One of those days

Ute i blågräset ligger en neonfärgad boll och retas.
Den syns.
Den är det enda som gör det.

Ute i rymden hittar Philae organiska molekyler.
Jag undrar om en förkylningsmolekyl är på väg åt mitt håll.
Den känns inte långt borta.

Dammsugaren tränger sig in överallt. I hela bilden.
Vem kunde anat att den var en sådan linslus?

Mr Blue har odlat mustasch och jag försöker hitta en lugn vrå att läsa i.
De glada dammråttorna hittar mig.

I tidningen läser jag om den okände superkände konstnären, Disney-tecknaren Gustaf Tenggren.
Han som dog när jag föddes.
Han var visst härifrån.
Härifrån trakten.
Ifrån Magra.
Lite lustigt, när man tänker närmare på det; att Pinocchio tecknades av honom.

Sedan läser jag om Richard Fords senaste.
Kan jag vara Frank med dig?
"... Stormen blåser människorna nakna och öppna för den uppriktighet titeln utlovar ..."
skriver Ingrid Elam.

Innan, tidigare, förut såg jag ett äldre par med matchande toppluvor.
Toppluva är ett så roligt namn, mycket roligare än att ha mössa på sig.

Utanför sjunger glassbilen musten ur en ensam ton.

I handen, koppen med de välbekanta veteaxen.
Det mjölkbruna kaffet.
Det är okej.
Det är bra.
Det är kallt.
Det är som det ska.

:)
/helena

ps ...och jag är glad att kampen lever vidare.

En magnetisk advent

I köket, på skänken, bakom en hög med osorterade papper hittade jag den lilla lådan. Den lilla undanskuffade lådan full med ord. Magnetic Poetry.

I våras, i en annan blandad stökhög, hittade jag dessa tänka-utanför-boxen-band, eller snarare utanför-rinken-snören. Skridskosnören. Långa och alldeles lagom opretentiösa. Helt i min smak. Så fort jag såg dem började jag tänka på kuliga paketinslagningar och hållbara upphängningslösningar.

(Kommer ni ihåg tänka-utanför-boxen-banden jag hittade i fjol? I ett lite annorlunda broderi.)

Och så den gamla ostformen då. Den stjärnformade. Ihåliga.

Et voilà! Vintage-ostform + second hand-skridskosnören + nyuppväckta, magiskt magnetiska ord = världens finaste adventsstjärna!

:)
/helena

ps Oj, oj, oj, vad lätt det var att fullständigt fastna härinne: www.magneticpoetry.com. Det verkar inte alls vara en passerad fluga att skriva magnetiska dikter ju. Vad kul. Måste bara länka er till alla dessa knasiga tema-poesi-kit. Här finns verkligen något för alla. Från skäggälskaren till cat-lovern. Och för alla klassiska thrillerdiggare: Edgar Allan Poet.

Hjärtehopp. Och kopp.

När jag var tonåring önskade sig "alla andra" koppar med flygande måsar och andra storstilade danska mönster på. Jag önskade mig en servis med en oansenlig liten blå tulpan på. Bell hette den. Heter den. Från Gustavsberg. Bell som sagt, av många inte ansedd som en fin servis, mera en bruksservis. Men när jag storögt öppnade min julkoppklapp, under de där sista samla-inför-första-flytten-åren, kände jag mig så nöjd. Så nöjd, när jag skymtade den bekanta tunna runda ringen med sina små blå tulpanavbrott, innanför det glittriga julpappret. Idag finns bara några fat kvar.

Hjärtekoppen är köpt på Emmaus för några veckor sedan. Även om den, enligt bottentexten, har sålts på Indiska ifrån början.

Det buckliga, gamla cigarretuiet vittnar om alla resor det gjort, till och från affären där jag var skyltansvarig. De små tomtarna, rester från någon avlägsen julskyltning, har fått bo kvar bland nålarna sedan dess.

Jeansskjortan är från Jesu tid. Ja, faktiskt nästan. Nu har hålet ovanför bröstfickan blivit så stort att det bara måste åtgärdas. Det är där trollsländan kommer in. Kommer ni ihåg trollsländan? Den som skulle sitta på min kofta? Tur att jag aldrig fick tummen ur. Då, i våras. Nu ska den, med lite hjälp av strykjärnet, få landa nära mannens hjärta. Tror bestämt att den kommer att trivas där. Där är det nämligen alltid varmt.

<3
/helena

ps När jag öppnade ögonen efter nattens blåst idag, hade lövet äntligen vågat släppa taget. Lite trist att ingen vinkar tillbaka längre. Men Miss Summer Snow håller fortfarande några av de gröna ställningarna högt.

Singlandet

I flera dagar har det vinkat till mig. Lövet. Det syns ända in hit, trots sin litenhet. Gång på gång vinkar det till mig, som om det vill säga mig något särskilt. Få mig att uppmärksamma något. Få mig att slita blicken från skärmen en liten stund.

Det där med att ensam är stark har jag aldrig trott på. Det har funnits de i mitt liv som envetet, enträget har velat få mig att gå på denna solovägsdoktrin. Men jag har aldrig låtit mig lockas över till det tänkesättet. Visst, jag trivs också med att jobba ensam. Ibland. Grotta in mig i mina texter, förlora mig i samband och historier. Vara ensam en stund är bra. Säkert för de allra flesta. Men ingen människa är en ö. Och inget löv ska behöva singla sin väg ner mot vintern alldeles själv.

Så, jag vinkar tillbaka. Tänker att ensam kan vara tålmodig och modig. Men aldrig stark. Inte så där på riktigt. Inte i längden.

Och Emil. Det är som att hans texter flyttar ännu längre in i hjärtat vid den här tiden på året. Försöker hitta låten som handlar om en årstids o-förståelse för en annan. Den känns så träffsäker. För visst är det som att vi aldrig kan greppa att värmen finns alldeles runt hörnet när vinden viner som starkast?

Men jag kommer inte ihåg vad den låten heter just nu. Lyssnar på några andra istället.

Så får du mig ändå. Tycker mycket om den här versionen, med Mikael Wiehe på tamburin och Pernilla Andersson på klaviatur. Om det är någons låtar som tål lite småmuggig ljudkvalité så är det Emil Jensens. Och det är verkligen menat som en komplimang, bara så att du vet.

:)
/helena

ps Det tidiga mörkret. Ser knappt ens trädets siluett längre. Undrar så om det fortfarande sitter kvar ett trotsigt, ljusgult litet löv på en gren därute.

- Därom jag icke vet intet, sa mannen

Har inget annat att erbjuda än lite småsuddig snyggdisk just nu. Och lite konstigt snack. För det måste vara fullkomligt omöjligt att se en hel Shakespeare-föreställning utan att sedan plötsligt börja prata i konstiga, obegripligt rimmade meningar. Åtminstone är det det för mig. Och för mannen!

Ibland är det skönt att inte orka göra "något vettigt" av lördagskvällen. Det är då det kan slumpa sig så att man slösurfar över till tvåan en kort stund, och då dessutom råkar göra det precis när en drygt två timmar lång föreställning av den gode Mr Shakespeare ska till att börja. Romeo & Julia. Med snyggsnyggingen Orlando Bloom. Köerna har tydligen, förståeligt nog, ringlat långa på Broadway för att få tag i biljetter till denna så kallat lättillgängliga version av den förmodligen mest klassiska av alla kärleksdramer.

Tänk att någon som föddes för 450 år sedan, fortfarande så tydligt lämnar sina språkvindlande spår i vår samtid. I allt från poetry slam-dikter till rap-texter. Lite svindlande häftigt att tänka på.

När det sprudlande språket, med katapulthastighet, sprutar ur de skickliga skådespelarnas munnar, är det svårt att ta in alla snabba, geniala ordvändningar. Särskilt när man hör engelskan lite halvt med ett öra samtidigt som man försöker hinna läsa den svenska översättningen med ett öga. Kul, men ansträngande.

:)
/helena

ps "Tårehav" och "pytteknytt". Två ord från Eva Åkerbergs översättning som stannat kvar här hos mig. Missade ni, eller hade något vettigt att göra, så finns en motorcykelkörande, hunkig Romeo att avnjuta på play i flera veckor till.

Oklara minnesbilder

Hur kommer det sig att vissa hittar foton på en loppmarknad i Japan, och sedan åker hem och vinner ett stort pris för sin makalösa fotobok, medan jag hittar ett par diabilder i ett brunt kuvert som det står...

..."Kaknästornet och utsikten därifrån"på? Livet är inte rättvist. Men jag är verkligen glad över att konstnären, fotografen Anna Strand hittade fotona som ledde hennes fantasi till att utforska frågor som väcktes av det spännande loppisfyndet. I Nagoya Notebook (Sailor Press) blandar hon foton hon fann med egna arrangerade bilder, sätter personliga texter till och skapar så en helt ny historia/flera historier utifrån det bilderna berättade ifrån början.

En tanke och en bok som verkligen tilltalar mig. Måste sätta ögonen i den på något vis. Snart. Den känns så eggande för fantasin. Och för lusten att gå ut och finna det där oväntade igen.

Skattjakten tar aldrig slut. Berättelserna bakom - och framför - tar aldrig slut.

:)
/helena

ps Fast grejen är ju den, att min fantasi inte kan låta bli att undra var alla de andra diabilderna har blivit av? Var har de tagit vägen liksom. Jag har verkligen vänt ut-och-in på det bruntråkiga kuvertet, utan resultat. Resten av Stockholm då? Restaurangbesöken? Den svåra pjäsen på Dramatens stora scen? Skansenaporna? Kärlekstunneln? Det obligatoriska blickandet bort mot slottet? Och de tätt omslingrande vandringarna i de allra mest trånga, minsta gränderna i Gamla Stan? Var är de bilderna då? Eller blev det ett, för, kort besök? Ett avbrutet besök. Eller... Min fantasi kan inte låta bli att fråga sig om alla de andra diafotona föreställde saker som bara kan hända på ett hotellrum? Kanske kom de inte ut därifrån mer. Inte förrän semestern/helgen var helt över? Så måste det väl vara.

Istället för att bädda

Nu när startskottet för jakten på de gömda advents- och julsakerna just har ljudit över hemmet (i takt med att brandvarnaren ljudligt pep sin varningssignal för låg batterinivå...) hittar jag alltid några andra bortglömda skatter.

Ofta är det de minsta skatterna som lockar mest. Sakerna som finns längst in. De små sakerna som alltid verkar lägga sig längst ner. På botten. Bottenskrapet som man nästan måste gräva fram med naglarna. Och våld. OBS! milt våld. Sakerna man inte letade efter. Sakerna man inte var på jakt efter. Sakerna man knappt ens visste fanns. Sakerna man inte ens hade kunnat upptäcka nu i vintermörkret om de inte hade blänkt så. Sakerna som man egentligen inte har plats för. Sakerna som borde rensats bort för länge sedan.

Som en handbok om sportfiske från 1925. Som det blanka, lustiga dubbelmyntet som det står Gustaf VI Adolf på. Som de två överblivna pappersdjuren, som jag tror har tillhört något sällskapsspel.

Sedan finns det andra kategorier av saker som saknar uppenbart värde. Som den vita dussinkatten från Deco. För mig är den ingen dussinvara dock. Någon jag höll av har strukit sin välanvända dammtrasa varsamt över den korthåriga porslinspälsen, före mig.

Jubileumstallriken från Rörstrand tillhör de saker som bara finns här för att de är fina. Och för att jag aldrig kan motstå ett roligt/snyggt fat, som ni vet. Tre tallrikar, med dekor av Niels Christian Hald, gavs ut till 250-årsfirandet 1976. En för varje århundrade. Detta är "Adertonhundratalet". Jag har de andra två också. Här någonstans.

:)
/helena

ps Ni har väl inte missat att det på måndag, 17 november, börjar en ny säsong av Historieätarna? Denna gången kommer Lotta Lundgren och Erik Haag att lotsa oss, kulinariskt, genom följande sex tidsepoker: Romantiken, 1960-talet, Nationalromantiken, 1980-talet, 1930-talet och Vasatiden. Can't wait! Tills dess kan vi ivriga förbereda oss genom att börja gnugga våra mathistoriska geniknölar i qiuz:et som finns att göra här, hos svt.