Tre saker vi borde snacka om

1. Presenten jag fick. So cool.
2. Boken vi högläste ut. En bok ALLA borde läsa. Kanske inte för att den var så briljant skriven eller berättartekniskt fulländad, utan för att alla borde sätta sig in i hur många unga människor har det idag.
3. 70-talsmusik. Eller nästan mer 60-tals. Fler ord är överflödiga, musiken var ofta musikalisk nog.

En slags teaser. Lite om vad vi ska snacka om framåt här inne. Eller åtminstone borde snacka mer om.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Och vem vet, kanske dyker det upp en Fem särskilt fina här under veckan också.

Högklackat är kanske inte direkt min grej, men...

Det blev mest en rekognoseringsrunda. Det är en bild till jag ska ta där, i Alingsås. En vy över Mjörn.

Jag ville fånga det bästa ljuset. Fast det var fortfarande lite för varmt, och för mycket badgäster runt sjön för att det skulle kännas vettigt. Men en liten tur till vår kära, pittoreska grannstad är aldrig förgäves. Där finns så mycket att se och njuta av. Alla de välbevarade små trähusen är bara ett av alla fotogeniska skäl att åka dit.

I Alingsås hjärta hittade vi miniparken. En nygammal park. Eller en gammelny? Efter att mannen gungat och valt ut snyggast glass och provat den lilla fotostudion fortsatte vi promenaden bland de lite större husen. Såg den snygga karakteristiska Alingsåskeramiken kika ut från några sommaröppna fönster. Hörde vatten porla och gick över en lugn och skön kyrkogård (förstås). Sedan blev vi sugna på glass. Riktig glass. Så då köpte vi det. Sedan åkte vi hem.

Haha. Kände just hur de små husen i den lilla leksugna parken förvandlade mina ord till min inre åttaårings sätt att formulera sig: "Då åt vi glass. Mums! Sedan åkte vi hem." Snipp, snapp, snut liksom.

<3
/helena

Ljung, djungel & Spirande liv

Med grovsoporna i ena handen och kameran i den andra, vandrade jag ut i den ljumma augustikvällen. Förbi trädkojan och hagen med hästarna. Sedan ytterligare en medveten och vacker omväg via de prunkande kolonilotterna. Någon hade pärlat något regnbågsfärgat bland allt det gröna. Människor alltså. Hur bra är de? Hur bra är vi? Hur bra som helst!

Spirande liv. Den heter så, skulpturen av Ida Isaksson. En gång fick jag ett fadderdiplom med just den här skulpturens namn på. Skulpturfadder, en titel jag bär med stolthet. En fin tanke att någon vakar över stadens alla skulpturer. Här har redigeringsprogrammet, skymningen och jag gjort en egen tolkning av Spirande liv.

Ljungens färg alltså, den som inte gillar lila måste ändå gilla den här nyansen, tänker jag. Särskilt när den står i kontrast till den mjuka gröna omgivningen.

Alltså. Fatta hur länge jag har pillat med de här bilderna. Kan förlora tid och rum fullständigt när jag letar rätt bland filter och reglage. Lager på lager läggs till, och skalas bort igen. Vet inte om jag hittade de allra, allra bästa slutresultaten här. Men ibland får man nöja sig ändå.

Ska snart stänga av och umgås lite irl. Mannen slutar fredagstidigt från fritids. Hoppas han har haft en bra dag bland ongarna, som han sa med kärlek i rösten i morse.

Och tänk att en liten flicka heter Helena, bara en sådan sak. Trodde att det bara var vi tanter som kunde stoltsera med detta lysande (Helena betyder den lysande/fackla) namn numera. Kul att kidsen också får skina lite. Hehe.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Vissa dagar känns det som att man inte får något vettigt gjort alls, men ofta beror det på en tankevurpa. Allt som händer i tanken räknas också. Och här händer mycket i tankarna just nu vill jag lova. En del handlar om bloggen. (Har bland annat fått en snilleblixt om hur ni ska kunna lära känna mig på djupet, utan att jag behöver lyfta ett finger knappt, och ännu mindre knysta ett enda ord. Kryptiskt? Jovars.). En annan del handlar om några av mina fotoprojekt som bara måste - MÅSTE - börja röra på sig lite fortare framåt.

Och idag har jag komponerat ihop en rolig bildsvit med vintage-grejer, som säkert kommer nå in hit snart. Ska bara översätta tankarna till praktiskt kameraarbete först.

Dessutom är jag på god väg med en fortsättning av berättelsen från häromdagen. Har ni tänkt ut någon fortsättning på den än? Jag brukar ju utmana/uppmana er att fortsätta på mina "börjor". Mannen tyckte att Lilian borde ha en affär med Sten. Haha. Men se det är inte min tanke, lite roligare än så ska vi väl ha. Fast Lilian hade kanske föredragit en stilla flirt mot det jag har planerat för henne? Vi får väl se. Har ni någon idé?

Nyckel i dörren! Bästa mannen är hemma. Nu ska det firas fredag här. Solen är på sitt glittrigaste eftermiddagshumör och i den rufsiga täppan flyger två citronfjärilar ikapp. Låter nästan påhittat, men jag såg det alldeles nyss med egna ögon.

Och kanske kan jag vinna ett parti schack igen? Jodå, jag har vunnit ett par gånger nu faktiskt. Och sedan har mannen någon musikalisk överraskning på gång, han har gått runt och undrat när jag vill ha den i flera veckor nu. Tänk att tiden ständigt är så kort i rocken. Jaja. Har man inga större problem än så så.

Sommarkort

"... Somliga säger vi lever i evighet/Fast döden är det sannaste som de vet/Andra säger lyckan finns i ett ögonblick/Fast de aldrig hann ifatt det de fick ...

... Tar vi ett kort på barnen i sommartid/När de dansar, när vi dansar/En stund på jorden/Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill/Om du står långt ifrån eller tätt intill ..."

/ur Sommarkort av Peter R Ericson

Var bara tvungen att citera ett par rader ur låten jag gått och nynnat på i över en vecka nu. Den har, konstigt nog, inte plockats in i mannens tjocka mapp med sommarlåtar förrän ganska nyligen. Vet inte hur det går till när vissa poetiska, små mästerverk smiter undan så där. En dag upptäcker man bara att de inte finns med i repertoaren. Nu är det åtgärdat!

Det är under Cornelis övermusikaliska ledning vi är mest vana att höra den. Men det är alltså inte ett av Cornelis Vreeswijks många, många egenskrivna alster. Den korta, lätta, eftertänksamma texten till luftiga, nätta, dansande noter är skriven av Peter R Ericson. Något som säkert inte alla vet.

Det är något med texten som känns både vemodigt och hoppfullt, på samma gång. Den - låten - tar syrerika, akrobatiska språng i min hjärna och på min tunga! Inget tunggung direkt, mera lättflytande med viss rymd - som en halvt uttorkad sommarbäck som envist fortsätter porla, ungefär.

- Sommarkort, sa mannen. Och då sa han sommarkort på det andra viset, som i en liten, längtansfylld tidsrymd, inte som i att avbilda, fotografera sommarens gäckande, korta ögonblick. Sommarkort. En sådan bra titel. Går lika bra att uttala på vilket sätt som helst. Och båda känns helt rätt.

Nu lyssnar vi. Det är många som sjungit in den. Brolle, till exempel. Men jag fastnar för Susanne Alfvengrens version. Den här sången gör sig verkligen tillsammans med den sjungande gotländska tonen.

Var rädda om er. Och er stund på jorden.

<3
/helena

ps Men ingen kan sjunga den som Cornelis! Eller? Har du en annan favorit? Eller känner du någon annan som sjunger den gudomligt? Kanske du själv? Länka gärna till den i en kommentar eller i ett mejl i så fall.

Livsverk, ett ord i god jord.

Vi kan väl börja med en klassisk antikfråga: Vad (i hela friden) är det här? Mer än en ljuvligt åldrad träbit, alltså. Fundera på det ni. Svaret kommer kanske dyka upp lite senare.

Smultronställe. Ordet kommer för mig. Och jag funderar på när det är lämpligt att behålla ett sådant för sig själv och inte. Om jag och mannen skulle behålla ett enda utflyktsmål för oss själva, så skulle det mycket väl kunna vara det här. Den där lilla stugan, undrar ni? Vad är det med den då? Ser ju ut som de flesta andra små röda stugor ju. Stugan är visserligen väldigt fin och välbevarad, och påstås vara inspiration och förlaga till självaste Snövits tillflyktsort, men det är inte stugan som är det allra bästa.

Det är det här.

Och det här. Va? Ett par granar? So what? Och en grop?!? Det är inte ett par granar bara. Det är inte bara en grop. Det här är Frans Johan Gegerfeldts livsverk. Det här är en plats fylld av ovanliga träd. Höga träd. Smala och långa och täta och många. Det här är Alphem, fast helt utan alper, men fyllt med så mycket förunderlig grönska.

Överallt dessa byggen av sten. Komposten är till och med av sten. Åtminstone dess stabila väggar. Sten på sten på sten. (Även om stenen här ovan är ditsläpad efter Gegerfeldts tid. Det är förresten en så kallad drängasten, om ordet är bekant?).

Och här är svaret. Visst är den fin? Eller det. Första gången jag fick syn den magnifika träkonstruktionen trodde jag att det var en stege, men sedan tittade jag närmare och började fundera på om det inte var ett växtstöd av något slag? En spaljé? Vacker som en skulptur är den i alla fall, där den hänger och pryder sin plats.

Det här blev ett lite konstigt inlägg, inser jag. Lite osammanhängande kanske. Lite sten här. MYCKET sten där. Några träd och buskar här och var. Men ni får ha lite förståelse för att den här vackra, förunderliga, rofyllda platsen tog mig med storm. Just för att den verkar så oansenlig samtidigt, i all sin storslagenhet. För att luften är så frisk och alltsammans bara såå underbart.

Jag borde förstås citera något från Alf Henrikssons framdiktade strofer om Gegerfeldt och hans magnifika plats på jorden, men det vill jag inte. Inte nu. Nu vill jag låta er själva upptäcka och förundras. Klicka in er på Alphems befriande oblippiga och obloppande hemsida - alphem.se - och ta del av en märklig mans önskan om ett större rum. Ett trädgårdsrum fyllt av överlevande gamla träd, krumbuktande grå rester och gröna nyetableringar. En hel del växtlighet som man inte ser varje dag på våra breddgrader.

Det är utomhus som gäller nu. Kaffestuga, visningar och de flesta andra aktiviteter är inställda på grund av vår unika världssituation med covid-19. Men utomhus är bra, särskilt här. För att inte säga bäst. Här i livsverket, bland blad och grenverk.

Ett ställe ni måste besöka om ni också gillar att upptäcka saker som från början kan verka vanliga och nästan obetydliga, men som vid närmare betraktande är fulla av botaniska skatter och märkvärdiga upptäckter. En plats att vila på. Vila i.

Ta med kaffekorgen och njut av tystnaden som susar i trädtopparna och slingrar sig fram på stigen med små hoppande lövgrodor på.

<3
/helena

ps Arboretum. Så stod det på skylten. Första gången vi åkte igenom Floby (i Falköpings kommun) och såg skylten bara dyka upp, fattade jag ingenting. En trädsamling? Här? Mitt ute i skogen? Haha. Ja, det kan kanske verka logiskt, men samtidigt inte. För i den vanliga svenska skogen växer inte japanska jättegranar. Inga ormgranar heller, vad jag vet.

Vi hade kört vilse den gången. Letade efter något annat. Var på väg någon annan stans, när vi fick syn på Arboretum-skylten.

- Vi måste svänga in, sa jag. Fast vi letade efter ett slott eller nåt. - Vi måste se vad som finns bakom nästa vägkrök. Och där låg det. Alphems Arboretum. En plats jag vill besöka igen. Och igen. Och igen.

pps Och här är tre bilder till, från helgens utflykt till detta lilla paradis på jorden.

Ska vi titta i mitt gamla ritblock, igen?

"... Sommaren var nästan över och löven hade redan börjat falla. Rachel böjde sig ner och fångade ett av dem innan det nådde marken. Hon tittade på Jamie och log. 'Det var Kalima som lärde mig att fånga löven', sa hon. 'Varje löv man lyckas fånga, motsvarar en månads lycka under det år som ligger framför en. 'Ta min arm, Jamie'. ..."

Haha. Vilken tur att jag inte blev målare, va? Bäst att jag håller mig till orden och fotona. Men visst är han fin, mannen? Där han står med sina jongleringsbollar. Fångad i tiden, i luften, på uppstuds. Älskar att jag har signerat den. 1998. Åren går...

...men mannens biceps består. Nja. Jodå. De finns. Och många bollar i luften har han ju fortfarande. Rör sig över hela skalan, från förskola till äldreboende. Mest förskola just nu. Älskar att få små rapporter om tandgluggar och blivande Zlatans. Gullisar!

Greppade första bästa block idag, när skrivlusten föll på. Började skriva något om en tant, tyckte det kunde passa med ett så barnsligt block då. Bästa Alfons Åberg. Och hans underbart disträ pappa. Vill ni ha ett smakprov på det jag skrivit idag, säger ni? Ja, kanske det.

Blev ju lite kul att uppdatera mina analoga "alster" från 90-tal till 2020-talets dyrkan av det digitala filtret.

Vad är det med mig egentligen? Verkar det inte som att jag tror att hösten redan är här? Nej, det är klart att vi önskar oss en lååååååååååååååååång sensommar först, men jag tyckte att det här med att fånga löv för kommande lycka var något vi kunde behöva ta till oss redan nu. På sidan 533 av 540 finns den fina tanken. I boken vi just högläst klart - Gondar av Nicholas Luard (1988). Med översättning av Nille Lindgren.

Nu har vi börjat läsa något helt annat - Moxie av Jennifer Mathieu (2017). Översatt av Carina Jansson. Det är en gilla-pocket vi läser. Något helt annat än den historiska tegelstenen från 80-talet. Ska bli kul att kasta sig in i den här hyfsat nya ungdomsromanen som tydligen har filmatiserats också. Har undgått mitt cineastiska öga helt. Mitt medelålders filmöga har väl inte uppfattat det som en film som borde läggas i våran redan höga väntas-på-att-ses-hög. Men läsa den ska vi. Åtminstone en bit.

"... Vår uråldriga, spräckliga katt, Joan Jett, älskar att möta oss när vi kommer hem - hon är mer hund än katt på det sättet - och hon lever för att jama och yla och väcka uppmärksamhet, vilket mamma säger gör att hon matchar sin namne, människan Joan Jett som på sjuttiotalet var med i ett tjejband som hette The Runaways, innan hon satsade på en solokarriär. När Claudia och jag var yngre brukade vi göra videoklipp där katten Joan Jett dansade till låtar av sångerskan Joan Jett.

Jag klappar om Joan Jett och hittar en lapp från mamma på bänken. Hon skulle bara kunna messa, men hon gillar vad hon kallar 'påtagligheten i ett riktigt papper'.

Jobbar sent i kväll. Mormor och morfar hälsar att du kan äta middag hos dem om du vill. Var snäll och ta hand om tvätten på min säng. Älskar dig. xoxoxo mamma ..."

Ett par meningar ur kapitel 2. Visst verkar det lovande?

Det var det det. Ska vi strunta i vad jag själv skrev - lite lagom inspirerad av nu:et, den annalkande hösten och tider som farit förbi? Eller hinner vi med ett par nya rader från det gamla ritblockets innersta gömmor? Några ord bara? Ja, så får det bli. I PS:et kommer de.

Sköt om er.

<3
/helena

ps

Lilian Jakobsson. Hennes hår var långt, eller det hade varit det en gång i tiden. Legat som en skyddande man över kinder och panna. Lämnat en glipa åt ögonen. En glugg att kika ut igenom. Förut hade hon varit någon. Någon som man såg upp till. En potentat rent utav. En auktoritet och föregångare. En som klöv vattnet för andra. Röjde stigar från sly och sådant som låg i vägen för att nå målet. Hon hade varit rektor. Med ansvar för tusentals liv. För vad vore livet utan kunskap och bildning? Inget alls. Bara tomt. Utan glöd. Utan iver. Utan vetgirighet. Utan känslan av att aldrig vilja sluta lära sig något nytt. Utan det vore människan bara ett skal, det hade Lilian själv sagt en gång i något tal. Förmodligen i samband med en avslutning. Eller en nystart.

Nu var hon bara en bortglömd tant, en sådan dam som gick med rollatorn tätt intill kroppen. Som en sköld. Som ett nödvärn. En murbräcka. Hon funderade på att skaffa hund. En liten ettrig en, som skulle skrämma bort alla potentiella hot med sitt ständiga bjäbbande. Men det var ju det här med att den måste ut. Minst tre gånger om dagen, och sedan när det var mörkt också. Lilian gillade inte mörkret. Hon tände alltid allt som fanns att tända, långt innan mörkret närmade sig stentrappan utanför den gula trävillan med sina flirtiga gröna fönster. Hon tände precis allt som fanns att tända. Började med den gamla 100-wattaren ovanför köksbordet och fortsatte sedan systematiskt genom villans fyra rum. Tände vägglampetter och välsvarvade golvlampor. 

I sovrummet tronade en rosa maräng över det blårutiga överkastet. En fluffig skärm hon hittat på rea för ett par hundralappar. Alla andra lampor i huset var gamla, nästan uråldriga, utdöda. Men så hade hon fått syn på det marängfluffiga en dag i förra veckan. En dag när det var dags att fylla på konserv- och schampoförråden. Den låg slängd bland travarna med olika sorters hushållspapper. Som om någon lagt fram den åt henne. Någon som visste att hennes proviantrunda skulle fara fram just här, i gång tre. Rosa. Med något som såg ut som små fjädrar. Undulatfjädrar med små svarta stänk i. Fast artificiella då. För några riktiga rosa undulater fanns det väl ändå inte? Lilian visste direkt att hon måste ha den. Nu tryckte hon uppmanande på strömbrytaren och fick det svar hon förväntade sig - ett ljust rosa skimmer över alla skuggor. 

Till och med de gamla, bistra porträtten av far och mor över byrån i det mörkaste hörnet fick något välsignat över sig. Men vad var det där? Hon kände en snabb ilning genom kroppen. Var det ett ansikte som hade fladdrat förbi precis utanför fönstret? Någon som klampat ner prästkragarna som agerade förband åt huvudakten - den ljuvligt doftande klängrosen? Lilian tittade sig runt, såg inte mobilen någonstans. Var hade hon lagt den? Förbaskat också, hon skulle aldrig ha gått med på att byta ut sin trevliga Kobratelefon med snurrande nummerskiva mot ett billigt och oslagbart mobilabonnemang. Hon hatade den platta, hala saken. Den smet alltid iväg. Gömde sig för skumma ögon. Det var de ungas telefon. En hel värld innanför skalet på en fickformad mackapär. En dator så fullmatad i all sin litenhet att Lilian och hennes generationskamrater ofta bara kunde gapa åt dess trollerikonster. En apparat så upplyst och full av kunskap att självaste gud borde bli avundsjuk.

Nu hittade hon den inte. Den slimmade, strömlinjeformade telefonen hade kanske hamnat under överkastet när hon bäddat? Hon hade ringt till Marianne innan hon steg upp. Två hus bort. Undrat om de skulle dela en termos förmiddagskaffe och lite grannskvaller. Men se det gick inte, Sten skulle till doktorn. Det var visst något med menisken igen. Nu bultade det på fönstret! Bultade nästan lika högt som Lilians hjärta.

Fem särskilt fina - Ropen skall(r)a!

Vi kör väl en Fem särskilt fina också. En särskilt inspirerad av framtiden och dess invånare - alla goa ungar!

De små personerna, de som måste bli så mycket bättre än vi någonsin varit. För miljöns skull. För jordens skull. För allas skull.

De kommer inte tuffa runt i avgaser, som vi gör. För de kommer vara mycket smartare än så - bilarna. Och kidsen!

De kommer bli ändå bättre på att använda sina saker längre. Möbler och andra bra grejer. Återanvända. En vända. En vända till. Och ytterligare en.

I framtiden kommer rödluvorna inte låta sig uppslukas av kortlivade trender och snabba vändningar. I framtiden blir det den Gröna Rödluvan som äter upp den ständigt lika hungriga konsumtionsvargen!

1. Ett hjärta. Ett litet ett. Som jag hade runt min lilla handled när jag var liten. Äkta oäkta guld. Som numera ofta får agera ljusmanschett, som ni säkert sett. Då och då. Ibland. Skymta förbi.
2. Skallran. En träbit så sinnrikt konstruerad och karvad att jag blev både andlös och mållös när jag såg den i den stora second handaffären förra året. Nu är den min. En gång var den Lovisas. En gång en liten människas förströelse. Numera en del av stooor tants älskade konsthantverksskatt.
3. Lisa. Hon heter ju så, den ständigt lika unga flickan. Lisa Larson. Keramikern, konstnären - som finns i många hem - och hjärtan. Ljusstaken är så fin. För fin för att bara komma fram till jul, tycker jag.
4. Bilen. Nog den enda leksaksbil jag hade som liten, kan jag tro. Bilar var nog inte min grej, då. Idag älskar jag - alltför mycket - att svischa förbi gröna hagar och röda stugor. Och stanna till och fika. Och fota. Kanske gillade jag just den här bilen för att den har orange inredning? Jo, så var det nog. Man är väl ett sant barn av sjuttiotalet och dess favoritfärger.
5. Ägget. Varför heter den så? Den danska designstolen. Liknar den verkligen ett ägg? Anyway, det finns säkert en logisk förklaring någonstans. Eller inte. Inte min stil. Lite för fina gatan för mig. Men i dockskåpsformat gillar jag den såklart skarpt!

Ropen skall(r)a jullov åt alla! Haha. Ja, jag tänkte i sann vi-strävar-alltid-framåt-anda, ni vet. Skyr nu:et som pesten och allt det där (oj, det blev ingen särskilt rolig formulering just i dessa tider, hörde jag samtidigt som jag skrev det. Förlåt för den...). När ett lov slutar vill vi genast ha ett nytt. Pronto. Igår. Eller?

Här slutar vi för nu. Tillfälligt avbrott. På ständig väg. I sann vi-vilar-aldrig-på-lagrarna-anda. Och vi längtar alltid någon annan stans, längre fram? Nä.

:)
/helena