fredag 9 september 2022

Ser du sprickan?

Korallerna tål inte de varmare vattnen. Isarna smälter med en hastighet som är direkt förödande, och indirekt hotar med höjda havnivåer. Men det är ingen idé att tjata för döva öron. Det finns de som hela tiden lyssnar uppmärksamt och intresserat på de högst insatta och välutbildade klimatforskarna jorden runt, och det finns de som bara slår dövörat till - oavsett allvar och tidsnöd.

När jag får sms:et i morse, när jag som bäst håller på att planera för en Fem särskilt fina med ett aktuellt tema, slänger jag nästan mobilen i väggen. För jag orkar inte lyssna på bråk-politik något mera. Jag vill inte höra ett ord till från de som mest ägnar sig åt att kasta skit på andra. Jag vill lyssna på klimatforskarna, jag vill att vi tar den globala uppvärmningen på allvar nu.

Översvämningar och superhetta, det biter inte på de som har bestämt sig för att det är andra som ska lösa klimatkrisen. De som tror att det fortfarande finns någon tid att spara. Tid att vänta. Det finns det inte. Vi måste reducera och effektivisera. Vi måste vara överens om vad som är hållbart och inte. Och vi måste sluta tro att det går att blunda för smältande isar och stigande hav. Vi måste vara överens om att de bättre bemedlade länderna i världen (vi som har levt över jordens tillgångar länge länge nu) behöver ta det största ansvaret för att stoppa den skenande uppvärmningen av planeten. Det kan vi bara göra om vi röstar för miljön. Alltid. Inte bara när det råkar vara riksdagsval. Vi måste alltid sätta miljöfrågorna överst, annars finns det snart inte något land att bråka om.

Med det sagt ska jag ta mig en kopp kaffe. Eller kanske hellre en nybryggd kopp te. English tea. Och fundera vidare på de Fem särskilt fina vintage-tingen, med brittisk känsla, som jag ska fotografera strax. Och visa er.

Sköt om er.

Och kram.

ps På tal om floskler. Jag talade, så sent som igår, om att jag var/är allergisk mot dem. Men nu måste jag få säga en själv. Bara måste. En helt sann floskel: Det finns inget vi och dom. Det finns ingen spricka. Det finns bara vi.

Och de som vill så split och dra isär och skapa osämja, de kan ta sina oönskade sms och dra dit pepparn växer. Eller ta ett överhettat dopp i Grönlands snabbt smältande isvatten.

torsdag 8 september 2022

Magkänslor!

Svårare än så är det inte.


 Jo då. Försöka duger. Och ju fler vi är som försöker, desto mer duger det ju.

Bra grej. Bra tröst. Studsig ska man vara. Till kropp och själ.

Det hoppas vi verkligen. Great green days.

Sol, vågor, stranden, snäckorna och surfen. Allt finns kvar, även på hösten. Bara större vågor. Mer yrande sand. Och mildare solsken. Fint så.

Ja, det är du. Såklart. Och jag är din.

Lite vild får man ju vara. Måste man vara. Obändig. Lite arg om något ska bli gjort. Men alltid alltid ödmjuk.


Sköt om er.

Och era mest poetiska magmuskler.

/helena

ps Det kliar alltid i mig när jag ser floskler intatuerade på vuxna armar och andra kroppsliga skrivblock. Kliar, kliar, ja, blir nästan utslag ju. Tål inte floskler, egentligen. Enkla lösningar - som visserligen kan vara väldigt sanna ibland. Men när budskapen finns på barnens T-shirts, då är det en helt annan sak. De små bottnar liksom i allt det där fina, goda. Hela deras uppenbarelser är fyllda av så mycket nytt hopp. Så många goda intentioner, så mycket framtidstro. När mannen delar barnens T-shirt-budskap med mig, då vill jag skrika YES! Och göra några bilder av orden. Och dela dem med er. Varsågoda!

onsdag 7 september 2022

Den där läshögen till vänster

Tänk ändå, att det ska behövas upprop och höjas röster, för att alla ska förstå vikten av kulturens helande kraft. Tänk ändå, att det finns de som inte förstår att konst, böcker, film, musik, dans och glädje hänger tätt ihop med en god hälsa. 

Det tänker jag på, när jag hör debatten om skolbibliotekariens vara eller icke vara. En så kallad icke-debatt, enligt mig. Om du har ett skolbibliotek måste du förstås också ha någon som sköter om det. Någon som guidar eleverna rätt och ser till att utbudet är så bra som möjligt för just de elever du har på din skola. Kanske behövs det ingen heltid överallt, men en välfördelad deltid. 

Kulturens röst måste alltid höjas, lite synd att det ska fortsätta finnas de som vill sätta den på undantaget. Lite synd att det är så många som fortfarande inte förstår att det här handlar om livsviktig friskvård. Mental och själslig utveckling.

Anyway. Själv ser jag fram emot att sätta höstens hungriga läsögon i den där uppfriskande blandningen till vänster i bild. Mest bläddervänligt här. Mest sådant som man kan unna sig fem minuter av, emellan, i vardagen. Fem minuter kultur här, fem minuter läsning där, och plötsligt blir det ändå relativt mycket på en vecka, om du egentligen inte har tid. 

Lägg fram böcker. Till dig. Till barnen. Låt dem ligga väl synliga. Locka till läsande och bläddrande, gärna gemensamt. Läs tillsammans. Ändra ordning på högen då och då - och innehåll också såklart. Lägg högen på ett annat ställe, överraska.

Locka med roliga framsidor som ligger framme och "skräpar". Bara ett tips. I bokhyllan blir ofta böckerna som en del av inredningen rätt som det är, därför kan det vara bra att skapa tillfälliga högar fulla av ögongodis. Läsgodis!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vi tar väl ett litet citat ur boken som ligger överst i min egen lockande bokhög, va? Ja, det gör vi:

"This warm and sunny spot belongs to Pooh.

And here he wonders what he's going to do.

Oh, bother, I forgot - it's Piglet's too."

/This warm and sunny spot

ur Pooh's Poems

av A. A. Milne

(illustrerad av Ernest H. Shepard)

tisdag 6 september 2022

Påfåglar, träd på flaska & Signes trappa

De här praktfulla två, på sin stengodstavla märkt Addin, alltså. Hur fina? Har inte haft dem framme på jättejättelänge, känns det som. Mest på grund av att tavlan är så tung, vet inte riktigt var jag ska göra av den. Ställa den någonstans, får det nog bli, tänker inte hänga något så otympligt på väggen i alla fall. Ställa den, luta den mot något. Helst inte här i korgstolen bara. Vi får väl se vad vi kan hitta på åt de här pråliga, något fågelbo måste de ju få, så det så. 

Annars? Jo, har bytt ut ett par kuddfodral. Lite murriga och mysiga färger på tygblommorna här vid fönstret. Inget nytt förstås, bara återanvänt sådant som redan finns i gömmorna. 

"Nu blommar min favorit, 'Trebladsspiran'. Fort skynda er hit och fotografera, ropar Signe i telefon en dag. Som ett smalt vitt torn reser sig denna ovanliga perenn ur grönskan; en solitär med klart skulptural talang. Framför den syns klätterhortensia och funkia."

Åh. Hittar Signe Persson-Melins trädgård i en nästan exakt tjugo år gammal Elle Interiör (Elle Decoration, numera). Vita blommor, bara några. Sedan grönt. Bara grönt. Men grönskan finns ju i hela färgskalan. Och så den gråa betongen till det. Plus några väl valda trädetaljer i dörrar och utemöbler. Så fint. Och de tåliga, egenskapade eternitkrukorna. 

Visst saknar vi henne redan? 

Här hemma samspelar ute och inne vackert genom glaset. Ser ut som träd på flaska. Lite kul. Lite vackert, helt enkelt. Bruna, gamla flaskor. Vintage - på riktigt. Med min knasiga speciallösning med brosch och tygstycke, för att förvandla två till en. Eller nåt.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

måndag 5 september 2022

Vad jag skulle säga till en förstagångsväljare

Det är väl lite som att sparka in en öppen dörr, eller i det här fallet som att sparka in alla öppna dörrar, i princip. För ni som följer med mig här inne vet ju ändå så väl vad jag tycker i de flesta hjärtefrågorna. Hjärtat är ju rött. Även om jag kanske är grönare än någonsin klappar hjärtat fortfarande för den politik som vill att alla ska med. 

Visst, jag gillar också individens frihet, självklart. Men ibland är det inte frihet att behöva välja, ibland är det omöjligt - därför behöver vi ett tajt socialt nätverk som låter så många som möjligt få en chans här i livet. Rött och grönt och rosa, det är mina politiska val. Alltid. 

Men om en förstagångsväljare skulle komma fram till mig och be om råd, förvirrad och lite rädd av den hätska debatt som förs, skulle jag ändå säga att: gå till hjärtat. Fråga hjärtat om råd. Och låt sedan hjärnan säga sitt. Och magen. Lyssna på rationella argument, javisst, men lyssna också efter vem som tänker med hjärtat. Vem som verkligen inser värdet i att skapa en mångfaldig framtid. Vem som ser till allas bästa. Vem som ser längre än näsan räcker. Vem som har tankar som sträcker sig minst en generation framåt. Vem som använder ordet tillsammans, mest innerligt och ärligt.

Lyssna efter orden demokrati och solidaritet. Lyssna noggrant, det är inte bara fagra ord vi vill ha, utan handling. Feminism. Ett missbrukat ord. Lyssna efter dess sanna natur. När det betyder att alla ska ha rätt att vara sig själva, och utbilda sig, skapa en dräglig tillvaro, och älska vem man vill.

Lyssna efter orden fred och frid. Och hör när friheten verkligen andas intentionen att inga konflikter ska lösas med vapen eller hårdare tag. Lyssna efter orden som får hjärtat att hoppa lätt. Lyssna till dem som vill barnens bästa - en miljövänlig framtid. En framtid där alla har en plats, som inte är för varm, stormig eller fylld av översvämmade hus.

Lite så, skulle jag nog säga, om en förstagångsväljare frågade mig om råd. Men det visste ni ju säkert redan.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

söndag 4 september 2022

SPM!

Formfulländning.

Lera och glas, glas och lera. Lera, ja, för att det verkar gå bättre och bättre att dreja och stå i, för de flesta som övar tålmodigt med det spänstiga och lagom motsträviga materialet. Fast Signe Persson-Melin var/är en sann mästare, förstås. Svår att mäta sig med, för alla glada amatörer.

Hennes magiska hand på leran. Även om just det här fatet inte är hennes, och inte blommorna heller, de är signerade Grünewald

Själv har jag bara en enda liten sak, vasen med plats för den allra vackraste blomman. Designad av SPM.

Vila i frid, säger vi som njuter det där lilla extra av formerna - när de slipats fram av ett skarpt intellekt, till något nästan överjordiskt.

Sköt om er.

Och kram.

 

/helena

lördag 3 september 2022

Förgreningar

 

Hör ni dem viska?

Ja, ibland tror man att man gör det

Att de tisslar och tasslar

Använder vinden som alibi för att gnugga sina innersta väsen mot varandra

 

Löv efter löv efter löv

Sida vid sida

Ljuva föreningar

Förgreningar

Fördämningar som släpper när de ventilerar vad människorna ska bjuda på idag


Sot och aska

Flagor över solens strålar

Livbåtar över himlen som rämnar i rosa


Så många, ändå verkar de sams

Man hör dem i alla fall aldrig skriva

Blad efter blad efter blad


Lovar varandra att finnas där

Hålla ut

Ända till hösten

Låter vinden blåsa deras lövtunna röster färgsprakande och försiktigt optimistiska

 

Det finns en vår, det finns ett igår

Och imorgon, då vill de tissla och tassla igen

När du går där under och söker skydd från regn och rasism och gud vet vad

 

Då håller de andan

Vill inte störa

Vill bara låta ljuset strila ner på dig

Ner i dig

Långt ner i dig

När du blundar, då hör du dem

Hur de viskar

Hör dem diktera allt det viktiga


Rotlöst, rastlöst

Vänder blad

Hittar en vän bland alla ansiktslösa konturer 

Vänder ditt eget ansikte mot deras

Hör dem aldrig skrika uppgivet i kör

Men det vet du ändå att de gör


När du ligger vaken och tänker på träd, tänk då på hur ofta löven verkar vinka




/helena