Här hemma - tidlöst & supermysigt

Plötsligt händer det - ett blandat bonusinlägg. Supermusen - jag kallar henne så. En av våra senaste skapelser.

Även om det ligger och står en del högar här och var i mina arbetshörnor, tycker jag myset börjar komma på plats. Alla stjärnorna är uppe och på g. Någon är tänd med LED, en annan lyser med hjälp av stearin, en tredje lyser av sig själv. Ungefär så.

En stillhet har lagt sig över hemmet, även om grannbarnen springer runt med lika glada små steg som vanligt. Det känns att det är förväntan i luften, positiv sådan. Julmyset. Tror vi behöver det mer än någonsin, världen över. Oavsett vilken tro man har. Själv tror jag inte på någon gud alls, men jag brukar ju hoppas, i mitt stilla sinne, att hon tror lite på mig. ;)

Här är hon alltså - Super-musen. Hon som alltid har något spännande på gång. Alltid redo, lite som en scout. 

Och här är hennes ständiga hjälpreda - Hemliga Paketet. En ny julberättelse verkar visst vara på gång, och jag som behöver använda mina stackars hjärnceller till att skriva det första riktiga avsnittet till vår adventsberättelse här inne. Ni minns väl Tom(a)te-luvorna? Inte? Det gör inget, för snart nog kommer de in hit igen. Vänta bara.

Men här verkar visst vara en som inte kan vänta, eller? Nej då, han vill bara visa upp att armbandsklockans dag snart är slut. Men det gör ingenting, för det här är en klocka som har stannat för länge sedan, i mannens ungdom någon gång. Den bästa tiden? Den som väntar lite. Den som bara är rätt två gånger per dygn, ni vet. Den där visarna inte visar oss vägen, utan lämnar plats åt oss själva att bestämma rytm och takt. Att hitta oss själva och harmonin genom att låta oss lyssna till vår egen puls. Lite så. Eller lät det väl pretto? T o m flummigt? Äsch, låt oss gå vidare. Lite som klockan. Hehe.

Här är förresten min hund igen, den har torkat ordentligt nu.

Vad är det då för superkrafter hon har, Super-musen? Jo, det är den magiska luvans kraft. Hon svänger bara på svansen i trefjärdedelstakt så händer det grejer, har jag hört. Naturskyddande grejer. Bra grejer, med andra ord. Naturskyddande superkrafter behövs ju överallt. Alltid. I juletider och alla andra tider. I stort och smått.

Apropå takt och ton - har ni plockat fram julmusiken än? Nä, inte vi heller. Jag trodde att det var det mannen stod och plockade med i CD-hyllan för en stund sedan, men det visade sig att han behövde en helt rund mall, till något nytt han håller på och tecknar tydligen. Hm. Alltid lika spännande att se vad han ska hitta på härnäst.

Det var det. Tänk vad man kan göra med en bit återanvänt papper (tror det är ett musik-test på andra sidan). Hade gärna skannat in bilden åt er, känns ju lite som ett julkort, men det finns vissa 3D-dimensioner i kollage-tekniken här och var som inte tål att plattas till för mycket, därför får ni stå ut med mina foton istället.

Vad tycker ni om årets julkalender förresten? Har ni hunnit se något än? Vi binge-tittade idag när vi åt, om man nu kan räkna fyra små korta avsnitt som binge-tittning? Nja. Är den så bra? Lite tveksamt, säger jag. Kanske tilltalar den de mindre? Hoppas det. Det är ju dem den är till för, har jag hört.

(Lite kul ändå att få se Gunnel Fred agera idag igen. Igår var hon mycket yngre, när vi såg henne i sci-fi:n från åttiotalet som jag nämnde - Femte generationen. I julkalendern spelar hon mormor. Från bylsiga, mönstrade tröjor ena dagen, till randig fångdräkt den andra. Allt klär en skönhet, som man säger.)

Men förra årets Mirakel passade ju både ung och gammal och medelålders lika bra, särskilt oss som gillar gamla saker och det vi gärna kallar vintage. Dessutom tittade vi på Albert & Herbert förra julen. En bra idé, faktiskt - att titta på en av de gamla julkalendrar som finns upplagda på svt play. Vi funderar på att slänga ett öga eller två på den lilla lilla gumman. Ni vet hon, som är liten som en tesked.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - Aj! Jag får ont i armen av den. Det var mannen som ropade till så, och höll upp underarmen. Jaha, tänkte jag. Inte så konstigt kanske, han brukar ju aldrig ha klocka på sig nuförtiden. Det är ju andra tider nu. Mobila.

- Jaha, sa alltså jag, som svar, lite lagom ointresserat så där, ni vet.

- Ja, den ger mig urvärk. Sa han. Insisterade han, med armen viftandes. Urverk.

Urdåligt skämt? Javisst. Och gammalt. Men tidlöst ändå på något sätt - håll med om det.

Fågel, hund igen, och en riktig stjärna

Mm. Årets första skinkmackor - finns det något godare? Ja, det gör det ju förstås. Men ändå, den där första mackan med för mycket rödbetssallad på. Mm. Julmust till, såklart. Och ja, vi fuskar med färdiga skinkskivor.

Måste bara visa den här fina - som mannen fick av en flicka på jobbet. Bästa jobbet ju - alla kreativa fritids som finns där ute, med alla underbart påhittiga och fantasifulla pedagoger i. Och barnen såklart, finns ju inga mer kreativa människor på den här jorden, än de små. 

Oj, vad mycket jag hunnit måla den här veckan. Minst ett halvdussin klimatinlägg i miniformat har jag hunnit färglägga och färdigställa, och så målade jag en hund till. Tyckte vi kunde behöva en hund. En med snälla ögon. 

Pappershundar är ju så bra, kräver väldigt lite rastning och så. Håhåjaja. Borde gjort den ytterligare större, tänker jag nu. Utnyttjat hörnen på den tomma knäckebrödsförpackningen lite mer. Det blir ju nästan som öron där längst ut och upp, menar jag. Får väl bli nästa gång då då.

Snön ligger kvar, ljuvligt tjock som en maräng-efterrätt. Härligt härligt. Och vi såg klart den där gamla serien som jag nämnde att vi började titta på. Från 1986, tror jag bestämt. Femte generationen, heter den. Om ni vill se, finns i öppet arkiv på svt play. Fast den höll verkligen inte måttet. Tråkig sci-fi faktiskt. Det började bra, som det ofta gör. Men avsnitt två och tre var väldigt tröga. Se dem inte. Åk pulka istället. Eller måla lite, vetja.

Fast det var kul att återse sin ungdoms frisyrer igen. Då, när nästan alla unga människor såg ut som om de var med i Gyllene Tider eller Noice, åtminstone i håret. Mycket stickade, pösiga tröjor. Riktigt snygga ju. Och så kunde jag namnen på alla skådespelare. Nostalgi-varning på deras unga babysläta ansikten. Anna Godenius. Stig Grybe. Och Tomas Fryk i huvudrollen, bland många andra namnkunniga.

Filmtipsen då? Nja. Funderar på att strunta i dem. För att de handlar om sjukdom. Och om krig. Tror inte det är vad vi behöver just nu, även om de var bra. Men vi får väl se, kanske väger det goda över det onda. En annan dag, anyway.

Nu börjar det visst dofta kaffe här, känner jag. Måste smyga mig närmre den doften, tror jag bestämt. Vi ses.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Riktigt grovt bröd, ska det var till skinkmackorna, tycker jag. Älskar sådant där jättemörkt, gärna danskt. Och mannen ropar att det är Nellie som har gjort den fina stjärnan. En gullis, bland så många gullungar där ute. Och till slut, måste bara berätta det allra bästa med den småtråkiga gamla TV-serien: ett citat som inte gick av för hackor. Ett ärligt, härligt citat. För inte kan det väl ha sagts med ironi i rösten? Nä. Så får det bara inte vara. Hör bara:

"- Hur var Borås?"

- Icke ett ont ord om Borås. Det är den mest spännande byn i hela Sverige, det."

Byn? Jaja. Det kan naturligtvis vara lite svårt att förstå storheten med vår magnifika stad, om man bara är här ett par dar. Har man bott här i trettio år, ja exakt trettio år faktiskt, då VET man. Borås is the real deal. I'm not kidding. Love you, bästa fyrahundraåringen i hela landet! Ja, Göteborg är väl också rätt okej. 

Men vilken annan stad av vår storlek har TVÅ så bra fotbollslag i de två högsta ligorna? Heja Elfsborg! Heja Norrby! En dag ska vi ha två lag i allsvenskan, så är det bara. Borås Borås, heter det ju i den där gamla låten, ni vet. Måste ju bara handla om våra två lag ju. Heja heja!

(Redaktören för eviga kvinnor - jag alltså - måste få reservera sig för det faktum att vi verkligen önskar att ett av de där lagen var fullt av kvinnor. Eller det lät kanske lite konstigt... Jag menar förstås att det hade varit kul att ha med ett riktigt bra lag i damallsvenskan, också.)

Den gröna tråden, bara

Det är officiellt, jag hinner ingenting. Fast det känns som jag gör en massa massa grejer hela tiden. Kanske just därför? Asch. Ingen ko på isen. Det är långt till jul. Den röda tråden har ju inte ens rullat halvvägs än, vetja.

Nu tar vi det lugnt, och djupandas lite. Har ju hunnit måla en hund den här veckan. Eller två. Och lite annat också faktiskt. Som tur är.

Anyway.

Här ovan ser ni den gröna tråden. Eller rättare sagt var den kom ifrån. Den som jag hängde upp juläggen i. Ni vet, de ni såg på köksväggen igår. Jodå. Tog en tråd från mattan som långsamt, långsamt trådar upp sig, så att jag med tiden kan knyta lite "flätor" i luggen på den sedan, är det tänkt.

Fast det finns minst en triljon olika snören här hemma - second hand inköpta skosnören, diverse garnnystan, broderigarn, snygga band och andra vanliga överblivna runda och platta och matta och blanka - måste jag ändå använda en grön och skön tråd från den ärvda mattan. 

Så är det att älska återanvändning. Det är ingen trend. Det är en passion. Ett sätt att leva. Det enda sättet att överleva i framtiden? Förmodligen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Egentligen har jag jättejättemycket att blogga om, men jag hinner verkligen inte. Skulle ju gett er filmtips, det lovade jag för länge sedan. Sorry, men ni hinner säkert inte titta på film ändå. Bara för att nämna en grej.

Och så började vi kika på en rolig gammal TV-grej häromkvällen. Har bara hunnit till första avsnittet än, men det verkar lovande. Lovar berätta mer när vi sett fler avsnitt. Julkalendern har vi inte ens hunnit slänga en blick på - ännu. Snart, snart. 

Kortfilmer. Jag säger bara kortfilmer. De är ju bästa grejen när man vill titta på något litet, snabbt, fast man egentligen inte alls hinner. Fem minuter här och en kvart där, medan man unnar sig en påtår eller så. Bästa tipset när man vill båda ha och äta kakan, fast man egentligen inte hinner nåt av det.

Här hemma - happy feet, hands & en hund

Hej på er. Har nästan inte tid med er idag. Jo, det är klart att jag har. Men ni får hålla tillgodo med några foton från förra helgen. Dagens solljus hade visserligen lämpat sig för fotande, men det användes till att njuta av färgerna som jag målade med istället. Veckorna går så fort, så fort. Fattar inte. Men det här är på många sätt den roligaste hösten och förvintern jag upplevt i hela mitt liv.

Jag förstår om ni tycker det är konstigt, men låt mig förklara. Självklart är det också en av de sorgligaste tiderna i våra liv - globalt sett. Men just nu tänker jag bara rent egoistiskt, bara på mig själv och mitt lilla liv, ni vet. 

Det känns så bra att ha kommit en verklig bit på vägen mot att utöka kunskaper och fingertoppskänslan vad det gäller mina illustrativa förmågor. (Sedan kanske man inte behöver överdriva och måla på precis allt, som på den fula handkrämsförpackningen... Men jag var bara tvungen att dra av den fula etiketten och fixa till något lite mer passande att ha i möblerade rum. Happy hands, kallar jag den. Kanske finns ett sådant märke på riktigt också, vad vet jag? Vet bara att ögonen blir lite mera happy när de vilar mot det här ditmålade).

Ibland övar jag med hjälp av en skärmdump, som här. Ett reportage i Aktuellt för ett tag sedan. Det står hälsokris på textremsan, men för en gångs skulle handlar det inte om ni-vet-vad, utan det faktum att barnen knappt kan gå ut och leka utan att känna andningsbesvär på grund av utsläpp och avgaser som ligger stilla och puttrar över stora städer där ute i världen. Och så kan vi ju bara inte ha det. Vi måste hjälpas åt här, fördela och bidra så gott vi kan. En del flyttar berg och baxar ny kunskap hit och dit, och förhoppningsvis ända fram till där det behövs som mest, och jag...

 ...målar hundar. Jodå. Och lika glad är jag för det. Blev riktigt bra, även om min version tittar åt andra hållet. 

Julkortet som kommer fram år efter år har kommit fram i år också. Snöig natur och en enda liten röd fågel. På baksidan skrev bästa svärmor något om att trädgården utanför hennes fönster såg ut så här vid Lucia, och att hon önskade att det skulle få ligga kvar ett tag. Sedan skulle hon in till grannfrun och fika, skrev hon. Och jag såg inte att mannen stod där bak i sin bästa helgstass: vintage-morgonrock! När jag fotade julkortet alltså. Och så har han sina långa, värmande och stärkande stödstrumpor på sig. Bästa grejen för benen som fyllt lite mer än tjugotvå eller så, om vi säger så.

På tal om julkort... Har kluddat fram någon slags blomma som vi eventuellt skickar med snigelposten till ett par vänner eller så. Vi får se. Ni får väl se om det kommer något i er brevlåda, vetja.

Det var den första adventshelgen det, i några bilder. Snart andra advent redan då. Tiden alltså. Önskar att den ville gå långsamt någon gång. Fast nej, jag ångrar mig, det är kul att försöka fånga sekunderna så gott man kan. Med kärlek och kreativitet. Och lite mera kärlek. Ungefär så.

Nu ska jag kolla om dagens små alster har hunnit torka. Sedan ska jag krama min egen michelin-gubbe när han kommer hem från kidsen och fritidsjobbet i sin tjockaste dunjacka. 

Och nej, vi skulle naturligtvis aldrig köpa dunjackor first hand, men det vet ni ju redan

Sköt om er.

<3

/helena

Nu ska ni få se något ovanligt

Jag kallar den: En stängd mun. Jodå. För visst är det en förfärlig massa snack nu? Och ja, jag vet att vi måste prata om allt det viktiga som händer runtomkring oss. En pågående pandemi går inte bara att vifta bort. Och klimatet. Och. Och. Och. Bla. Bla. Bla. Inte minst från mig själv. Visst blir man trött på det ibland - allt prat? Så mycket snickesnack. Så då skapade jag något ovanligt till oss. En stängd mun. Helt utan prat. Bara en stund. Ahhh. Ljuva tystnad.

Eller är det ett moln? Ett kärleksfullt moln. Inga fler orosmoln längs horisonten, bara love. Mm. Det behöver vi nog också.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det var ett litet bonus-inlägg det. Och om ni ändå orkar med en massa mer babbel, då kan ni länka in er till dagens första inlägg här. Och sedan, om ni orkar och vill och så, till dagens andra inlägg.

En spännande pappersprodukt in, och en ut.

Den här bloggen handlar ju sällan om kläder. Här är det mest saker. De kära vintage-sakerna. Men visst har vi även blivit bättre på att köpa våra kläder second hand. Numera köper vi nästan alla våra skor och kläder så. Så det så. Och här ovan ser ni kläder från Underlandet. Alice' kläder alltså. Tyckte denna outfit andades så mycket begynnande jultider. Eller hur?

Men nu ska den strax lämnas in, boken om Alice alltså. Till närmaste second handinrättning. För om det ska finnas några fina ting att köpa begagnade, då måste vi ju också anstränga oss för att lämna in något för andra att finna och ta till sig. 

Oj, glömde att varna för spoiler alert. Här ovan ser ni nämligen den finaste julklapp, eller adventsgåva i mitt fall, som man kan få - ett helt nytt och fräscht år.

Men, vad händer här då? Jaha. Det är bara den lilla draken, på en av våra senaste små målningar, som vill säga hej. Hej hej.

Våren i närbild. Nu när jag ändå har råkat visa er en sida i Borås Fotoklubbs fina - jubilerande - almanacka för 2022, kan vi ju lika gärna pass på. Att snoka och spana och zooma in lite på det spirande ordet frö. Blir så sugen på att gå in i den där affären, men det går ju inte, den finns inte mer. Men visst ser det fint ut? Känner ni igen motivet, säger ni? Ja, då beror det kanske på loppis-tavlan i vårt kök. På tavelväggen där hänger ibland en liten tavla med just det frö-huset i fokus.

Våren även hos Alice? Är det det som de viskar om, tro? Något för den lagom lilla person att upptäcka, som kanske får den här boken i julklapp sen? Sen, när vi har lämnat in den. Tillsammans med memo-spelet med Spöket Laban på. Jo då, kommer klara att lämna ifrån mig det, utan att ha använt det som en del i något konstnärligt som jag tänkte när jag köpte det. Har inte hjärta att göra så, det är så fint och oanvänt och borde få komma till nytta som spel, helt enkelt. Något att pyssla med i väntan på nästa år då kanske? För någon lagom stor och leksugen person.

 Det var det. En spännande pappersprodukt in, och - minst - en ut.

Hej då då. För nu, som man säger.

Och sköt om er.

<3

/helena

ps Det var decembers andra inlägg det. Decembers första inlägg hittar ni här. 

Och boken om Alice heter: Sagan om Alice i verkligheten, av Christina Björk & Inga-Karin Eriksson. Den är från 1993. Om ni vill söka efter den på något antikvariat eller Bokbörsen eller så

Borås Fotoklubbs Almanacka för 2022 innehåller som vanligt nostalgiska bilder från vår lilla storartade stad.

Hm. Tänk hur många fantastiska vyer som har försvunnit genom åren. Borta bara. På grund av en eller annan ny tanke. Eller någon motorväg. Men det finns mycket vackert kvar. Väldigt mycket. Och mycket nytt, som väl också är rätt okej. Mer än okej, tycker jag allt.

pps Här ser ni några fler bilder från boken, och memo-spelet, jag bubblar om här ovan. Där hittar ni också en kul ord-lek.

De flitigaste små, nästan med vingar på

Mystider! De är här på riktigt nu. Och vi börjar förstås månaden här inne med två underbara saker i eviga kvinnor vintage-världen: Mannen och Myrorna. Mm. Mumma, som vi säger. Vi vintage-lovers. (Vågar nog inte kalla honom vintage-mannen något mer, med tanke på att jag läste att det var en oldfluencer som kallar sig så.) 

Fatta! Att det finns oldfluencers också. Hur komiskt? Hur knasigt? Vart ska den här åldersfixeringen ta vägen? Finns det något slut på den? För att inte tala om den allmänna kategoriseringen. Man är väl den man är. Den man vill vara. Det har väl varken med ålder eller kön eller något konstlat epitet som influencer att göra? Eller vad tycker och tänker ni om de här sakerna? 

Anyway. December-mys, var det ja. På tapeten. Och här inne börjar vi, som sagt, med två favoriter. Myrorna och mannen.

Det finns ju andra second hand-butiker också, som de brukar säga i public service. Andra affärer med välgörenhet och socialt arbete i den återanvända blicken. Men för mig började ju allt med Myrorna en gång i tiden, som ni som läser flitigast säkert vet. Därför får de äran att vara först ut här inne den här månaden.

Kommer än idag ihåg det knarriga, lutande gamla golvet i butiken där allting började. Myrorna mitt i centrum. Beläget i en av stans äldre byggnader. Det hela hände sig för en sisådär tjugofem år sedan eller så. Det var ofta på lunchen jag gick dit. Tog ett varv runt bland alla skatterna med precis lagom mycket patina på. Lyfte på en kopp. Lyfte på en annan kopp. En skål. En tillbringare. Vände och vred på en lampa. Såg ett tyg jag tyckte om. Alltid mycket textil, här i ett av textilens högborgar - Borås.

Det var där inne jag började lära mig namn på saker och ting som skapats för länge sedan. Nåja, mest var det kanske det som ofta kallas contemporary idag, som jag föll för då. Ting och prylar från de stramare åren runt mitten av 1900-talet. Även det storblommiga sjuttiotalet fick gärna komma ner i kundkorgen och senare hamna på ett bord nära oss.

Åh. Jag kan fortfarande se den butikens alla små prång och vindlingar framför mig. Jag behöver inte ens blunda. För i fönstret står fortfarande en av de vintage-saker som jag köpte först där inne: Buteljlampan. Lampan som var något annat från början, sedan blev den lampa och nu står den i vårt fönster sedan många många år tillbaka.

Då kunde man verkligen fynda också, på den tiden gick det att hitta saker som verkligen var speciella. Åh. Nostalgin. Låt mig få känna den i några sekunder till, sedan måste vi gå vidare. Framåt mot en framtid där vi äntligen slutar kalla det här med återbruk, vintage och återanvändande för trendigt. 

Jo, jag läste det någonstans nyligen - att en av trenderna 2022 kommer att vara vintage-inredning. Äh, lägg av. Nu måste vi ta det här med att använda det vi redan har på allvar. Nu måste vi sluta med trender. Olika typer av vintage-trender kan vi ju visserligen få ha, och unna oss. Om vi vill.

Då så. Decembers första inlägg är nästan klart. Och det står väl redan riktigt klart, att årets julklapp är både nött och lite skavd - och använd av någon annan innan du nu lägger vantarna på den.

Inte bara årets julklapp förstås, alla års: Den redan använda klappen. En snäll klapp. Snäll mot kinden. Och vinden, den som blåser de helt otrendiga vintage-vindarna närmre och närmre våra gröna hjärtan.

<3

/helena

ps Pass på. Snart kommer december-inlägg nummer två. Så det så.