En favoritsysselsättning som jag har - och lätt missbrukar - är att söka runt på IMDb. Ofta börjar det helt oskyldigt med att jag vill läsa på om en film. Eller en speciell skådespelare. Inget konstigt med det. Men sedan kan vad som helst hända. Jag kan hamna var som helst. Var som helst. Nysta mig runt bland gamla bortglömda TV-filmer och deras uppföljare. För att sedan lite förskräckt konstatera att det gjordes ännu en uppföljare så sent som år 2000, som jag inte sett. Med samma oförglömliga skådespelare i huvudrollen! Så lätt, så lätt fastnar jag i diverse nördiga fakta om filmer som försvunnit bort från radarn för längesedan. Om de nu någonsin har funnits där.
- Aha, har hon varit gift med honom? - Va? Hade han verkligen en romans med prinsessan Caroline? - Jaså, har de separerat nu? - Vad synd, de som verkade passa så bra ihop... Det där är bara några exempel på hur alla de tusen tankar som jag hinner tänka under en alldeles lagom lång IMDb-surf kan låta.
Denna gången började det som vanligt, oskyldigt, med att jag sökte lite på Vincent Lindon. Vi såg den franska filmen Mademoiselle Chambon - där han spelar Jean - igår och så blev jag bara tvungen att kolla upp i vilka andra filmer vi sett honom agera. Welcome glömmer jag aldrig, den känns dessutom mer aktuell än någonsin. Kusligt nog. Mustaschen såg vi ganska nyss. En riktigt konstig film. Lurig. Lustig. Kul. Men konstig. Och så hade de så fin inredning där de bodde. Konstigt vilka detaljer som väljer att fastna.
Sedan hamnade jag - som i ett trollslag, tangentbordstrollslag - bland alla begåvade Vincentar. Som Vincent D'Onofrio! Fick leta länge i hans gedigna rollista för att hitta filmen som definitivt satte honom på min favoritskådespelarkarta: Sista telegrammet från Cross Plains eller The whole wide world som den heter i original. Bygger på ett verkligt livsöde, om författaren Robert E. (Bob) Howard. Minns inte så mycket av handlingen alls faktiskt. Det kanske inte är så konstigt, efter så många år. Men det var något med hans sätt att spela här - Vincent D'Onofrio - som etsade sig fast. Bara en känsla som finns kvar i bakhuvudet. Den känslan kittlar lite extra när jag ser det här fotot.
Vincent Vaughn då? Ni tänker säkert på honom som Vince Vaughn. Minns att jag tyckte att han passade som Norman Bates i Psycho. Och så sexig han var när han spelade Sheriff i den starka filmen Return to Paradise! (Från himmel till helvete) Glömmer aldrig slutscenerna. I fängelset. Det är nog Anne Heche och Joaquin Phoenix som stjäl de scenerna egentligen. Med levandegjord dödsskräck. Med det befriande regnet mot ansiktet. Men det är Vince Vaughn som är sexig. Och modig. Som gör det rätta till slut. Sådana män glömmer man inte så lätt. Usch, vad klyschigt. Men sant.
En fransman till hann jag med innan något annat viktigt (?!) förde min uppmärksamhet bort från Vincentarna. Vincent Cassel. Han är så ful. Sorry, men så är det. Och ändå. Charmen. Det. Det där som man inte kan sätta fingret på. Han har det. Allt det. Och lite till. Och han hinner oftast visa det även när det står bi- framför rollen. Som i Black Swan. Spelar skjortan av dem som vågar befinna sig i samma filmruta som han. Public Enemy No.1 (part 1 och part 2). Det tar emot att det är en sådan våldsam film som jag måste nämna. En film man inte får se ensam, någon trygg måste finnas nära till hands. I soffan. Hålla handen är inte larvigt när våldet är lite för...våldsamt. Men som han spelar här! Bygger så klart på en verklig bovs liv. Verkligheten har ju en underlig och märklig förmåga att överträffa de mest fantasifulla Hollywood-författares horisonter.
:)
/helena
ps Och jag som bara hade tänkt att önska er en trevlig helg! En gul och blå och röd helg. Och lite gräsmattegrön också kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar