Här hemma - otrendigt, oredigerat, otroligt mysigt

Sprang, nåja, runt som en galning och försökte fånga det sprakande eftermiddagsljuset från alla möjliga håll och vinklar, en av de hittills ljusaste dagarna som passerat. Ni vet, försökte härma solens oefterhärmliga förmåga att göra allting vackert på något nästan förtrollat sätt. Till och med disk och sådant trist. Fast det vet i tusan om inte gränsen är nådd för till och med solens förmåga här? Kan solen verkligen förvandla hemmets sopsortering till något otrist och nästan vackert? Hm.

Vem bor här? En liten pippi? En liten nykläckt fågelunge? En innebörd? (Är ni med på den väldigt västsvenska och svengelska vitsen? Innebörd? Inomhus-fågel. Inne-bird... hahaha). Nej, här läggs ett av våra mest dåliga miljösamveten - värmeljusens rester. De där metallkopparna som känns som man skulle, borde, undvika helt och hållet egentligen. 

Men vi har verkligen bantat ner mängden värmeljus överhuvudtaget vid det här laget. Använder mikroskopiskt små mängder jämfört med, låt oss säga, för ett tiotal år sedan när allt skulle tändas alltid. Numera får det räcka med något litet kvällsmys i taget, gärna något i form av något klimatsmartare än traditionella värmeljus. Gärna något med stearin eller bivax.

I fågelhuset bor i alla fall koppen och metallploppen som blir över när värmeljuset brunnit ut. De ska väl fortfarande sorteras i metall, tillsammans? Man ska väl fortfarande bara tänka på att lossa "ploppen" från själva metallkoppen innan man slänger ner det ena och det andra tillsammans, där i metallavfall? Alltså inte i metallförpackningar på den lilla återvinningsplatsen, utan i metall på den större återvinningsstationen. Rätta mig om jag har gamla och inkorrekta uppgifter på något sätt.

Nä, nu går vi raskt vidare till något roligare, va?

Vi tar ett par steg mot dörren som leder in till en av mina arbetshörnor. Ja, solen sitter fortfarande kvar där på dörren. Det är ingen adventsstjärna längre, jag omvandlade ju den till en strålande mys-sol istället, remember?

Men den här gången stannar vi inte bara i arbetshörnan, vi tar oss ändå in i det heligaste - sovrumsdelen. Där ligger böckerna vi håller på med. Det handlar om musik och ljud, fortfarande, vår nuvarande avkopplande och högst lärorika högläsningslitteratur. Men där ligger också romanen vi nyligen påbörjat. Något jag velat läsa länge. Länge.

Otrendigt obäddat. Kommer ni ihåg när "alla" skulle visa upp sina sängar i obäddat skick för några år sedan? Alltså alla, som i ett flertal bland de trendigaste inredningsbloggarna (som de kallades innan det där ordet på i började användas överallt). Överallt låg lakan och kuddar i oreda. Fast ändå liksom i arrangerad oreda. Nu verkar det fenomenet ha dött ut. Numera ska det väl vara piffat och sträckt som värsta hotellbäddningen? Ett tag där emellan skulle "alla" ha skrynkliga lakan. Samma typ av mörka, trendiga linnelakan låg och tog igen sig på "varenda" offentligt fotad säng. Haha. Sådant är lite kul ändå. Att det går trender i allt.

Trendighet är i och för sig inte ett modernt fenomen. Förr, som i förrförr, skulle det vara manglat och stärkt så att de broderade monogrammen och de vävda lakanen nästan kunde stå upp på morgonen - av sig själva. Och örngottsbanden skulle vara krusade med särskild tång. Och så vidare.

Men kvalstren trivs allra sämst när det är obäddat, så obäddat är bäst. Även om även jag har svårt att låta bli att bädda ibland - det ser ju lite trist ut trots allt. Mysigt, men trist.

Zoom. Zoom. Här på vikväggen jämte sängen hänger han, jämt. Mannen, myten, musikern. Ni minns kanske att jag berättade häromdagen att jag slängt ett suddigt foto på honom, till hans, hihi, förtvivlan. Men här hänger ju fler lagom suddiga små foton tagna för ganska många år sedan nu. Finaste, bästa, snällaste. Aldrig ska de slängas, min vän. Promise!

Men se där - en gubbe till! Tänk att en så retro-trendig konservburk står och skräpar i vårt kök. Inte ofta vi äter Bullens korv, mina vänner. Men ibland händer det. Bra utflyktsmat. Eller "bra". Snygg är burken i alla fall. Den ska diskas och återanvändas.

På diskbänken pågår det helt oredigerade livet. Här står fler burkar som ska diskas och återanvändas. Här kan man också se att vi inte plastbantat bort varenda plastpryl - ännu. Det bästa är ju att använda sina gamla prylar så länge det går, även om man helst inte vill ha plast alltför nära varm mat idag. Tänk förr, som för ett tjugotal år sedan eller så, då förvarades ju nästan all mat i plastburkar och plastbyttor. Lite läskigt att tänka tillbaka på, onekligen.

Då är det allt desto mysigare att se vårljuset strömma genom den gamla, bulliga glasbuteljen, hör ni!

Glasflaskor och färgade glasvaser blir fina ljusfångare i fönstren. Bara ett litet glasklart tips så här i slutet av veckan och i början på den trevande, blyga våren.

Tänk, det måste varit alla vårväder den här veckan. Snö. Regn. Stekande sol. Storm, ja nästan. Väderomslag är väl bra och gott och väl, så länge de håller sig på mattan - gräsmattan - och inom klimatsmarta tomtgränser. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps "... 124:an var så full av starka känslor att hon kanske hade glömt att hon alls förlorat någonting. Det fanns en tid då hon spanade över åkrarna varje morgon och varje kväll efter sina pojkar. Då hon stod i det öppna fönstret utan att bry sig om flugorna, med huvudet lutat mot vänstra axeln och blicken spejande åt höger. En molnskugga på väggen, en gammal gumma, en get som gick lös och gnagde på buskarna - alla liknade de först Howard - nej, Buglar. Så småningom upphörde hon med det och deras trettonåriga ansikten bleknade bort och förvandlades till babyansikten som bara kom till henne i sömnen. När hennes drömmar strövade omkring utanför 124:an, vart hon ville, såg hon dem ibland i vackra träd där man knappt kunde urskilja deras små ben i lövverket. Ibland sprang de på järnvägsspåren och skrattade tydligen alldeles för högt för att höra henne, eftersom de aldrig vände sig om. När hon vaknade trängde sig huset på henne: där var dörren där kexsmulorna låg utströdda i en lång rad, den vita trappan som hennes lillflicka älskade att klättra i, vrån där Baby Suggs satt och lagade skor ..."

/ur Älskade, Beloved (i original), 1987

av Toni Morrison

med översättning av Kerstin Hallén

Mode(r) Jord

Earth Day. Jordens egen dag. Och jag har just tittat på Googles lilla fina filmsnutt med träd som planteras och växer i takt med människorna som planterar och fortplantar sig. Och naturligtvis har jag också doodlat lite. Följ med!

Vi börjar med regnbågen, som man gör. Som man bör. Vi börjar vid regnbågens bördiga fot och går vidare. Vi fokuserar blicken på...

...kärnan. Det inre. Jorden. Den gröna och blå och kämpande planeten. Den så hett älskade. Den som vi måste fortsätta att älska genom att svalka ner den.

Ser ni henne? Ser ni hennes mage? Hur den växer?

Här tittar hon fram! Moder Jord. Ur självaste atmosfären. Moderiktigt klädd i regnbågens alla färger. Antingen det är nattlinnet som är på eller...

...den stora, vida, glada, spännande, världsomspännande mammaklänningen!

All kärlek till vårt gemensamma ansvar - jordklotets alla hörn. Mjuka, runda hörn. Må hon aldrig förlora sin glöd och kämpaglöd.

Sköt om er - och henne.

<3

/helena

ps Såg i kalendern att gravidmagen har en egen dag där, här, någonstans också. Så varför inte göra två små, stora, världsviktiga, flugor glada då samtidigt, tänkte jag. En jord. En mage. En mamma. En mamma-mage. En växande jord. En växande mage. För att fira oss och alla kommande generationer som (förhoppningsvis) får fortsätta att njuta av vårt gröna och blå och runda och goa paradis på jorden - jorden.

Fem särskilt fina - kär blomma har många namn

Kanske är den min finaste kruka. Eller inte kanske, det måste den naturligtvis vara. Mer klassisk än så här blir väl knappast en kruka, tänker jag. Jasperware. Wedgwood. Googlar runt lite bland det här speciella blåvita, som faktiskt kan betecknas som mer vitblått på något sätt, och hittar då ett riktigt praktverk - Wedgwood: A Story of Creation and Innovation (2017). Något tjockt och mångsidigt att bläddra i - och många ord att öva engelskan med.

Mera blåvitt. Tekoppen från Gustavsberg kan med fördel fungera som kruka den också. Till miniväxten då förstås.

Mera Gustavsberg. Luktvioler, och de mer kända viol-systrarna med styvmor som förled, har hon skapat med den äran - konstnären Kaj Beckman. Hon ja. Kaj kan vara en hon också. Men det vet ni väl? Mor är också oftast en hon, har jag för mig. Allvarligt talat är det här den första blommiga morsdagstallriken i en serie. Violer till mor. Premiäråret var 1977.

En helt vanlig vintage-vas bara. Och lite vanligt brunt snöre. Saker man måste ha liksom. Snygga är de också.

Vad är då den röda tråden bland de här fem särskilt fina vintage-grejerna? Hm. Kan det handla om en blå tråd istället? Eller flera blå trådar? Den heter ju så: Blå trådar - diktboken med några av mannens tidiga alster i. Tror bestämt att det är nästan trettio år sedan vi var hos en äkta hantverkare - bokbindare - och band in dem i det blåaste av papper. Patinan gör den kanske ännu mer läsvärd idag? Eller är den bara passé? Hm. Allt finns i betraktarens öga, tror jag bestämt. Eller öra här då.

Nattviol. Dagfiol. Aftenstjerne. Tre namn på samma blomma, på tre olika språk. Gillar du det svenska namnet bäst? Eller det norska? Eller föredrar du det stjärnklara danska? Jag tycker alla tre varianterna är så vackra, så vackra. Trädgårdsviol står det också på den lilla, sedan länge tomma, papperspåsen. Eller trädgårdsnattviol.

En lite mer formell uppradning ska vi väl också ha, i fem små fina steg, minst.

1. Ropade in den på auktion, den tidlösa, eleganta, brittiska krukan. För många år sedan. Sedan dess har den mest legat i prylgarderoben. Är liksom rädd för att skada de där små vita relieffigurerna. Men nu måste den nog fram.

2. Dresden. Koppen heter som staden. Gillar blomblandningen, insidans slinga och fatets blåbärsliknande mönster.

3. Kaj Beckman-design, som sagt. Minns inte var i den stora, vida vintage-världen som jag hittade de här prunkande morsdagstallrikarna - vi har tre av dem här hemma. Men det gäckande svaret finns säkert lagrat här inne någonstans, både i min och datorns/bloggens hårddisk.

4. Allehanda. Det står så på vasen som jag tror är en diverse-burk som har tappat sitt lock någonstans på vägen mellan sina olika ägare i återanvändningscykeln. Men som vas har den inte tappat sin form alls, tycker jag.

5. Ska vi våga oss på ett par rader ur mannens Blå Trådar? Vintage-rader som stått sig? Stått till sig? Kanske har jag citerat just de här förut, men vad gör det, när vi så gärna, så gärna, återanvänder och ger de gamla orden en ny chans att skina?

"LÄST DET FÖRUT ELLER?

här sitter jag nu

vid min skrivmaskin

väntandes att

inspirationen ska infinna sig

jag har bredvid mig

en bunta

itudelade afyrapapper

gitarren

texten till en ofärdig låt

ofärdig på det viset att melodin finns

liksom därute nånstans

men att jag inte vågar chansa

på att gå ut i mörkret och hämta den...

...alldeles intill skrivmaskinen ligger

ett illrött plektrum som

förtäljer en detta

tappar du bort mig så är det

fanimej ditt eget fel

och en aldrig använd ladyshave

som i och för sig inhandlades igår

det var ju namnsdag

här sitter jag nu

den nittonde augusti

och vet inte var inspirationen finns"

/av mannen, anno cirka 1992 eller så (fint, men han har allt förädlats som ett bättre årgångsvin sedan dess).

6. En fröpåse. En ganska gammal som jag använder som bokmärke nu. "Trädgårdsnattviol är en gammaldags växt med underbar väldoft. Ljumma försommarkvällar sprider de vackert violetta blommorna en ljuv, lite orkidéliknande doft över trädgården. Nattviolen är tvåårig men stannar gärna i trädgården tack vare frösådd. Blommar året efter sådd. Vattna såytan före sådd. Håll fuktigt."

Så där ja. Fem särskilt fina. Och en ljuvligt doftande viol. Nattviolen ska direktsås snart. I maj och juni. Sedan blommar den på sommaren - nästa år. Den som väntar på något gott...

Sköt om er.

<3

/helena

Konst, prickar, konstiga prickar och Jesus

Damporträtt, sign. 1917, står det på baksidan av det här vykortet. Och vem är det då som har signerat? Känner ni igen stilen? Inte? Det är ingen mindre än självaste Isaac Grünewald. Han kan det här med målande, blomstrande ting - och människor. Kan, inte kunde, för ingen som lämnat så vackra spår efter sig kan dö i våra hjärtan.

Kvinna med många bollar i luften - påminner oss om Bröstcancerföreningen och Unga Johanna. Bra grej.

Och Jesus. En italiensk version tydligen. Där han står och talar till oss, förlåt, jag menar till en skock får...

Men vad är det här? Vad håller jag på med? Jo, jag tänkte visa er lite av det som förvånade mig häromdagen. Häromdagen, när jag skulle leta upp en ram till kortet jag ville rama in och sätta upp i bokhyllan. Bokhyllan, som jag höll på att fixa om lite i. Satte ju dit en gammal drottning bland annat. Och en prinsessblomma. 

Fattar bara inte hur många vykort som jag lyckats pressa in där - bakom en och samma glas och ram. De jag visar upp här är bara en bråkdel av dem. 

Bästa, billigaste sättet att piffa upp en liten plats - ett nytt minimotiv. Jesus och hans fromma lamm till påsk, prickig baddräkt med modig kvinna i - när det närmar sig allvarligt snack och rosa månad. Grünewalds blomstrande kvinna på våren, eller året runt naturligtvis, när helst du behöver skenbart lätta penseldrag och uppenbart ögongodis. 

Nu ska kortet som följde med följesedel och min födelsedagspresent från secondhand.se få sitta längst fram i den överfulla och trånga ramen ett tag. 

Det var väl det...eller vänta här nu...var det inte något mer fint som osannolikt nog fick plats där också...?

Jo, det var det ju! Katrine Kalleklev. Tvillingene och Soppskog heter de två motiven jag köpte av henne för många år sedan. Vykorten är märkta 2010. Och det var väl då någon gång som jag upptäckte henne via en blogg. Så som man ofta gjorde på den tiden. 

Nu är det ju helt ute med bloggar, säger de... Och det är väl därför jag bara envisas och envisas och håller på och håller på och fortsätter och fortsätter och bloggar och bloggar - för att jag gillar allt som är ute och passé! Häpp! ;)

Skämt åsido. Gå in på katrinekalleklev.no - och möt en spännande konstnär. Där finns smått och gott för din vägg. Mystiskt och mytiskt och mysigt i en salig och härlig blandning, skulle jag vilja säga. 

I Katrine Kalleklevs nätbutik, som återfinns på ovan nämnda sida, kan du köpa flickor med rosa kjolar och katthuvuden (vill ha, vill ha!) och en trubadur och häst (hest på norska) som står framför ett randigt cirkustält (vill ha, vill ha, vill ha!) och en utmattad ängel och mycket mycket annat spännande och fint och vackert och glädjerikt.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jo, det fick faktiskt plats en sak till där bakom alla de andra bilderna... En lite lustig sak. En lustig prick. En trevlig och glad prick - mannen. Fotade en bildserie för många år sedan som jag ramade in i flera steg, med bästa mannen på. Men den del som hamnat här bakom blev så suddig, därför har den fått leva ett undanskymt liv bakom andra kul prickar och Jesus and the rest. Haha, blir så full i skratt när jag meddelade mannen att: - Jag slänger det här suddiga, gamla fotot på dig nu... Haha. Vet ni vad han svarade? Jo: - Jaha. Det är väl sådant man får vänja sig vid nu som äldre - att man hamnar i papperskorgen allt oftare... Haha. Mannen alltså.

Fotar en Fem särskilt fina, bland annat

Hallå där! Vad gör ni? Jag fotar i det vackra vädret. Utnyttjar eftermiddagsguldet, som jag brukar kalla den varmare eftermiddagssolen. Här är det blommigt på gång. Och blått. Blått är inte bara flott, det är på något sätt den fräschaste färgen. På något sätt är det ju så, även om jag gillar det blå näst bäst. Grönt är nummer ett - alltid. Men många blåtonade blommor tillhör ju det allra, allra vackraste gröna som finns där ute. Som violerna. Blålila, blyga, små styvmorsvioler plockade spontant vid en vägkant på den något senare vårkanten. Mm. Det är grejer det.

Sådärja. En styck blommig tjuvkik. Med ytterligare någon porslinsblomma här ovan då, får ni nöja er. För nu, som man säger.

Sköt om er.

<3

/helena

Väsen & oväsen

Väsensskilt. Så skulle man kunna kategorisera förra helgens väder mot denna, om man ville. Annars kan man ju alltid sammanfatta det hela med ett enda ord: aprilväder. That sums it up pretty good, don't you think?

Solen skiner och mannen gör research om olika musikgenrer, inför musiklärarvikariatet han har på en skola en dag i veckan ett tag framöver. 

Jag skriver. Dikter. Och tänker på filmen vi såg häromkvällen. Eller jag såg den klart, mannen somnade ifrån och har det mesta kvar att ta igen vid ett senare tillfälle. Paterson, heter den. Med Adam Driver som driver, kan man säga. Han spelar en busschaufför med poetiska ambitioner. En udda film. Udda, men på ett bra sätt. Med Jim Jarmusch i förarsätet som manusförfattare och regissör kan det inte bli annat än udda, och bra, i en spännande kombination. Gillar upprepningen. Det makliga tempot. Det lyriska i vardagen. Det galet grafiska (som skildras så bra av skådespelaren Golshifteh Farahani i hela filmen!). Och att diverse saker som händer i drömmarna och i verkligheten kan blandas (ihop) och ge en skön mix av bilder.

I min hjärna trängs så många saker just nu. Miljövänliga saker. Och miljöovänliga. Läser om hur det digitala, klimatsmarta sättet att handla slarvas bort genom att människor returnerar typ hälften av allt de beställer online. Hur slösigt? Hur onödigt? Hur oansvarigt? Jag bara undrar.

Hör, återigen, talas om det faktum att nyttoprylar - elektronik, vitvaror och sådant - köps nytt i onödan. Att sakerna som ska göra vår vardag enklare byts ut till nyare modeller långt innan de gamla är utslitna. Men också att det inte lönar sig tillräckligt att laga - det blir för dyrt att laga. Vi måste ställa högre krav som konsumenter (och vi måste framförallt sluta se på oss själva som konsumenter istället för användare), vi måste sätta press på tillverkarna, så att sakerna håller längre, och går att laga.

En lustig, men kanske framförallt olustig, känsla att titta på Snöänglar medan solen strålar ner från den glada vårhimlen. Bra för att vara svenskt? Nja. Nje. Bra, helt enkelt. Vi tittade på femte avsnittet på svt play innan det sänds linjärt senare ikväll. 

Såå bra skådespelare rakt igenom i den här suggestiva och småruggiga kriminalserien. Med Josefin Asplund och Ardalan Esmaili i spetsen. Oj, så bra det här är. Hoppas bara att inte sista avsnittet förstör allt. Men det handlar verkligen inte om feelgood här, bara så att ni vet. Om ni vill ha det lite cosy och varmt och trevligt och glatt, då får ni titta på något annat.

Vi läser också. Vidare i boken om ljudens historia, samtidigt som mannen också stöter på oljudens historia i sina genre-efterforskningar. Visste ni att trummor ansågs djävulska? Att de för några hundra år sedan förbjöds att användas i folkmusik? Även vissa blåsinstrument - som skalmeja - låg då risigt till i de puritanska, kristna, ängsliga, uppfostrande kretsarna.

Visste ni att det finns en spökfrekvens? Låga ljud som inte det mänskliga örat kan uppfatta. Infraljud. Men som våra kroppar ändå kan känna av på olika sätt. Antydda vibrationer, som kan få våra kroppar att må dåligt - utan att vi fattar varför. Spännande ny kunskap för mig. Och otäck. Lite kuslig Halloween-känsla så här på god väg mot ljusa sommartider.

Vi läser också om hissmusik. Muzak. Som idag förvandlats till audio-branding. Hur allt kan säljas med hjälp av mördande reklam och "rätt" musik. Eller ljud då. Oljud? Toner som ska slå an helt rätt strängar hos oss som konsumenter. Få oss att handla mer helt enkelt. Hur otäckt är inte det då? Att musik, eller "musik", ska få oss att sluta tänka aktivt och bara agera undermedvetet? Tala om Halloween-känsla. Skräddarsydd musik som ska få oss att köpa mer kläder än vi behöver, till exempel. Miljöovänlig musik, skulle man kanske rentutav våga sig på att kalla det?

Ja, det är en gammal tändsticksask. Och ja, det har anknytning till det jag skriver här. Mer tänker jag inte säga, ni får själva titta på Paterson, så förstår ni säkert. Jag älskar filmer som lär mig saker. Som får en att lära känna platser och människor (William Carlos Williams!) man aldrig tidigare hört tals om. Och filmer som inspirerar till egen kreativitet, de är ju bara helt oslagbara! Därför tänker jag bjuda på mitt senaste, mest nyskrivna, alster här. Och nu. 

Fast först ska jag bara tipsa er om en musikvideo jag blev påmind om häromdagen. You can call me Al. Av och med Paul Simon. Med Chevy Chase som, ja, vad ska vi kalla det? Sidekick? Rolig video till en bra låt. Läste på wikipedia att Paul Simon blivit inspirerad till det där med Al och Betty på en fest han och hans fru Peggy var på. Tydligen var det någon på den festen som råkade kalla Paul för Al. Och Peggy för Betty. Kul grej. 

Överallt kan man hitta inspiration till att skapa, tänker jag. Nu dikt.

 

Från

gren

till

gren

hoppar

fågeln

hur

ooriginellt

som

helst

fast

det 

ordet

inte

ens

finns

fågeln

sitter

ändå

där

och

vet

nog

inte

alls

vilka

upprepande

enkla

tankar

den 

föder

hos

oss

för

fåglar

tänker

säkert

på

viktigare

saker

än 

vad

vi

tänker

på.

 

<3

/helena

Det är de små, små detaljerna som gör det

Ni vet ju hur jag brukar jobba. Alltså jobba med mina saker. Jag brukar ju leta efter något här hemma som jag bara inte kan hitta. Inte i något av prylskåpen. Inte i något annat skåp heller. Inte i den gistna, skeva, dammiga träkistan full med saker som jag brukar glömma mellan varven. Lite så jobbade jag häromdagen. Hittade något - någon - jag inte letade efter: The Queen. 

Där låg hon väl inslagen i en tygbit. Det kändes som att det var dags för henne att få komma fram ett tag igen. På den lilla minnestallriken firade hon tjugofem år på tronen, tror jag bestämt. Och nu är det nästan fyrtiofem år sedan som minifatet kom till som minne i samband med det jubileet. Åren går, men The Queen består. Still going strong. Väl omhuldad i min hylla står hon, och sorgen beklagar vi förstås.

Hej på er förresten. Tänkte ni ville ha en tidig helghälsning från eviga kvinnor och dess vintage. Tänker jag rätt? I vilket fall som helst får ni stå ut med mig, och några foton. Nytagna, på en del små ändringar och sådant som kommit till (och dragits ifrån) de senaste dagarna. Fåglarna utanför sjunger så högt att man kunde tro att de var glada över det tidiga morgonljuset, eller nåt. Spetsar jag öronen riktigt hårt kan jag ändå ana mannens lugna, trygga, sömntunga andetag i sovrummet. Som en lätt ljudkuliss bakom den filande, morgonfärska fågelsången. 

Den här gamla krattan alltså, bättre ställe att hänga upp diverse dekorationer på, får man leta efter länge. Men se där, nu har visst (ännu) en fågel landat här uppe också. En (inte helt) livs levande vintage-fågel. Alldeles ouppstoppad är den. Och tyst.

Och titta! Jag har inte lyckats släcka vårelden ännu! Den blommar fortfarande oförtrutet i sin näpna gräddsnipa. Den är nästan överdådig. Om nu något så litet kan passa in på ett så storblommigt ord. Till höger har jag dock en plan b i form av en papperspetunia, i fall den vänstra skulle glömma att påminna mig om att vattna den i tid eller så...

Sorry, här kommer ett par bilder till på vårt långtråkiga vardagsrumsbord. Stort är det ju, för att både kunna rymma diverse "pynt" och dessutom fungera som jobb- och avlastningsbord. Men nu handlar det ju om de här spelpjäserna som jag visade er häromdagen. 

Fick ju snilleblixten att de skulle agera piggar på kottisens rygg, liksom. Trädde på de vita utanpå de mörka (för så ser ju dessutom igelkottens riktiga taggar ut - mörka längst in mot kroppen och ljusa längst ut), tänkte att det var lika bra att ha alla framme på samma ställe. Men då förstod jag varför det aldrig blir något spelat med det där ökenschacket numera - det fattas ju en pjäs.

En vit spelpjäs saknas. Alltså fick det bli bruna taggar. Bara bruna taggar, eller piggar då. Piggar upp!

Det var en vas jag letade efter, med en fågel på, när jag hittade drottning E alltså. Den hittade jag givetvis inte - vasen. Men jag hittade en häst. Minns ni den här? Var några år sedan den stod på första parkett ju, tyckte det var dags nu. Blev ganska fin där i hyllan, va? Hästen, eller åtminstone avbildningen, är från samma år som queen E:s nämnda tjugofemårsfirande dessutom - 1977. Syns på ramen om inte annat, att det är sjuttiotal vi talar om här. Även om förlagan till trycket snarare är 1700-tal än 70-tal. 

Här på den blå köksbänken är det mesta sig likt. Bara en rosenböna som fått sätta sina nya, gamla frön där bakom ram utan glas, bland allt det andra invanda och kära. 

Det var det. Nu tar vi ett äpple, va? Eller nej, lite morgonte först om jag får be snällt. Och en ostmacka. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är förstås vår kära Povel Ramel som jag travesterar - hyllar - i rubriken, även om hans roliga visa/dialog heter lite annorlunda. Det är ju de små detaljerna som avhandlas i den pratiga sången, och jag tänkte vi kunde ta ett par strofer bara, bara för att de är bra. Och för att jag tänker mig den tjatiga, smågnabbiga tidsvisan som en hyllningssång till det brittiska kungaparet och alla åren de fick uppleva sida vid sida. Om vi byter ut hemmets lugna vrå mot slottets, så borde det passa ganska bra. Hos Povel Ramel-sällskapet kan ni läsa resten av texten, om ni vill. Där hittar ni många av Povels roliga, knasiga, fyndiga och underfundiga låtar. Anyway. Here we go:

"... Och tiden gick på, 

och klockan den slog.

Ding Dong Ding Dong,

Dingdingding Dingelidong.

Och pojken han så

till brud henne tog.

Se'n i hemmets lugna vrå

ljöd deras kärlekssång.

Tiden gick, klockan slog,

tiden gick, klockan slog.

Tick Tack Tick Tack

Tick Tack Tick Tack ..."