Shit, vad ljust. Och fyrtiotvå poäng - fatta!

Läste nyss om en ung människa som fick cancer - och överlevde. Och om en annan relativt ung person som överlevde en stroke. Och jag slutar aldrig att förvånas över att det finns människor som behöver en sådan omvälvande sak i livet för att börja uppskatta det på riktigt. Livet alltså. Jag måste säga att jag uppskattar nog livet de allra flesta dagarna. Nästan varje dag tänker jag på vilken tur i livet jag har. Jag, som har någon som älskar och uppskattar mig. Jag, som föddes i ett land med resurser både inom sjukvård och skola och annat livsviktigt.

Fast det kanske bara beror på att jag är en sådan prudentlig och superpräktig tant? Som gör att jag känner tacksamhet så ofta? Som gör att jag för det mesta ser storheten i det lilla? Ja, jag vet inte. Eller så är det en direkt följd av att jag blev ganska sjuk redan som liten? Fick ju överproduktion av sköldkörtelhormon redan i tioårsåldern. (Det som lite slarvigt och direkt felaktigt bara brukar kallas för struma). Det är kanske så trots allt, att jag inte är en bättre person, jag kanske också behövde en sådan där omvälvande händelse för att uppskatta livet på djupet? Fick den väl helt enkelt så tidigt i livet att jag aldrig fattat sambandet. Så måste det väl vara. För inte kan det väl bero på att jag är så himla mycket klokare, och mer djupsinnigt funtad, än alla andra kloka och förhållandevis djupsinniga individer där ute? Nej. 

Nog med djupsinne, det är ju trots allt helg. Över till lättsinnet! Så lättsinnig nu en präktig tant kan vara... 

Ridå. Tänkte jag då - förra helgen. - Nej, jag tänker inte ens titta på andra semifinalen, sa jag till mannen. När mitt sista favoritlag blev utslaget: Farah och Johan. 

Ni initierade och hugade och vana och glada På Spåret-tittare hänger säkert med i mitt tåg-hågade lingo här. Först Molin och Dorsin, goodbye. Och Ankan och Marianne. Och sedan Farah och Johan, som sagt. 

Och jag gillade ju Arve och Posar också. Och de där två unga duktiga tjejerna, vad heter de nu igen, de är kulbos, sa de? Ja, ni vet säkert vilka jag pratar om. De var väldigt roliga och duktiga, men hade kanske inte riktigt åldern inne för att veta allt som hänt. 

En annan, som varit med sedan tidernas begynnelse, har ju inte kunnat undgå att snappa upp ett och annat (även om åldern också innebär ett allt snabbare intellektuellt förfall...).

Inget ont om de andra lagen - och jag gillar ju faktiskt Nordegren och Epstein. Inget ont om de andra, som sagt. De är ju väldigt duktiga och kunniga och så. Men ett högklassiskt spännande och underhållande program som På Spåret kräver lite mer än så. Det kräver att man har en personlighet som går igenom rutan. Det kräver något utöver det vanliga, och det kan ju inte alla besitta. Vi vanliga dödliga kan ju inte krävas vara hur färgglada och roliga och underfundiga och kuliga som helst, men de som sitter mitt i TV-rutan (skärmen, plattan, paddan osv.) har vi ju orimligt höga krav på, så är det ju bara. Farah, kom tillbaka! Du är bäst! Ankan, vi vill hjälpa dig att rufsa om i håret! Kom tillbaks!

Men vi tittade ändå. Kunde inte låta bli. På semifinal nummer två alltså. Och First Aid Kit (sekonderade av Erik Lundin!) är ju så himla bra! Och jag vet inte om det handlade om att vi var så där avslappnade, nästan nonchalanta och laid back, eller vad det var. Men vi kunde en massa! Va?! Jo, det har väl hänt att vi gjort en bra match då och då, vi är ju ett väl sammansvetsat par och bildar ett kompletterande team via våra olika kunskaper och specialintressen. Men så bra som det gick nu har det aldrig gått. Det vinnande laget fick tjugosju poäng och det andra väldigt kunniga laget fick tjugofem, vi fick fyrtiotvå. F-Y-R-T-I-O-T-V-Å. 

Fatta! Med tyst kupé och allt. Jag fattar ingenting, och jag ska kanske inte berätta fler detaljer, i fall ni inte har hunnit se det än, men ändå, jag fyller nog på med ett par saker i ps:et, kan nog inte låta bli, för er som vill - och orkar lyssna mer på mitt - vårt - skryt.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Spolier Alert, då, som sagt. Anne på Grönkulla. När andra unga människor i 16-årsåldern helst av allt ville dricka öl och hitta en kille att göra diverse onämnbara saker med, hehe, då ville yours truly (präktig tant redan då) hellre stanna hemma och titta på Anne på Grönkulla. Jag ÄLSKADE den serien, med Megan Follows i den suveräna huvudrollen. Och han som spelade Gilbert var ju så söt! Och nu betalade sig alltså det här hängivna TV-tittandet äntligen. (Tydligen gillade jag att titta på serier om högstadieelever när jag passerat tjugo också, känns ju inte helt sunt... För Degrassi High, det mindes jag minsann också.) Sandra Oh! Är de galna? På Spåret-lagen alltså, som inte känner till denna underbara skådespelare?! Och Alice Munro, need I say more? No.

pps - Fanns du på åttiotalet? Haha. Fatta att en sexåring (eller var det en sjuåring?) frågade mannen det på hans jobb häromdagen. Vilken komplimang, va? Och imponerad blev hon, när han - mannen - svarade ja. Sedan tidernas begynnelse var det ja.

Bara ett pip. Och katter. Och Hund.

Bara ett litet hej från mig och vår gröna, sköna gamla bokhylla. Hej. Eller pip då. Eller mjau. ;).

Vad ska ni göra i helgen? Läsa? Titta på film? Ta en promenad? Lyssna på bra musik? Pussa på era älsklingar?

Jag kommer nog mest att lukta lite på blommorna, och pussa på mannen!, och läsa lite och spela Scrabble och Schack och kanske hinner jag titta till er en - eller två - sväng(ar) också.

Sköt om er.

<3

/helena

ps

Ni minns säkert att jag gjorde en Fem särskilt fina med hundtema häromdagen. Sedan fick jag förstås genast dåligt katt-samvete och var tvungen att fota alla katterna i bokhyllan pronto! Nej då, man behöver ju inte välja. Man kan faktiskt vara BÅDE katt- och hundmänniska. Så det så. (Även om just JAG råkar vara kattmänniska mest...).

Satt och funderade på om jag skulle citera någon text från BKO:s album Hund, men jag tyckte det var svårt att hitta något uppbyggligt och kärleksfullt där... Haha, känns som att det är mycket sökande och ganska olycklig kärlek på den här samlingen låtar. Men till slut hittade jag ändå ett par strofer, de kommer strax. 

Måste bara får reflektera över det här med olycklig kärlek en sekund till. Tillhör ju de lyckligt lottade som knappt minns hur det var att vara olyckligt kär, eller det gör jag förstås, om jag rannsakar bakhuvudet och mina tonår. Jag var nog en sådan som alltid var kär, i lite olika, småkonstiga killar. Det var sällan de var kära tillbaka, kanske tyckte de att jag var för småkonstig tillbaka? Hehe. Troligtvis.

Nu tänker jag på att det med all säkerhet finns någon där ute för alla. För alla er som väntar - eller aktivt letar - vill jag bara säga att ni kommer att hitta henne. Eller honom. Håll ut.

Och att även om kärleken till våra husdjur inte på något sätt kan ersätta kärleken till våra medmänniskor, så är den ordlösa kärleken mellan dig och just ditt djur underbar och oslagbar på så många sätt! Glöm inte det. Läs gärna om vårt älskade djur, om ni vill. Klicka er bara till inlägget som heter: Det här är ingen kattbild, det är en tidsmaskin.

Nu BKO-citat. Ett litet ett:

 

"... jag har börjat tro

att det finns nåt mer

att en sån som jag

har någonting att ge

för det här är en dag att bli kär på

att jag äntligen står först i kön

det har varit några år sen jag känt så

som om någon besvarat en bön ..."

 

/ur: En dag att bli kär på

från albumet Hund,

av och med Bo Kaspers Orkester

Kärleken är varm

Hm. Jag ville göra en kärleksfull bild. Till er. Något på tema hjärta, originellt nog. Så jag funderade. Och...

...funderade.

Sedan åt vi glass. (Wienernougat, en av mannens favoriter).

Och då kom jag att tänka på den här stiliserade struten jag gjorde för ett par år sedan, på vårtema, tror jag.

En diffus idé tog form.

Idén fick lite fastare konturer.

Även om det är en gammal idé egentligen, så gjorde jag om den en aning. Modifierade. 

För vad kan vara mer kärleksfullt än en tvådelad strut full med allsköns smaker? Oavsett om ni föredrar det pastelliga, punkiga, grafiskt enkla, eller en aning mer hardcore.

Back to where we started from. Jag tror jag föredrar den här ursprungliga. Eller någon av de lite mer skönt skissartade där på mitten, kanske? Eller den grå? Eller den på lite mer blodigt allvar? Äsch. Det är ju en fråga om dagsform. Och smak.

Hur som. Glass är kallt (särskilt när man äter den när termometern visar under tio grader Celsius!). Men kärleken till glass är ju varm!

Sköt om er.

<3

/helena

For the love of...

...vintage-sakerna!

Basen på hjärtat består av något som det kan blomma i, något som kan flaxa fritt, och ljuset på vår vindlande vintage-väg.

Sedan måste vi förstås ha något grönt, något som påminner om vårens antågande. Och musik! Mannens gamla slitna klaves (eller pinnar, som man säger), de som katten brukade gnaga på. Hur gulligt?!

Mera blommor. Och mina äckliga mjölktänder. ????!!! Jodå, de ligger kvar i mini-burken de en gång las ner i.

Ägg och salt, såklart. Och ett par dammiga gardinknoppar. Häpp! Lite sånt som alltid ligger framme. Nä.

Reflexer! För att husdjur och andra älskvärda personligheter ska synas även i mörker, tänker vi oss, förstås.

Så där ja. Ett styck spontant inlägg om kärleken till vintage-tingen, check!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Men varför köper ni inte ett nytt köksbord? Eller slipar och målar om det där slitna åtminstone? Jodå, det finns de som frågar så. Det är inte människor som älskar patina, som brukar fråga, det förstår ni säkert. Och det är väldigt svårt att förklara, för någon som inte tycker att tidens gång och dess spår är det vackraste som finns, varför vi föredrar det här bordet precis som det är. 

Vi gjorde oss till och med av med ett ganska nytt och fräscht bord en gång i tiden, till förmån för det här. Och jag tycker bara det blir finare och finare, ju fler vattenfläckar som breder ut sig över den brokiga ytan.

For the love of köksbord med livserfarenhet och plats för många fler glada kaffestunder och mycket mer fotoarrangemang i bästa eviga kvinnor vintage-anda! Yes!

Fem särskilt fina - kärleken till patina & poesi

Lite mer på kärlekstemat här då. Det behjärtansvärda ämnet som aldrig slutar fascinera och engagera oss.

Kärleken blir aldrig gammal, även om sakerna - och människorna! - vi älskar får årsringar och blir en aning mer kantstötta med tiden.

I dessa tider får vi vara tacksamma för de vi får - år alltså. Skåla in alla nya som läggs till som kråksparkar och andra levnadsglada rynkor och skrynklor.

Men se inte så sur ut då. För vi älskar ju dig (även om jag misstänker att det här inte var en helt sympatisk person när han levde, men jag valde honom bara på grund av utseendet. Förlåt. Ja, jag är ytlig). Love patina!

 Rosen, kärlekens ständiga kompanjon och följeslagare. Den röda, förstås.

I år klappar våra hjärtan för de sjuka. För de som kämpar för att bli friska. För de som inte blev friska. För de som mist någon. För sjukvårdspersonalen som kämpar för att orka fortsätta stå på benen. Vi tänder våra mest kärleksfulla ljus för de som kämpar och har det tufft, vad det än gäller i världen, även om pandemin är på allas läppar. Vi tänder våra ljus för de som inte finns med oss på jorden längre. Vila i frid. Vi tänker på er. Love.

Livets tvära kast syns överallt omkring oss, så även på den här bloggen. Nu tänkte jag föreslå något så världsligt som en uppradning av de fem fina. Vad säger ni? Vi kör lite sak-lig kärlek också, va? Hjärta på det!

1. Tyget. Rosiga rosor på ena sidan. Mera som snöflingor på den andra. Som livets egna kontraster. Second hand, men i första hand ett ljuvligt, genombrutet mönster.

2. Glasen. Såg ni dem? Vi har ärvt dem. Jag brukar kalla dem för "ballerinakjolar". Det känns som volanger och rysch och härligheter i gravyren. Fina är de i alla fall.

3. Två ljus bara. Sådant som går att hitta second hand ibland också. Om man har tur och tålamod.

4. Den lilla läserskan, henne har vi också ärvt. En verklig favorit här hemma. Påminner oss om hur viktigt det är att ta sig tid för att läsa. Minns ni att jag döpte om henne för några år sedan? Jodå, började kalla henne för namnet på en av mina största idoler och förebilder. Hon som fick Nobels fredspris som väldigt ung. Vet ni vem jag pratar om då? Ledtråd: namnet börjar med Ma och slutar med la.

5. Boken med de antika skulpturerna (av Arvid Andrén) tror jag kommer från en inropad auktionslåda, eller så. Något vintage är det ju. En typisk sådan bok som funnits i hyllan länge och aldrig blivit läst i. Mest en blädderbok. Tror jag måste ändra på det.

Men de kärlekskranka svanarna då? Jo, den tunna, innehållsrika boken ska vi titta närmare på senare. Det är där den egentliga poesin finns.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Glömmer aldrig det sista året min svärmor fanns i livet. Konstig mening, för det är väl klart att jag inte gör. Men jag tänker särskilt på alla hjärtans dag här. Vi brukade skicka henne en blomma just den dagen, blev som en liten tradition. Tror vi började i samband med att hon blev ensam. Vi ville skicka en tanke bara, så där som man gör när man tycker mycket om någon. Men det sista året hon levde glömde vi, och det känns fortfarande trist att tänka på. 

Vi hade alibi för att glömma, mannen drabbades av en läskig sak i januari det året - ansiktsförlamning. Bells pares. Från den ena dagen till den andra hände det, utan förvarning. Läskigt, som sagt. Det handlar väl om nerver som kommer i kläm på något sätt, och nerver finns det ju många i ansiktet. Minns hur rädd jag var innan de konstaterade att det inte var något farligt, som stroke eller så. Sedan tog det relativt lång tid innan den förlamade ansiktshalvan "kom tillbaka". Successivt blev det mer liv i den sidan också. Minns att vi var tvungna att droppa den sidans öga, och ha en lapp över det när han sov, för att ögonlocket inte kunde stänga sig självt. Sedan blev han bra. Lagom till att han skulle förnya körkortet, minns jag, vi oroade oss lite för hur det fotot skulle se ut, men det gick bra. 

Den flitigt läsande flickan stod i mina svärföräldrars hem förut, därför tänker jag ofta på dem när jag ser henne. Och på grund av att vi glömde skicka alla hjärtans-blommor det där sista året, vill jag särskilt dedicera det här inlägget till en annan av mina stora förebilder; min svärmor Gun. (Ni som tittar på en datorversion av den här bloggen kan se henne på fotot i headern. Där sitter hon och fikar och myser tillsammans med sin yngsta son - mannen!)

Feb, mar, apr, maj, juni & juli

Bloggen fyllde ju stor flicka förra året - 10 år! Minns ni det? Och kommer ni ihåg att vi firade lite här inne genom att jag publicerade 50 bilder och ord (siffran på grund av att jag själv fyllde femtio förra året)? Femtio foton från mitt minneskort i kameran. Jag har ett slags pågående fotoalbum där, sparar de av mina egna alster som jag tycker extra mycket om av olika anledningar.

Då, när jag återpublicerade de bilderna här inne i höstas, skapade jag en tillfällig mapp åt dem jag valt ut. Men jag la in några extra foton där också, liksom för säkerhets skull. De tänkte jag visa er nu, det är bara några stycken, och jag kom på en idé - att de kunde få representera varsin kommande månad. Alltså nuvarande månad plus fem till. 

Det översta är februaris bild, och den här ovan är mars. För att drömmarna om våren börjar redan i februari, kanske? Och för att mars är kvinnomånaden nummer ett. Och det är faktiskt en BH på bilden, även om den nog är väldigt obekväm och svår att ta på. Det är en skulptur i metall. Den ingick i Borås skulpturbiennal för några år sedan, minns inte konstnärens namn just nu, men det går säkert att söka fram på en blogg nära er, om ni vill och hinner.

April. För att man inte bör starta några nya projekt då? Hehe. Inte dyka ner i något med huvudet före när vårterminen är så långt gången? Nej då, mera praktiskt än så tänker jag här - att vattnet fortfarande är väldigt kallt då. Fast det finns ju de som badar året om. Verkar blivit väldigt populärt att göra isen sällskap i baddräkt numera. Hurtbullar, säger jag bara. (Roligt ord förresten, det måste jag försöka lägga i Scrabble nästa gång...).

Maj. Mor och dotter. Mors dag, för oss här hemma i vårt land i alla fall. Finns mors dag någonstans i kalendern i alla länder i hela världen? Hm. Det borde den ju verkligen göra. Heja Mor, hon gör ju ett riktigt hästjobb, som det heter! 

Blanda och ge. Ett gammalt beprövat trick som jag använt mig av här. Göra konst av konst. Ett klassiskt konstgrepp. Klassiskt ingrepp, skulle säkert någon av våra förtida konstnärer tycka. Men det har trots allt gjorts i alla tider. Jag ser det som en hyllning, och tycker min vintage-bild som helhet är ganska fin. Förgätmigej. Den mest minnesvärda blomman av dem alla?

Juni. Sommarlov. Midsommarfirande. Begynnande semestertider. Ett av mina bästa foton ever. Också ett av de otäckaste. Minns att vi var ute och åkte på landet en bit, i bästa vädret uppenbarligen. Och så såg vi den här bilen som stod vid sidan av vägen. Eller snarare ex-bilen. Ett utbrunnet vrak. En före detta bil. Lite makabert att stanna och fota förstås, men jag kunde inte låta bli. Det är ändå vacker på något sätt. Men framförallt är det en påminnelse om att vara försiktig i trafiken! Alltid!

Juli. Blanka lockande vattenytor. Och många gånger ganska många hotande regnmoln på himlen. Fast det finns inte mycket som är skönare än ett ljummet sommarregn, inget att vara rädd för, även om den ibland åtföljande blixtrande åskan kräver respekt. 

Här leker jag med min fina handspegel. Låter den ställa frågan vad som är fram- eller baksida. Ibland är baksidan framsidan. Ibland är det bra att vända på steken. Se på problemet från andra hållet. 

Oj, jag som inte gillar att man förklarar för mycket runt konst. Varken min egen eller andras. Förlåt, det bara slank ur mig. Ni får gärna göra en helt egen tolkning. Eller reflektion då.

Det var det. Överblivna, återpublicerade foton som kan kallas en halvårskalender, om man vill. En månadsalmanacka som börjar nu. Nu. Nu.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om ni missade mina 50 bilder och ord, eller vill titta på dem en gång till, då är det bara att länka er bakåt till den första delen här. Och sedan klickar ni er vidare till den andra delen här.

Är det en snygging bakom björken?

Det känns som det spirar lite i luften här. Kan det vara kärlek? Av den lite mognare sorten förvisso. Sådan som aldrig rostar. Ja, varför inte?

Nalla undrar varför jag aldrig sätter upp den nya almanackan, den med gamla Borås-foton i. Den som jag fick i typ julklapp av bästa mannen. Den som Borås Fotoklubb har producerat med den äran. Jo, det är för att jag har fastnat, förstår ni. 

Jag, och min fantasi, har fastnat i juni. Fast jag vet inte om det är just juni på fotot. 1953 är det i alla fall.

Men hallå, titt ut! Där är han ju - snyggingen. Ser ni inte, till vänster där? Hoppsan hejsan. Halloj. Fast säg inget till mannen, är ni snälla. ;)

Grythyttan-möbler och den lummiga serveringen vid Borås Teater. Kaffe med dopp och långt gångna musöron på björkarna, kan tänka. Det är där jag har fastnat med näsan, i juni, för även om jag inte längtar till sommaren direkt, tycker jag bilden på den här sommaren är underbar. Svartvit sommar när den är som mest utslagen och grön och spirande. 

Det är därför just den här sidan ligger uppslagen, för att den är oemotståndlig för fantasin, för att det nästan går att känna doften av kaffe och hägg. Eller syren? Och för snyggingens skull, såklart!

<3

/helena

ps Lite off topic här nere den här gången kanske, men jag vill bjuda på ett par citat ur ett par av böckerna vi håller på och högläser ur just nu. Tjugoen moderna klassiker av Göran Hägg. Och ett par rader ur Nalle Puh. Ni får själva lista ut vilket som är vilket...

"... Ett säkert sätt att inte bli klassisk är att välja de tidlösa ämnena och eviga frågorna och uteslutande hålla sig till dem. Inget är nämligen så tidsbundet som det sätt man vid ett givet tillfälle väljer att vara tidlös på. ..."

"... Senare, när alla sagt 'God natt' och 'Tack för idag' till Christoffer Robin, gick Nasse och Puh hem mycket tankfulla, och en lång stund var det tyst. 

- När du vaknar på morgonen, Puh, sa Nasse slutligen, vad är det första du säger till dig själv?

- 'Undrar vad vi får till frukost?' sa Puh. Vad säger du, Nasse?

- Jag säger: 'Jag undrar, vad det ska hända för något spännande i dag?' sa Nasse.

Puh nickade tankfullt.

- Det är samma sak, sa han. ..."