För ett tag sedan såg vi den brittiska miniserien Prey. De första två avsnitten var välspelade och spännande, men slutet...jag vet inte riktigt. Nja är nog det bästa jag kan säga. Det kändes på något sätt som ett slut man har sett flera gånger förut.
Så, då har jag sagt det, utan att ha sagt för mycket till er som inte har sett den än. Om ni nu vågar ge er i kast med att se den, trots viss negativism från min sida. Jo, men gör det, se den. Lite läskig, men sevärd. Allt med John Simm är väl sevärt förresten? Allt jag har sett hittills med denne sköne antihunk-hunk har varit väldigt sevärt. Som hysteriskt tragikomiska Mad Dogs. Och den superkultiga Life on Mars förstås. Serien, där mannen mest njöt av 70-talsmusiken, och jag mest njöt av...John Simm. :)
Vet inte vad det kallas, när man hastigt via ett sinnesorgan kastas bakåt i tiden. Madeleinekake-effekten? Proust-effekten? Denna gången handlade det om exakt 20 år. 1994. Dolores O'Riordans avskalade röst tog mig tillbaka. Till mitten av 90-talet på mindre än en minut. Precis i slutet av första avsnittet (av Prey) tog den välbekanta rösten med mig till en annan tid. Guldgrävartider, om vi nu ska prata fotbollspråk. Eller brons blev det ju till slut. (Trots att G.E.S. sjöng sina guldstrupar hesa).
No Need To Argue. The Cranberries. Så vackert. Så sorgligt. Så mycket känslor. Lyssna bara. Och se den vackra, vemodiga, lilla vinterfilmen. En liten film, som någon begåvad har gjort till orden. Snön som bäddar in känslorna. Och samtidigt gör dem lika tydliga som trädgrenarna blir utan sina löv. Skelettydliga. Vintern som känns så långt borta nu. Nästan som ett annat land.
:)
/helena
ps Den här coola soff-CD:n kommer inte att förvandlas till ett Compact Drink-underlägg. Nej, nej, nej - den kommer att åka raka vägen tillbaka in i sitt "hål" i den välfyllda CD-hyllan. Lita på det. Fast först ska jag lyssna. Med slutna ögon. Lyssna mig tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar