Häromdagen, när vi skulle välja mellan brittiska Vera eller ännu ett avsnitt av den franska spännande, men något sega thrillerserien vi håller på att ta oss igenom, hamnade vi mitt i ett hav av plast istället. Ett äckligt, sörjigt, sorgligt hav fullt av plast.
Plastic everywhere! (2018), heter den tyska dokumentären som vi såg.
Och SOM vi såg. Och VAD vi såg. Plast överallt - som den heter i översatt version. Överallt, verkligen. Precis överallt. Högt och lågt och pantat och högteknologiskt och opantat och ologiskt. Tänk att plasten har tagit över våra liv på det sätt som den har gjort. Tänk att vi har tillåtit den att ta över. Över, över. Överallt.
I många länder har man inte ens något fungerande pantsystem. Vissa storföretag lobbar för de billigare engångsflaskorna och därmed får miljöaspekten stryka på foten, istället för att det införs verkligt miljövänliga retursystem. Och naturen - och djuren - och våra barn - får betala priset.
Bedrövligt, är ett ord som kommer för mig. Bilderna som flimrar förbi gör mig fysiskt illamående.
Barnen i Kina som leker i plasthögarna. De sover bland plastskräpet och leker sedan vid vattendraget i närheten. Ett vattendrag fullt av halvdöda fiskar som dukat under av människans oansvariga sätt att hantera - och exportera - plastavfall.
Mängden plastsugrör som tillverkas och förbrukas i USA på en enda dag då? Gulp. Siffrorna svindlar. Så onödigt. Som om vi inte åtminstone kunde dricka vår snabbmatsdryck ur pappmuggar utan plastlock och sugrör av plast?!
Över hela vår jord fraktas plastavfall och sprids sedan vind för våg. Plasten försvinner inte, den omvandlas bara till mindre delar. Och till väldigt små delar: Mikroplast. Som vi inte kan uppfatta med blotta ögat. Men som ändå finns där. I haven, bland annat. Där fiskarna får det i sig. Sedan fångas fisken, som vi går och köper och lägger på tallriken. Och gissa vad som händer då? Vi människor får tillbaka det plastavfall vi inte lyckats återvinna och återanvända genom att vi äter upp fisken. Simsalabim bara, så är din mage full med plast! Visserligen mikroskopiskt små mängder. Men många små mängder blir sammantaget mycket i längden.
Sorry. Det var kanske inte det här ni ville läsa om en av sommarens vackraste dagar. Ni ville säkert bara få fortsätta att gå på ert grönbete i lugn och ro. Och det förstår jag så väl. Men det går inte att blunda längre. Plasten är här för att stanna. Och vi måste bli bättre på att ta hand om den. Så är det bara.
Men. Världen är trots allt mer hoppfull än plastfull... Och därför finns det strimmor av den hoppfullare varan även i den här tunga dokumentären. Plastbanken och halmstrån, är två av orden som håller hoppet levande i samband med vad som görs i detta nu för att förändra världens sätt att hantera och se på plastavfallet.
Se Plastic everywhere! Om du vågar. Och bryr dig. Och vill veta mera, för att kunna bry dig ändå mera.
:)
/helena
ps Plast överallt finns att se på svt play i några skälvande dagar till, om du befinner dig i Sverige. Annars får du väl helt enkelt leta reda på den i någon annan strömmande del av den stora, vida skärmvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar