Ett äpple, en brasklapp och förra årets bild

Jag skrev den här lite småfåniga, rimmade saken innan jul. Känns säkert inte kul för de som varit/är insnöade och strömlösa, men samtidigt så blir ju texten ännu mera sann för just dem, tänker jag.

Anyway. One poem a day, är ju själva budskapet här, och att poesin borde få en större plats i människors liv är jag mer övertygad om än någonsin. Det behöver inte vara något stort och långt och tegelstenstjockt, bara det finns där. En gnutta poesi är också poesi. Även om du har ett jobb som är allt annat än uppdiktat, tycker jag du ska ta dig fem minuter och reflektera via det visionära och filosofiska filter som lyrik kan vara i sina bästa stunder. 

Men poesi i vardagen är förstås så mycket mer än dikter och lyrik, det handlar om att anlägga ett speciellt sätt att se på sin omgivning, att ge vardagen och verkligheten "det goda ögat" liksom. Se på allt med ömhet ändå, åtminstone för en sekund eller två.

Kan inte för mitt liv komma ihåg var jag hittade den här lilla tunna lappen. Har grunnat och grunnat, om den legat tillsammans med något vintage-fynd från början. Kanske ihop något stock-new, som man säger. Men jag kan bara inte minnas.

Anyway. Kunde inte låta bli att skanna in den och visa den för er. Tänker att den kan få vara en aktuell, viktig påminnelse, med sitt nästan antika sätt att uttrycka sig på. Att det fortsatt är bäst att vara försiktig när man handlar och rör sig i miljöer med mycket folk. Att det kan vara bättre att handla på nätet nu, när det går (säger hon som måste pilla och vända och vrida på alla saker hon köper. Fast det föråldrade tänkesättet hos mig handlar ju bara om vintage-skatterna, inte om allt det andra, det nästan lika livsnödvändiga ;).

Här kommer det jag har valt ut som förra årets bästa bild. Eller bästa foto då. För här har jag verkligen bara fotograferat av verkligheten precis som den ser ut. Inte ett enda reglage har rörts i redigeringsprogrammet. Inte ens en smula extra kontrast har den fått, allt är som det var. Och mer tänker jag inte säga om bilden/fotot - nu.

Anyway. Det här är en av mina bilder där jag har en viss konstnärlig ambition med motivet, och därigenom hoppas att den/det ska väcka många tankar hos den - er - som tar del av den, därför vill jag inte fabulera något eget om den just nu. Jag vill låta er reflektera i lugn och ro först. Lägga huvudet på sned och verkligen ta in allt som går att ta in. Sedan, en annan dag framöver, ska jag berätta mina egna tankar runt den.

(Uppdatering. Kom på att jag borde översätta texten på fotot, annars blir det kanske svårt för alla läsare, som vill, att reflektera och fundera fullt ut. "Recycling. Clothes and shoes." Så står det, även om själva re:et i recycling har slitits bort/ut. Bara för att förtydliga.)

<3

/helena

ps Tänk på den som en rolig variant av den där tråkiga, hopknycklade pappersbiten ni hittar i fickorna ibland. En sådan som man nyfiket, och glömskt, vecklar upp bara för att konstatera att det är ett gammalt kvitto eller (förr, innan corona-tiden) en alldaglig kölapp med ett alldeles för högt tal på. Tänk på poesin så, som en överraskande lapp - glad och positiv och tänkvärd och eftertänksam - när man minst anar det. Knyckla upp den där poetiska lappen och läs den högt för dig själv mitt i vardagen. Bättre anti-stress-tips än så har jag inte. Finns nog inte, om vi ska vara ärliga. Och glöm inte att poesin finns överallt, bara man inte blundar.

Anyway. Varför inte ta och rigga det hela, tänker jag? Skriva ner något eget litet filosofiskt - om man kan och vill, eller plocka upp något citat av någon kul eller lagom allvarstyngd typ, skriva med liten stil på en liten lapp (bara man som medelålders förvirrad och stressad nutidsmänniska inte glömmer läsglasögonen någonstans...) och sedan knyckla ihop den till en liten papperstuss att lägga i jackfickan. En liten poetisk pappersboll att veckla ut en dag när man som bäst behöver det. Eller när som helst. Eller varje dag.

Konsten att piffa upp en tråkig tröja

Inget nytt här inte - som sig bör på en vintage-blogg. Här finns bara en helt vanlig, svart tröja och...

...den gamla, ädla konsten att piffa upp den med ett par tre, fyra vintage-broscher. Gärna med blommor på.

 Eller ett glatt och uppåtsträvande löv. Vi är ju många som loves löv. Vintage-löv. Vintage-love.

En fredsduva behöver vi ju, tyvärr, ständigt och jämt. En som flyger kors och tvärs över jorden. Överallt pågår krig och konflikter. Överallt finns de maktgiriga, osolidariska och rentutav osympatiska. Jobba på övertid, det får den stackars hoppfulla, ambitiösa pippin alltid och alltjämt göra. 

Fast från det här hållet ser man ju inte olivkvisten i näbben, men den finns där, jag lovar.

En styck vintage-uppiffad tröja, check!

Sköt om er.

<3

/helena

Helgen som gick, helgerna som gick fort

Får väl börja med att skryta lite... Vi högläste ut en hel bok i helgen. Sedan får jag väl ödmjukt tillägga att den bara var drygt hundra sidor. Men ändå. Min skugga av Christine Falkenland. Vissa skriver sin romanprosa så flödande och poetiskt. Falkenlands prosa-poesi består av upprepning, och ett bildspråk som är precist och aldrig överdriver. Inga onödiga beskrivningar av omvärlden, inga överdrivna, ingående känsloyttringar. Allt puttrar under ytan, under den tunna huden. En ren njutning att läsa, även om handlingen var allvarlig och rörde sig runt förra gången jorden stod inför en världsomspännande pandemi. Den gången då det inte fanns något internet, ni vet. Inget snabbt sätt att få veta vad som hände på andra sidan klotet. Å andra sidan fanns det ju heller inga elaka, falska nättroll eller konspirationsteoretiska facebook-konton...

På tal om webben. Inkorgen tipsar om trender 2021 och berättar hur vi kommer att inreda. Jag skrattar lite åt ordet trender och tänker på vad som ska få hänga på köksväggen härnäst. Vem som ska få pryda väggen när Jesus har packats ner för den här gången. Inte blir det något nytt och trendigt i alla fall, det är ett som är säkert.

Radikal optimist, han kallar ju sig så - Anders Jansson. Vi såg showen på play i helgen. Inte jättejätterolig kanske, mer mysig. Han verkar vara en så mysig person. En som det är mysigt att hänga med en stund. Men visst fanns där ett par pärlor, några saker som fick skrattet att bubbla fram en smula. Som det här med jämförelserna med när han, vi, växte upp och nu. Hur annorlunda det var. Hur livet tedde sig innan sociala medier. Om man hade bakat en sockerkaka till exempel. Hur man fick ta fram ett plakat och spritpennan och skriva stora bokstäver och sedan cykla ner på stan och ställa sig på en parkbänk eller så och visa upp sin skylt: Jag har bakat en sockerkaka idag! Om hela världen skulle få veta det, eller åtminstone någon liten ort i vårt avlånga land, eller de ynka två personer som råkade gå förbi just då... Haha.

Utanför regnar snön sakta bort. Snögubben en bit bort segnar ner i takt med töandet. I andra delar av landet och världen fortsätter väder och vind och natur att vålla bekymmer och död. Så klaga på vädret, tänker jag INTE göra. Regnet är välkommet, ändå, även om snön var vacker så länge den varade. Så kort den varade.

Här och var står julen kvar och på köksbordet bubblar fortfarande det nyfödda året. När jag spanar ut ser jag fortfarande ett par tända elljusstakar och jag tror mig också kunna ana en och annan blinkande stjärna i ett par fönster. Här hemma kommer allt att plockas ner successivt, ingen brådska. Kanske behåller vi någon stjärna uppe över nästa helg till och med? Vi får se. Myset behövs ju! Som motvikt till vår allvarliga omvärldssituation. 

Vad vi gjorde mer i helgen? Hm. Jo. Spelade en obehaglig mängd matcher Scrabble. Eller obehagligt var det ju inte - mest kul, och lite frustrerande de gånger de sju första bokstäverna ser ut så här: H, H, X, S, S, F, F...

Mannen la det poetiska ordet aforism, och jag kontrade med en virolog. Så kan det gå. Köp ett Scrabble till dig och dina barn eller barnbarn eller så, säger jag bara. Något bättre sätt att bygga upp de ungas ordförråd och känsla för språket finns nog inte. Känslan för språkets helhet blir aldrig större än när du bryter ner orden i sina minsta beståndsdelar. Ordförståelse på riktigt. Och när du ändå är igång - köp en tjock analog ordbok också, så ni kan slå upp och lära er ordens härkomst och ålder och sammanhang. Särskilt kul är det att slå upp ord som inte finns, som när mannen ville lägga ordet zittra. Det instrumentet fanns inte i ordboken... Men nästa omgång vi spelade fick han sin revansch och kunde lägga ordet cittra utan problem. ;)

Annars funderar jag mest på hur vi ska kunna vinna den där åtråvärda svartvita brickan i Melodikrysset, fatta att det är över 70 000 musikaliska, mysiga människor som skickar in lösningen bara via nätet! 

Och sedan läser jag vidare i inkorgen: Detta behöver du för att underlätta din vardag. Och: Gör fint med städsmarta prylar. Jag skulle vilja kontra med att jag önskar mig en gammaldags dammsugare, en sådan som inte var konstruerad för att medvetet gå sönder redan efter ett par år. Och så tycker jag vi slår ett extra slag för det enda som behövs till vardag och fest: Snygga, coola, vackra, läckra och lagom onödiga vintage-prylar!

Hej då julen, hoppas vi ses snart igen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Är ni extra lässugna? I så fall tänkte jag bjuda på ett citat här, inte ur ovan nämnda Min skugga, för den måste läsas i ett streck för maximal litterär utdelning. Och inte heller något ur novellsamlingen av Gerda Antti (Kväll efter kväll) som vi just läst de första två små berättelserna ur. Men ett litet stycke ur en av barn - och ungdomsböckerna som vi tjuvkikar i: Stardust, av Neil Gaiman. En fantasy-saga som vi har sett på film tidigare, med bästa Claire Danes i rollistan, bland andra. Here we go:

"... Det var natt i gläntan vid dammen, och himlen var nedstänkt med oräkneliga stjärnor.

Eldflugor glimmade i almarnas löv och i ormbunkarna och hasselsnåren, tindrade, tändes och släktes likt ljusen från en förunderlig och fjärran stad. En utter plaskade i bäcken som rann ut i dammen. En vesselfamilj snodde och slingrade ned till vattnet för att dricka. En skogsmus fann en nedfallen hasselnöt och bet i nötens hårda skal med sina vassa, ständigt växande framtänder - inte för att den var hungrig, utan för att den var en förtrollad prins som inte kunde återfå sin yttre gestalt förrän han tuggat i sig Vishetens nöt. Men dess upphetsning gjorde den vårdslös, och bara den skugga som fördunklade månskenet varnade den för att en väldig kattuggla var på väg ned, och ugglan fångade musen i sina vassa klor och steg åter upp i natten.

Musen tappade nöten, som föll ned i dammen och fördes bort, och den svaldes av en lax. Ugglan svalde musen i några få tuggor, och bara dess svans hängde ut ur näbben på den, som en bit skosnöre. Någonting snörvlade och grymtade när det trängde sig genom snåret - en grävling, tänkte ugglan (som själv stod under en förbannelse och inte kunde återfå sin rätta gestalt annat än om hon åt en mus som hade ätit Vishetens nöt) eller kanske en liten björn.

Löv prasslade, vatten porlade och sedan fylldes gläntan av ljus som sken ned från ovan, ett rent, vitt ljus som blev starkare och starkare. Ugglan såg det speglas i dammen, lågande och bländande och rent ljus, så starkt att hon flög upp och flaxade till en annan del av skogen. De vilda varelserna såg sig om i skräck. 

Till en början var ljuset på himlen inte större än månen, men sedan tycktes det större, oändligt större, och hela dungen darrade och skalv och allt levande höll andan och eldflugorna brann starkare än de någonsin brunnit förr, var och en övertygad om att detta äntligen var kärlek, men till ingen nytta...

Och sedan...

Det hördes ett brak, skarpt som ett skott, och ljuset som hade fyllt dungen var borta.

Eller nästan borta. En dunkel glöd pulserade ur hasselsnårets mitt, som om ett litet moln av stjärnor glimmade där.

Så hördes en röst, en hög, klar kvinnoröst, som sade: 'Aj', och sedan, mycket lågt, sade den 'JÄVLAR', och sedan sade den 'Aj' en gång till.

Och sedan sade den ingenting alls, och tystnad rådde i gläntan. ..."

 

/ur Stardust av Neil Gaiman,

med översättning av Ylva Spångberg

("mitt" nästan nya mjukband kommer från Bonnier Carlsen)

Paris, Istanbul och Borås

Med en bild från förra helgens bubblande, glittrande glada julkulor, eller snarare nyårskulor, kommer här ett litet helg-hej från den här innevarande helgen. 

Hej. Vad gör ni? Vi tittade på På Spåret. Och såg sedan en film som andas filmfestival lång väg. En sådan film som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt filmvan. Om det nu finns ett sådant ord? Nej, det gör det förstås inte. Filmvana är något man skaffar sig efter långt och troget tittande. Fråga alla oss inbitna, glosögda cineaster.

Catfight (2016) med Sandra Oh och Anne Heche. Och Alicia Silverstone. Nej, jag tänker inte rekommendera den, för att jag är rädd att någon skulle bli besviken på den, och det vore väldigt synd, eftersom jag tyckte den var rätt bra, på sitt komiska, tragiska, twistade sätt.

En djupt samhällskritisk film, skulle jag vilja säga. Om vår cyniska, så kallade moderna civilisation. Om hur vi är mästare på att sila mygg och svälja kameler, som man sa. En svidande satir mot ett vuxensamhälle som slutat drömma och fått dollartecken tatuerade över allt som borde räknas på riktigt. Den amerikanska drömmen i synnerhet, kraschad av orättvisor i form av snedvridna försäkringssystem och krig mot osynliga - påhittade - fiender. Väderkvarnar?

På Spåret då? Har inte det börjat bli lite trött? Vet inte vad det är, men det känns som någon gnista som saknas. The Spark finns liksom inte där på samma sätt längre, även om jag fortfarande avgudar konceptet. Herrar Luuk och Lindström verkar inte lika taggade längre på något sätt. Fast vem är det? Vem är på g hela tiden? Ingen av oss gamlingar i alla fall. Fast jag kan inte låta bli att snudda vid tanken att det skulle vara kul med en ny programledarduo... Molin & Dorsin? Vad säger ni?

Och nej, jag har inte spoilat kvällens tre kluriga destinationer, för även om jag varit i en av rubrik-städerna en kort stund, och i en av de andra en väääldigt lång stund, står de för något helt annat. Kebab. Borås bästa kebab, enligt mannen och mig. Paris med sin underbara sås, och den lite kryddigare Istanbul. En sådan sak som stannar kvar i smakminnet för alltid. Minns inte när vi köpte vår första kebab just där, här, men det måste varit mer än tjugofem år sedan. Borås Kebab & Hamburgerbar. Inte så ofta jag gör reklam så där direkt för något som inte inhandlats second hand numera, men ibland bara måste man. Gott, gott, gott. 

Och tänk vilka möjligheter att beställa hem mat ända fram till dörren, från diverse restauranger (även om just nämnda matställe borde sälla sig till den skaran snarast!), det finns idag. Hela logistiska utkörningsföretag på de flesta någorlunda stora orter, bästa grejen ju. Säger tjejen som impades svårt av filmen Nätet och Sandra Bullocks pizzabeställning där och då. Och ja, jag var en tjej då, på nittiotalet, inte en tant. 

Det var nog bara det.

Sköt om er.

<3

/helena

ps En mycket märklig upplevelse; klassisk musik i kombination med tämligen blodiga, serieteckningsartade, ljudliga slagsmålsscener. Mozart, Verdi, Chopin, Beethoven och grabbarna. Ja, till och med Grieg på ett hörn. I Catfight (2016) alltså.

De, vi, som vill stanna tiden

Det tog mig så lång tid, jag måste väl vara både trög och tjockskallig, innan jag fick syn på vad det är de håller på med - filmskaparna. De försöker stoppa tiden. Dela in den i de minsta beståndsdelar som går att finna och sedan nagla fast varenda inrutad sekund i våra känsliga näthinnor. Få bilderna att stanna där inne, i all sin utsöka enskildhet. Varje enskildhet en ofattbart liten, men essentiell, del av helheten. De vill försöka hålla fast varje ruta så länge det går. De vill få oss att behålla alla rutorna. Filmerna blir som fönster som står på vid gavel mot respektive filmkreatörs öga och vision.

Vi har den berömde, mer än berömde, spanska regissören, han som vill grilla våra pupiller med glödande nyanser. Låta oss se den röda pricken - känna det röda - mot den helgröna skogsfonden. Låta det blåaste blått, havet, bli navet runt vilket alla andra färger snurrar. Även om det är det solgula som styr, egentligen.

Vi har den brittiske realisten, en av dem, som vill få oss att må lite illa av all lysrörsupplyst verklighet. Och visst mår vi lite illa, för att allt är så vardagligt och fult och fulsnyggt och snett och vint och ingrott, men mest mår vi bra av att få stanna i allt det mänskliga en stund. Få hålla realismens ande och väsen i handen en bit, på den trots allt så välregisserade, vägen.

I konstnärens ateljé vågar vi inte sätta oss, nästan inte andas, för där ligger ett påbörjat verk överallt. Och vi kan inte heller skilja på det som bara är påbörjat och det som är färdigt, för vi förstår inte riktigt skillnaden. 

Ruta för ruta rör vi oss genom livet, som mer eller mindre väluppfostrade regissörer. Och jag har nästan inte fattat det förut, hur filmen består av de rutor som jag älskar - fotografier. Visst är det konstigt hur man kan veta något nästan hela livet, och ändå inte förstå det? Förrän långt fram i handlingen, som en blixt, ett infall. En dag av alla andra, upplever jag plötsligt att bilderna i filmrullen stannar och ger mig lust att röra mig i ultrarapid och frysa varje ackumulerad sekund till is. Nedkylt vatten som tinar upp min iris i nya regnbågar, nya soldis, nya lätta molnbankar, nya cirrus och cumulus och allt vad de heter.

Det är som bilden av vårt sovrum en ljus augustidag, jag får syn på den när jag letar efter årets bästa bild. (Även om fenomenet "år" bara är ett vetenskapligt inrutat påfund för att människor inte klarar av evigheter. För att inte tala om oändligheters oändlighet). Fast fotot är för oansenligt för att vilja bli upptäckt, ser jag det.

Det här är en sådan bild som bara tas, en känd vinkel bara. En bild som nästan organiskt fångas av någon som råkar vara bildtagare. En bild tagen av en sådan person som inte kan låta bli att dela upp tillvaron i vackra rutor. Icke-inrutade rutor. En bild tagen av en människa som älskar sina vardagsrutor, lika mycket som tanken på att fånga dem på bild. Det känns nästan som att det är kameran själv som har bestämt att bilden skulle tas, och sedan har den - bilden - låtit sig bli sparad bland allt det som var meningen, blivit sparad av ett välsignat misstag, så som mycket bra i livet.

Vi har sett flera otroligt bra filmer i år, och många fler förra året, för att inte tala om alla filmer vi sett genom livets alla år, ändå har jag aldrig förstått, verkligen känt, att det bara handlar om stillbilder som någon jagat på. Foton som någon bett springa i rätt takt, istället för att låta dem stå kvar och vackert stampa på samma ställe. 

De, vi, vill stanna tiden. Eller mera få syn på den. De, vi, vill få syn på tiden. Så måste det vara.

Nu vet jag. Nu släpper jag aldrig den tanken, och den bilden, igen.

<3

/helena

ps Så, om jag nu skulle skapa film istället för foton, vilket jag inte vill, men om, då skulle filmen bara bestå av ett fåtal rutor. En hel långfilm skulle kanske bara innehålla ett dussin vyer, eller ett tjog möjligtvis. Ögat skulle få vila sig, hinna ikapp. Fast helst fotar jag ju bara. När kameran inte har tid att göra det själv.

Bland bärfisar & risgrynsgröt

Bara en enda vis man som vågat sig ända fram till köksbordet, de andra två fick snällt stanna i vitrinskåpet. De fattade väl att det var hög tid, äntligen dax liksom, att lämna plats åt alla klokare än kloka kvinnor där ute... ;)

Anyway. Här hemma ska vi strax käka risgrynsgröt, på snyggaste Willow-faten anno 1945. De är så där fina så att man inte vågar skrapa skeden mot bottnen nästan. Vore ju väldigt synd om någon av de små kärleksfulla fåglarna bara försvann. Eller någon fluffigt blommande del av själva pilträdets krona. Katastrof, vore det!

Och hur är det hemma hos er? Brukar ni äta risgrynsgröt året runt? På sommaren också? Vi brukar alltid prata om att vi ska äta det mer, för att det är så gott - när man lyckas få till koket och det verkligen blir gott alltså. Men hur det är, blir det sällan av sedan. Julgrynen ligger oftast bara i köksskåpet och väntar på nästa jul. Synd.

Det faller ett fint, fint snöfall utanför. Lägger sig som fjun, eller mera som dun, kanske. Vackert är det i alla fall. Och vi lägger somriga saker i Scrabble. Mannen la stuga, men fick sedan aldrig det andra m:et till själva den kompletterande sommarstugan. Jag la bärfis. Haha. Hur stinkande de små insektsliven än är, så är det ett väldigt kul ord, eller hur?

Lustigt att snön faller nu, när julen är slut. Vi är säkert många som drömt om en vit jul, men det blev ju ganska mysigt ändå, trots betydligt allvarligare omständigheter än snöns vara eller icke vara. Och man kan ju alltid lyssna på The Drifters och deras skönsjungande. Mannen brukar alltid väcka mig med hjälp av dem, så här i dessa tider. Kanske får jag fortsätta att väckas av den låten ett tag till, bara för att den är så fin. Och kul.

"This never gets old." "Just stopping by once again for my annual viewing of the best damn Christmas video in existence. A tradition since 2008. Thanks again." This animation is killing me, it's great." "Why am I listening to this still? It's summer."

Ovan några av kommentarerna till animationen av Drifters juldänga. Hur kul som helst. Av Joshua Held. Går att se ändå till påska! Eller till ljusaste sommarstugetider då kanske? Om inte annat för tomtens stampande fot och solo-renens klockrena solo!

Julen är slut. Fast julstämningen borde ju få leva kvar året runt, eller hur?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Läste ni om tonårstjejen som fick tio års fängelse för att ha manipulerat instagram-bilder? Jag säger då det. Vad borde det i konsekvensens namn innebära för diverse galna ledare där ute? Presidenter för stora delar av kontinenter och så, menar jag? Livstid låter lättvindigt och för lite, relativt sett alltså. Tänk att en rolig och begåvad ung kvinna kan vara så skrämmande för vissa. Jaja. Världen alltså. Snurrig är ju bara förnamnet.

Här hemma - sorterar papper. Och tankar.

Det är tråkigt att börja den nya säsongen med att sortera pappershögar. Men om man inte orkade göra det i slutet av förra året, så är det bara att hugga i nu. Det är ju så skönt när det väl är gjort. När man (läs jag) har reducerat cirka en miljon små lappar till kanske hundratusen små lappar eller så. Fast nu överdriver jag kanske en liiiiten aaaaning, fast bara en liten aning.

Tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig lite, jag brukar ju be er göra det då och då. Tänkte att jag kunde lämna några av sakerna och orden jag skrivit ner och upp här inne hos er, så finns de liksom sparade någonstans mer, i fall det senare visar sig att jag råkat slänga något jag velat spara eller så. Okej? Okej. Here we go. Tänkte att vi börjar bakifrån, med det jag bara skrev upp häromdagen, för att det var så viktigt och intressant. Och viktigt.

"Hands off our girls". Word! Hörde ni att barnäktenskapen ökar lavinartat i kölvattnet av ökad fattigdom på grund av rådande corona-situation? "Om man tvingar ett barn att gifta sig legaliserar man våldtäkt mot det barnet." Ord och inga visor. Otäcka ord, men sanna och nödvändiga att ta ställning till, på grund av hur ojämlik världen är. Fatima Maada Bio, first lady i Sierra Leone, uttalade den krassa verkligheten så. Ville bara spara de orden, för att återigen påminna oss om hur världen ser ut. Hur godtyckligt mycket är. Hur mycket som beror på tur. Turen att födas i den privilegierade delen av världen. Eller inte.

"... Varje ny smittad innebär en ytterligare utmaning för hälso- och sjukvården, och särskilt varje vårdpersonal som inte kan gå till jobbet på grund av smitta - hos sig själv eller hos någon i ens närhet - minskar den kapacitet att hjälpa dem som behöver. Och därför är det en tydlig akt av hänsyn och medmänsklighet att fortsatt avstå från resor, shopping, fester och annat som innebär att vi träffar flera inomhus just nu, och något som vi alla behöver visa. Vi kan alla hjälpa sjukvården att klara av det här, om vi istället för att hitta kryphål i regelverken hjälps åt att följa andan i dem. ..."

/sagt av Thomas Lindén avd. chef Socialstyrelsen på presskonferensen angående covid-19, 2:e januari 2021

Var bara tvungen att anteckna det där, för att det var så välformulerat och för att det är så lätt att tröttna på alla som strular och tramsar när vi har möjlighet att rädda liv och stötta sjukvårdspersonalen i en mycket svår jobbsituation genom att bara skärpa oss lite. Tänker på alla dem i länder där det inte är så lätt att låta bli att trängas. Tänker på Anders Tegnell, Thomas Lindén och Svante Werger (MSB) som våra tre vise män som gör så gott de bara kan för att få styr på situationen här hemma och så får de stå ut med så mycket tjafs och klagokör i ett kör. Att de bara orkar. För att inte tala om våra hårt arbetande politiker - jag säger bara Lena Hallengren, vilken klippa. Att hon orkar. De borde banne mig få medalj hela bunten. Och så har folk mage att klaga så mycket som de gör. Tror det är väldigt många där ute som inte har någon koll på hur mycket våra politiker faktiskt arbetar för att vi ska ha det välfungerande samhälle som vi ändock har. Tack och bock, säger jag. För all tid ni lägger ner. Tack, för ert engagemang och er energi. Folk borde vara lite mer tacksamma.

Oj, det blev ju väldigt mycket plats som togs upp av bara de senaste dagarnas anteckningar, nu får vi allt skynda på lite. Speed-sortering coming up:

1. Albedo-effekten. Det står bara så, på en lapp. För att jag ska lära mig att förstå det där ordentligt en gång för alla. Att mörka ytor absorberar mer och reflekterar mindre och därigenom påverkar klimatsituationen med bland annat de smältande isarna på ett påtagligt, obehagligt, sätt. Läggs i ej-slängas-högen!

2. It's always right to do right. Vet inte vem som sa det, men bra är det i all sin självklara enkelhet.

3. Förbenade dravelsman, konservativ stofil, pjatt, sillmjölke, dilletant, ärkenöt, pulver, knickedick, kanalje, knasluva, marodör, tryne. Haha, ungefär så sa de, de två trätande bröderna i årets (nejdå, förra årets!) julkalender. Tyckte bara det var så kul att samla upp några skällsord anno 1920 eller så.

4. "Det känns som om det jag gör är att försöka rädda en vacker strof som är hemlös" Sagt av förra årets nobelpristagare i litteratur. Fast på engelska då. En sådan fin tanke måste man ju bara spara! Eller hur?

5. Limnologi - läran om inlandsvatten. Jodå, så står det på en research-lapp. Och ett namn: Francois Alphonse Forel. Lustigt namn. Är han döpt efter fisken? Haha. Nej, det måste väl vara tvärtom i så fall...

6. Klassfarfar Janne på Hammarkullsskolan. Så står det på en lapp. Mest bara för att jag tycker att det här med klassmor- och farföräldrar är en så himla bra idé överhuvudtaget. Och för att jag kommer ihåg att denne Janne verkade så himla sympatisk, och väldigt omtyckt av skolbarnen.

7. Lekbottnar. Oj, det måste vara något med vatten och fiskar igen. Och här lite längre ner på lappen, fast med större stil, har jag skrivit upp Sveriges miljömål. Inte slängas!

8. "Varje ord blir vackert i sitt eget ljus". Ja, det var ju ur den där filmen jag skulle rekommendera er att se någon gång när jag hann - när NI hann... The Professor and the Madman, tror jag den heter. Med Mel Gibson och Sean Penn.

9. Vaxpropp. Nej, usch, den slänger vi, va?!

10. "Att äta med bestick är som att prata med sin älskade genom tolk." Indiskt ordspråk, förmedlat av matfantasten Zeina Mourtada under Musikhjälpen. Sparas! Jag älskar att äta med händerna, inte bara för att det sparar disk, utan för att det ger en helt annan känsla. Fast det känns inte helt pk att rekommendera det i dessa corona-tider. Bäst att bara göra det i sina slutna små sällskap och med väldigt rena händer. ALLTID väldigt rena händer, mina vänner.

11. Martina Carlstedt. Nordic women in film dot com. Alla bara längtar. Ja, just det, det var den där småroliga kortfilmen full av övermöblerade vardagsrum och spännande kvinnor. Och en och annan man. Minns att den kändes lite komisk på något sätt. Kanske blir det lätt så när en yngre person betraktar några lite äldre personer genom kameralinsen? Kul, kul i alla fall.

12. "Kind is cool". Ja, några fler T-shirttexter har jag såklart på lager, sparar ju på dem. Sparas alltså!

13. Sedan kommer en lång text om den där franska filmen som jag fortfarande inte har fått tummen och pekfingret ur tillräckligt länge för att berätta om här inne. Sparas!

14. Sean Connery, Ennio Morricone, Chadwick Boseman, Lynn Shelton, Conchata Ferrell, Max von Sydow. Honor Blackman, Terry Jones, Shirley Knight, Irrfan Khan, Kirk Douglas, Little Richard... Det där är bara några av alla dem inom filmens underbara värld som gick ur tiden 2020. IMDb hyllar och kommer ihåg. Och jag var tvungen att skriva upp alla de drygt trettio namnen. Bara för att. Odödliga är vad de är. Filmens hjältar.

15. Någonting om att det ska byggas en stad på Mars snart. Eller "snart". Jag säger då det. Den måste förstås sparas.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jag målade ett regnbågshjärta till er, såg ni det? Överst? Jodå, alla ROGGBIVens sju färger ska finnas där, så gott jag kunde hitta kritor i rätt nyans, vill säga.