På morgonen, nåja förmiddagen, när jag tog på mig de små droppformade örhängena som jag fått av mamma, de av bärnsten, slog det mig plötsligt: att bärnsten måste vara det ultimata materialet för oss som ofta låter vår nyfikenhet dra oss långt bakåt i tiden. Och då menar jag inte nödvändigtvis ända bak till stenåldern. Fast det kan förstås också vara spännande, och kittlande för tanken ibland. Men mest tänker jag på människorna som bodde här en förhållandevis kort tid före oss. Mormor. Mormorsmor. Mormorsmormor. Och farfarsfarfarsfar. Ja, ni förstår säkert hur jag tänker här.
Fossil kåda. Stelnad kåda. Kåda som rann redan för flera miljoner år sedan. Tiden stannar när jag tänker på det. Att de här gulbrunaktiga smyckena, som man ser både nu och då, slänger en lätt uttråkad blick mot ibland på någon second hand, de bär på så många hemligheter. Tänk bara på de stenar som innehåller insekter, myggor och så. Rena rama Jurassic Park-fantasierna hann spelas upp för mitt inre medan jag tog på mig ett par mycket oansenliga, men väldigt söta, örhängen.
:)
/helena
ps Hur det gick sedan? När örhängena väl satt ordentligt på plats? Och jakten på de bästa second hand-bytena började? Det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar