra.