Det är så sorgligt att läsa om alla bibliotek som "inte behövs längre". Om hur besökarantalen sjunker till nya lågvattennivåer. Om hur böcker gallras ut som om de vore ogräs.
Och om bokhandlar som läggs ner. Eller boklådor. Såg något i tidningen om en jättegammal bokhandel som skulle sätta upp stängtskylten för evigt nu. Sorgligt. Jättegammal, som i över 100 år gammal alltså. Sorgligt och trist. En era som går i graven.
Men jag tror inte att boken kan dö. Inte på riktigt. Den kommer säkert att överleva allt. Alla tidens nycker. Tror jag. Hoppas jag.
Om det lilla, söta perrongbiblioteket i Mollaryd, tillhör kategorin "tillfällig boknyck" vet jag inte. Men jag vet att A4-bladet som satt uppsatt där då, den där dagen för några veckor sedan när vi gjorde en bilutflykt!? till perrongen i fråga, fick mig att tro lite extra mycket på mänskligheten.
"... Texter att plocka på sig, ta en. Ta två, vandra en stig, stanna upp vid en stubbe, sitt på ett tåg. Perrongen är en plats där berättelser möts, någon kommer någon går. Just det här perrongbiblioteket är ett textsjok till för att spridas vidare, utlåning utan återlämningskrav. ..."
:)
/helena
ps Det är så härligt att läsa högt för varandra - brukar ni göra det? Har ni någon i ert liv som läser så inlevelsefullt att ni ser varje liten detalj i handlingen som om den utspelade sig alldeles framför era ögon? Någon som läser så att varje liten fåra i huvudkaraktärens bekymrade panna liksom framträder där, i läslampans sken?
I Mollaryd bytte vi bl.a. till oss Pär Lagerkvists Barabbas (1950). En liten lättläst klassiker som gavs ut kort innan poeten/författaren Lagerkvist mottog Nobelpriset 1951. Snart har vi läst ut den. Här, på radion, hos SR, kan ni lyssna på en uppläsning av Barabbas gjord 1954. Om ni nu inte har någon där hemma som läser så att ni ryser, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar